Det kan vara filmiskt effektivt att gå över anständighetens gräns för att få fram sitt budskap. Fängsla och chocka sin publik med någonting oväntat. Slavplantage-thrillern ”Antebellum” frossar i grafiska förnedringsscener, men det estetiserade våldet framstår som sadistiskt, mer än dramaturgiskt, motiverat. Ändå är det riktiga problemet att filmen skelögt sneglar både på temat och twisten i Jordan Peeles ”Get out”.
Helvetet på jorden
Handlingen är förlagd till ett reformslavplantage i Louisiana drivet av sydstatssoldater inte långt från brinnande inbördeskrig (titeln syftar på perioden precis innan kriget bryter ut).
”De små friheter ni åtnjutit på andra platser finns inte längre”, förklarar en av de superonda militärmännen när nya slavar anländer. Janelle Monáe spelar Eden, en slav som blir brännmärkt och våldtagen av generalen. Men först måste hon och publiken se hur en annan kvinnlig slav avrättas i en slow-motion-scen som aldrig tar slut.
Eden har uppenbarligen hamnat i helvetet på jorden. Plantagets mikrokosmos får Candyland i ”Django Unchained” att framstå som mångfaldsnyanserad. I detta parti av Antebellum finns inga karaktärer att prata om, endast svarta offer och vita förövare med olika fetischer knutna till sin skadeglädje. Men det är stundtals välspelat och konsekvent snyggt fotat. Det är också absolut nagelbitar-nivå på spänningen när Eden planerar sin rymning genom att testa vilka brädor i hennes husbondes stuga som knarrar när man går på dem.
Sedan, och här kommer en mild spoiler, träffar vi Eden i ny miljö. Nu heter hon Veronica är en framgångsrik professor som föreläser om genus, sociologi och medborgarrätt i ett nutida USA.
Slägga för att hamra in poängen
Filmen skiftar mellan hennes olika perspektiv och tar sin tid. Mycket av den inledande spänningen dräneras när adrenalinet borde börja pumpa. Nya rollpersoner slängs in i form av Veronicas vänner som vill ta med henne ut på stan. Vad är det som pågår egentligen? Mer än så går inte att avslöja utan att ruinera upplevelsen.
”Antebellum” kommer ut samma år som statyer som hyllat den amerikanska söderns rasistiska historia rivits ned. Det är förstås tacksamt och filmen har säkert fått mer uppmärksamhet än den annars skulle på grund av Black lives matters genomslag detta år.
Visst, de två regissörerna Gerard Bush och Christopher Renz vill visa hur slaveriets strukturer lever kvar i dagens USA, men de använder en slägga för att hamra in sin poäng och missar i slutändan målet.
