Korttidskontrakt är ofta det som finns. Men att bo tillfälligt med barn som behöver närhet till skola och förskola och efter några månader blir tvungna att flytta – det förstår ju vem som helst att det är en miserabel situation. 

De här inläggen är inte enstaka undantag.

Under senare år har de sociala och ekonomiska problemen på bostadsmarknaden blivit allt allvarligare. Det råder bostadsbrist på de flesta orter. Lägg till detta en ökad boendesegregation och hemlöshet. De renoveringar av miljonprogramsområdena som pågår leder ofta till kraftiga hyreshöjningar. Vad är ditt besittningsskydd av en hyreslägenhet värt, om du inte har råd att bo kvar? Vi ser rapporter om svarthandel med hyresbostäder och olika former av diskriminering på bostadsmarknaden.

Hur hamnade vi här? I dagarna utkom en bok som skildrar hur den svenska bostadspolitiken växte fram, hur den senare har urholkats – och diskuterar möjliga lösningar. Den heter ”Att lägga marknaden till rätta: Om rätten till bostad i svensk politik” (Premiss) och är skriven av Bo Bengtsson, professor i statsvetenskap, särkilt bostads- och urbanpolitik, vid Uppsala universitet. Hans utgångspunkt är att den svenska grundlagen slår fast det allmännas ansvar att trygga rätten till en bostad, en rättighet som skrevs in i regeringsformen 1975. 

Så varför fungerar det ändå inte? En anledning är att den enskilda medborgaren samtidigt inte har någon formell rätt att utkräva detta ansvar – rätt till bostad – genom att gå till domstol eller till kommunen för att få en bostad, på motsvarande sätt som när det gäller skolan eller vården.

Staten har i Sverige alltså inte åtagit sig uppgiften att direkt svara för att varje enskild medborgare tilldelas en bostad. I stället ger staten och kommunen vad som kallas för ”korrektiv” till bostadsmarknaden, de uppmanas att se till att det finns goda bostäder till rimliga kostnader.

Framför allt har detta hanterats genom kommunernas allmännyttiga bostadsföretag. Men deras roll har förändrats i grunden genom de nya allbolagen som infördes 2011 och som föreskriver att allmännyttan ska drivas affärsmässigt och inte som tidigare enligt en självkostnadsprincip.

På senare år har tanken på en övergång till ”social housing” börjat poppa upp i bostadsdebatten i Sverige. Tanken är att säkerställa bostäder till rimliga kostnader för hushåll och individer med begränsade ekonomiska resurser. Ett annat spår i debatten har varit marknadshyror (först bara i nyproduktion) vilket enligt neoklassisk ekonomisk teori skulle leda till en marknad som reglerar sig själv och att fler bostäder byggs. 

Bo Bengtsson analyserar båda förslagen och avvisar dem. Att införa ”social housing” skulle bland annat stå i konflikt med tanken om en bostadspolitik som undviker särlösningar för vissa grupper; rätten till bostad ska gälla alla, inte bara särskilt socialt utsatta. Idén om att marknadshyror skulle förbättra situationen tillbakavisar han med emfas, eftersom en sådan bostadsmarknad riskerar att ge socialt oacceptabla effekter, inte minst för hushåll med begränsade ekonomiska resurser.

Däremot ser han en väg framåt i att utgå från den grundlagsstadgade rätten till bostad och stärka den. Det kan göras genom att peka ut statens och kommunens ansvar, på ett sätt som möjliggör ett politiskt ansvarsutkrävande i linje med tanken om sociala rättigheter.

Det är svårt att inte hålla med. Om vi har en grundlag som slår fast att vi har rätt till bostad men ingen möjlighet till ansvarsutkrävande är ju lagen inte mycket värd. Kommunerna måste åläggas att se till så att alla har bostäder, och ställas till svars om de missköter sig. Staten behöver naturligtvis gå in med subventioner – som styr byggandet till klimatpositiva hyresbostäder. Då vinner vi både social trygghet och klimatomställning.

Tajmingen kunde inte vara mera rätt. Bostadsbyggandet tvärnitar ju i kölvattnet av inflationen och räntehöjningarna. Sju byggbolag går i konkurs – varje dag – just nu, rapporterar Dagens nyheter. 

Självklart ska vi ålägga kommunerna att säkerställa bostäder åt alla, slopa de allmännyttiga kommunala bostadsföretagens vinstkrav och rikta statliga byggstöd till klimatsmart byggande av hyresrätter.