Dagens ETC hade en nyhetsartikel om just spillvärmen och vid första anblicken kan det ju verka vettigt. Varför producera ännu mer energi via sol och vind om man idag har energi som inte tas om hand. Men samtidigt visar Luleå problemet med spillvärme.
Staden har länge varit Sverige smutsigaste ur klimatsynpunkt eftersom värmen kommer från SSAB:s stålverk, som ju är landets kanske största utsläppare. Värmen i Luleåbornas hus är beroende av en utsläppares fortsatta produktion, det blir en kallt i huset om produktionen ändras eller flyttas. Och det är just det som håller på att hända.
När SSAB går över till vätgas för att få en mer koldioxidneutral produktion så minskar spillvärmen ordentligt. Alltså försöker kommunen knyta till sig andra värmekällor från andra industrier som i sin tur binder upp staden till klimatutsläppande produktion.
Istället för att spillvärmen blir ett sätt att minska utsläpp blir det då ett sätt att behålla dem.
Sedan tycker jag själv att man ska vara försiktig med att låta en stads energisystem vara beroende av privata aktörers vinster och investeringar. Om det är något fossilkrisen lär oss är det snarare behovet av att vara oberoende och självförsörjande.
Det här gäller ju också mat och mycket annat, något röda partier länge ignorerat (jag själv med) i tron att den globala ekonomin gör självförsörjning meningslös.
I själva verket går nog utvecklingen mot ett behov av ökad lokal självförsörjning om man ska skapa ett hållbart och demokratiskt samhälle. Både vad gäller energi och mat.
Samtidigt finns en skepsis i Luleå mot solelen. Och en hel del myter om eldrift av bilar. Det här är lustigt eftersom staden brukar vinna SMHI:s årliga tävling om vilken stad som har mest soltimmar!
Sommartid kommer Luleå överproducera solel som enkelt kan bli vätgas till industrierna.
Och eftersom elbilar drivs av el, som inte är en bristvara överhuvudtaget i Luleå, så skulle fler elbilar betyda att staden blir mindre beroende av den fossila ekonomin och mer självförsörjande.
Kommunen är dessutom rik med en nettoförmögenhet på 8,9 miljarder och har ett finansiellt överskott per invånare på 22 000 kronor per invånare (2021).
Det finns alltså inget som egentligen hindrar en storskalig solsatsning på alla kommunens byggnader och ett storskaligt stöd till medborgarna för att ordna småskalig lagring av energi och flytt av solel till nätter via batterilager. Stadens utbyggda vattenkraft gör dessutom att storskalig lagring av vind- och solel är enklare än för de flesta andra städerna.
Vindel och vattenel året runt och massor med solel sommartid, jo Luleå kan bli helt självförsörjande på energi och få tillbaka de låga elpriserna man haft förut. För att anpassa solelen till den större mängden snö kan man ju enkelt montera fler solceller lodrätt än vad man kanske behöver göra i Skåne.
Men vad är det då som bromsar?
Luleå är de storskaliga lösningarnas stad. Det mesta är något som någon annan löser, någon med mycket muskler, som energibolaget eller verket. Och om solelen sprids stort i staden så kommer också den här ekonomin ändras. Allt fler kommer bli energiproducenter och därmed kommer energimakten flyttas från några få centrala styrelserum till några tusens köksdiskussioner.
Och den folkliga medvetenheten om hur solel kan skapa ekonomiskt oberoende men också en stor klimatpolitiskt insats, gör att det folkliga missnöjet mot de stora ägarna i staden som inte agerar kommer att växa.
Ska Luleå verkligen ha ett tekniskt universitet som inte kan producera sin egen energi?
Ska de energislukande serverhallarna verkligen få finnas utan solceller på taken?
Ska transportbilar med diesel verkligen få fortsätta leverera bud in i stadskärnan nu när det finns elalternativ?
Vi är inne i en klimatkris men samtidigt lever vi mitt i en revolution av nya möjligheter och ny medborgarmakt.
Det som bromsar är varken teknik eller pengar.
Utan rädslan för en förändring som kan göra oss friare.
