Få är som Lina Wolff. Jag får franska författare som Marie NDiaye och Marie Darrieussecq i huvudet när jag letar efter referenspunkter, men Wolff har en annan emotionell intensitet i sina romaner, samma egensinne, en nästan gränslös relation till vad som kan berättas och hur det kan berättas, men eldat underifrån med en lågande passion som saknas hos de kyligare fransyskorna.
Hennes förra roman ”Köttets lust” förde läsaren ut på en färd bland traumatiserade barn, dödliga tv-shower och infernaliska nunnor. Lina Wolff börjar i en ände och lurar sin läsare att tro att hen vet vad som väntar, vilken sorts roman man står inför, och låter sedan berättelsens botten falla ur och öppna en helt ny väg mot intrigens upplösning.
Så även i den nya ”Djävulsgreppet”, som börjar som en tätt sammanhållen berättelse om en kvinna som fastnar i ett djupt destruktivt förhållande med en man. Berättarjaget kommer från skånska Hörby och hamnar i Florens med honom. Hon lämnar allt från sitt tidigare liv bakom sig, kanske fanns det inte så mycket att lämna, det ekar tomt bakom hennes nu. I stället faller hon djupare och djupare in i en passion för denne man som inte ens är snygg, inte särskilt trevlig eller intelligent, som hon inte har så mycket gemensamt utom just detta: passionen. En kärlek som inte är kärlek utan en destruktiv besatthet som eskalerar allt mer ju mer arsligt han beter sig. Som blir ett grepp om henne som hårdnar till ett djävulsgrepp.
Det är berättat inifrån en människas hjärna som har en förvriden syn både på sig själv och sin omgivning, en accelererande galenskap som skapas av relationen, av beroendet av denne man vars kontroll över henne bara växer och växer tills det är allt som finns och hon är fullständigt instängd i hans medvetande.
Det är intensivt och drabbande, Lina Wolff mejslar skickligt fram ett förlopp som är på samma gång trovärdigt och fullständigt skruvat, men håller sig i första halvan av boken ändå kvar i en närhet till det realistiska och igenkännbara.
Sedan flippar det. När jaget till sist lyckas undankomma förhållandet som utvecklats till en fullskalig misshandelsrelation och reser till en älskare i New Orleans, trots att han låtit allt mer tveksam till hennes ankomst i kontakterna de haft. Väl där går det bara än mer åt helvete. Resan mot det verkliga helvetet har inletts.
Precis som i sina tidigare romaner sparkar Lina Wolff sina romanfigurer ut ur det förutsägbara livets mönster. Hon lägger in en överväxel och ibland blir den en smula konstruerad, som i den hyllade och prisade ”De polyglotta älskarna” där inspirationen från författare som Jorge Luis Borge snarare demonterade än förhöjde, fick själva bygget av romanen att lysa starkare än fiktionens suggestiva kraft.
Men när det funkar, jävlar så det funkar, i ”Köttets lust” funkade det definitivt, och här är den oförutsägbara utflippande berättelsen det som ger de rätta hisnande dimensionerna till den berättelse om total utsatthet som det innebär att älska den som vill förgöra en. Leva tätt intill sin värsta fiende. Låta hans verklighet äta sig in i ens eget sinne så att att det blir ens egen sanning. Det framträder i ”Djävulsgreppet” som exakt så fasansfullt som det rimligen är. Det är gastkramande, sinnligt vidrigt och omöjligt att sluta läsa och långt efter läsningen stannar denna bok kvar innanför huden.
