I ”This much I know to be true” stannar vi nästan helt i en övergiven fabriksbyggnad i Bristol. Dominik och hans team har byggt upp en stram men vacker scenografi med ljus och mörker och en liten cirkel för kamerorna att sakta glida fram på när Nick Cave, delar av The Bad Seeds och en del gäster framför låtar från de två senaste skivorna: ”Ghosteen”, med The Bad Seeds, och ”Carnage,” med den långtida samarbetspartnern och vännen Warren Ellis, som har en stor roll i filmen.

Det bör sägas direkt, att det här är en film som främst ­riktar sig till dem som känner sig hemma i Caves ­musikaliska värld. Och allra mest i de två senaste skivorna där han lämnat postpunkigt stök långt bakom sig för spöklika, nästan andliga arrangemang och toner. De är utstuderat långsamma och musikfilm­en har precis samma känsla. Vemodet vilar tungt över både bild och ljud och tillsammans skapar de en nästan sakral enhet. 

Warren Ellis kom in i Nick Caves liv för nästan 30 år sedan, när han ombads spela fiol på albumet ”Let love in” och blev kort därpå fast medlem i The Bad Seeds. I ett av få samtal i filmen kommenterar Cave lätt skämtsamt att Ellis senare manövrerat bort de flesta andra och säkert kommer sno även sången vilken dag som helst. Multiinstrumentalisten Ellis inflytande på Cave handlar inte bara om ljudeffekter och elektroniska loopar. Hans bidrag gränsar till ren ljudkonst snarare än musik i traditionell bemärkelse. När det gifter sig väl med Caves blytunga texter blir det oerhört vackert. Men ibland trillar det över den ack så tunna gränsen och blir lite för arty och pretentiöst, åtminstone för mig. 

Det här är inte en sen recension av Nick Caves två senaste skivor, men i fallet ”This much I know to be true” är det omöjligt att skilja på musiken och filmen. Filmen är musiken visualiserad.