Det är inte konstigt att det finns en stabil opinion mot privatisering och vinster i välfärden. Vi har under en längre tid kunnat konstatera baksidorna, som inte bara handlar om det orimliga i att skattepengar blir vinster istället för att gå in i verksamheten, problemen är mycket större än så. De handlar till exempel om att besluten om välfärden har flyttats från demokratiskt valda församlingar till privatpersoner, till storföretag – och i vissa fall även till kriminella. Den offentliga insynen, den grundlagsfästa likabehandlingsprincipen, har satts ur spel och segregationen i samhället har definitivt ökat.
Samtidigt har det växt fram en grupp människor som kunnat skapa sig stora förmögenheter på privatiseringarna. I en ny bok, ”Oligarkerna: Hur välfärdsprofitörerna fick grepp om politiken”, från tankesmedjan Tiden, visar journalisten Sten Svensson hur kotterier och vänskapsband mellan välfärdskoncerner och politiska beslutsfattare lett fram till dagens sönderprivatiserade Sverige. Låt mig ta ett typexempel ur boken på en svensk välfärdsoligark: Filippa Reinfeldt (M), är en av många politiker som först fattat beslut om att privatisera delar av välfärden och sedan lämnar politiken och börjar arbeta i ett företag som är verksamt i den bransch där privatiseringarna har skett.
Kanske skakar någon lite tvekande på huvudet. Oligarker? Är det verkligen ett träffande ord?
Under 2000-talet har begreppet oftast använts om ett antal ryska storkapitalister som gjorde sig förmögenheter efter att Sovjetunionen föll samman. De utnyttjade det politiska vakuum som uppstod till att komma över tidigare statliga och offentliga företag, ofta till en bråkdel av det värde som företagen hade.
Sten Svensson konstaterar att vi kan se samma företeelse i Sverige från och med 1990-talet när den borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt beslöt att privatisera stora delar av välfärdssektorn. En privatisering som skett genom politiska beslut, även av socialdemokrater, hos staten, regionerna och kommunerna.
Och han belyser att personer som varit med om att arbeta fram och fatta privatiseringsbesluten, sedan har kunnat berika sig själva genom att starta privata välfärdsföretag, köpa och överta offentliga verksamheter, ofta utan upphandlingar och till låga priser. I andra fall har regelverket varit extremt gynnsamt och kostnaderna för att starta företagen har varit ytterst små.
Till en början var de privata välfärdsföretagen framgångsrika och faktiskt ganska populära hos allmänheten. Men opinionen svängde. Vinsterna i de privata välfärdsföretagen skapas till stor del genom lägre personaltäthet och skandal efter skandal har exponerats.
Idag är det en klar majoritet som säger nej till vinstdrivna företag inom skattefinansierad vård, skola och omsorg.
Men vad har väljarnas tydliga kritik av situationen lett till? Privatiseringen av välfärden har fortsatt med oförminskad styrka. De senaste tio åren har de största koncernerna fortsatt växa. En annan tendens som kommit de senaste åren är att före detta topptjänstemän från statliga myndigheter har knutits till de privata välfärdsföretagens styrelser. Förutom att oligarkerna har blivit rika på pengar som skulle gått till välfärden har maktbalansen förändrats i det svenska samhället. Demokratin har försvagats.
Det är befriande att kunna kalla saker vid dess rätta namn – och att vi härmed får en ny term för att diskutera vinster i välfärden är välkommet. Vi behöver uttala att de svenska välfärdsoligarkerna är ett demokratiskt problem. Makthavare sitter på dubbla stolar, de har egna vinstintressen, och det gör att de inte lyssnar på väljarna.
Att belysa detta är en bra grund för att trappa upp kritiken. Låt oss skapa ett samhälle där likabehandlingspincipen blir verklighet och ingen stoppar pengar som är avsedda för välfärdsverksamhet i egna fickor. Låt oss återta kontrollen! •
