Ukraina lät det inte hända. Trots att hjälpen dröjde, trots att den sedan delats ut för långsamt eller i för liten omfattning och alltid först efter desperata påtryckningar.
Dagens ETC arbetar nu med ett speciellt nummer av tidningen, nästa fredag, 24 februari. Joakim Medin är tillbaka i Ukraina, på årsdagen av att han vaknade till krigsutbrottets initiala kaos och förvirring. Han ska bland annat återbesöka Butja, plats för massakern, en av många, en av alla dessa orter som tillsammans utgör Rysslands brott inte bara mot Ukrainas suveränitet, utan också mot dess folk, och mot mänskligheten.
Ibland måste en tidning få växa fram utan färdig plan. Kanske gör vi 40 sidor, kanske blir det 60, 80 eller 100. En ukrainsk fotograf svarar på ett mejl. En av de bästa, hans bilder från kriget är sådana som stannar, du tittar och kan aldrig glömma dem. Han vill vara med. Hans berättelse, hans upplevelse av kriget. Alyona Vyshnytska svarar, den ukrainska journalisten som tidigare skrivit flera ledare för Dagens ETC. Hon vill göra det igen.
”Jag planerar inte för att dö. Fast jag planerar ingenting annat heller just nu. När en terroriststat för krig mot ditt land så öppnar sig helvetet”, konstaterade hon i den senaste.
Vill och vill, förresten. Klart hon inte vill. Klart hon inte vill behöva upplysa svenska läsare om att kriget pågått snart 365 dagar, för varje dag och timme betyder fler dödade, fler på flykt och fler drömmar som aldrig kommer att kunna infrias. Det finns en frustration, en medveten eller omedveten anklagelse. Ja, vi ska berätta för er om kriget, men vi gör det motvilligt, för att vi måste – bara för att ni låter den här katastrofen pågå.
Den som söker något slags underdånig tacksamhet kommer att bli besviken. Ukraina kräver allt, allt som krävs för att kasta ut ryssarna permanent, även från Krim. Men där finns oro. Ni kommer väl inte att överge oss? Om vi orkar så måste väl ändå ni orka?
Igår skrev Jonas Sjöstedt om en falang inom tyska Die Linke som har oerhört svårt att navigera i relationen till kriget, både vad gäller sanktioner och vapenleveranser. Det är mer kritik mot Nato än mot Rysslands pågående folkfördrivning och mord. Hur många svenskar har haft koll på Sahra Wagenknecht? Alla ukrainare jag har kontakt med vet precis vem hon är. Det ingår i den utsattas ständiga riskutvärdering.
Därför känner de till att hon precis har startat en naminsamling för att tvinga tyska regeringen att verka för omedelbara fredsförhandlingar, genom att sluta sända vapen och genom att pressa Zelenskyj att släppa tankarna på åtminstone Krim.
Självfallet har ukrainare en analys av vad som kan hända om Vita huset tas över av Republikanerna, i värsta fall av Donald Trump som genast skulle bolla sin enfaldiga skolgårdspolitik mot Kreml, med enorma faror inblandade för det Ukraina som till sist skulle slukas om det inte vore för att USA levererade pengar, vapen och – viktigast – principbeslut som följs av europeiska stater.
Givetvis har ukrainare en åsikt om att krafter i andra länder tycks premiera snabb fred, då i en process där en överfallen nation skulle förlora sin agens och förvandlas till förhandlingsbricka, något att göra upp om mellan stormakter.
Återkommande är ändå att Europa känns som en mer stabil, långsiktig vän än USA. Jag kan verkligen förstå det. Det handlar inte bara om Trumps väldiga skugga. Inte minst amerikansk vänster gör ofta bort sig när den ska försöka förstå geografiskt avlägsna konflikter, där det rätta svaret inte är att allt kan lösas med nedrustning av det egna militärindustriella komplexet. Vissa klarar det, för många gör det inte. Och den som lever med krigets realitet undrar vad det är som pågår, hur det ens är möjligt att välja något annat än absolut solidaritet.
Jag skulle förstås kunna berätta om manifestationen Rage against the war machine som sker i Washington nu till helgen. Men nej, de behöver inte höra om spektaklet. Det här har alla förutsättningar att bli de goda intentionernas och nyttiga idioternas tillställning. På ytan en bekymrad demonstration för fred, mot vidare krigshandlingar. Men denna kompott av utomparlamentarisk vänster och libertarianer och Assange-fanatiker kunde lika gärna ha spottat rakt över Ukraina. Budskapet är att inte ett enda öre till ska skickas till dem. Samtidigt måste fred förhandlas, Nato rivas ned, ”djupa staten” sprängas.
Talarlistan bjuder på annars huvudsakligen vettiga namn som Green Partys tidigare presidentkandidater Jill Stein och Cynthia McKinney. Annars är det idel vansinne och propagandister. Chris Hedges, tidigare skicklig journalist, nu indoktrinerad och köpt av RT (Russia Today), fixerad vid att varje fjärils vingslag direkt kan härledas till Imperiet, som han så gärna kallar USA. Javisst, även Max Blumenthal och andra putinister från sajten The Grayzone kommer att vara på plats, garanterat med sin gamla vanliga konspiratoriska visa om USA:s proxykrig och att Ukraina styrs av nyliberala nazister. Till och med Roger Waters kommer vara med på länk, Pink Floyd-mannen som sedan länge verkligen befinner sig på månens baksida, som sedan 24 februari 2022 krävt fredsförhandlingar och hävdat att Rysslands attack ”inte var oprovocerad”, som till och med på uppdrag av Ryssland höll ett relativiserande tal inför FN:s säkerhetsråd.
Vilken motbjudande soppa. Släng in några homohatare, addera suspekta organisationer med kopplingar till vit makt. Noll relevans. Inte värt att föra vidare till den ukrainska sidan, inte heller värt att uppmärksamma mer än i denna text, som ett skräckexempel på att extrema avarter kan komma ur och parasitera på en bredare, rimligare uppfattning att kriget går mot något större och farligare.
Rädsla.
Den som inte känner så är avstängd.
Men min rädsla trumfar inte Ukrainas rätt till liv och frihet.
Därför är nästa fredags tidning särskilt viktig.
Det handlar, för mig, till sist om just solidaritet.
