Jag ser tårarna rinna på mellangrabben, tusen gånger kan man säga åt ett barn att lugna sig eller vara tystare, men när de är tysta och stilla och tårarna rinner är det som tortyr. Nu är ett sådant ögonblick. Han gråter ljudlöst stilla. Den äldste grabben lutar huvudet mot flygplatsens cafébord och låter kepsen dölja ansiktet och tårarna. Ovaccinerade barn får inte komma in i Chile.
Den 29 mars 2020 publicerar Paul B Preciado en emblematisk text i spanska El País, om pandemin som med dagens ögon då är i sin linda. Den kommer att spridas och bli en referens, tyvärr inte i den svenska- och engelskatalande världen.
Den spanska filosofen skriver bland annat om hur syfilis, som under flera århundraden härjar i Europa används för att disciplinera, strukturera och särskilja den andre: ”Engelsmännen kallade det för ’den franska sjukdomen’, fransmännen sa att det var den ’napolitanska sjukan’. Om italienarna som kommit hem från Amerika sas det att sjukan tagits hem av kolonisatörerna som fått infektionen av infödingarna. Förbud av ’mixade äktenskap’ – alltså mellan det som kallades olika raser – kom att bli en av de strukturella påföljderna för en sjukdom som ett par hundra år senare skulle botas av penicillinet.”
I Buenos Aires där vi är i skrivande stund använder alla munskydd överallt hela tiden. När barnen klagar över att PCR-testet de fått göra för att kunna åka till Chile varit obehagligt berättar min argentinska vännina som bor i Berlin om hur hennes 8-årige son själv sticker upp pinnen i näsan var tredje dag och använder munskydd hela tiden i skolan.
På flygplatsen ger de oss valet att dela upp familjen, en av oss vuxna kan åka med det barn som är yngre än sex år och som inte behöver vara fullvaccinerat. Att vi ens överväger det är ett tecken på hur förändrat samhället är. På flygplatsen i Sverige har vi tre veckor tidigare blivit utsatta för hur SAS-personal pratat föraktfullt om vår familj när vi står bredvid, de säger på svenska att vi aldrig kommer att komma med planet för att sedan på engelska fråga mig om någon i vår familj ens talar engelska. Att jag inte förrän 17 timmar senare, när vi är framme i Buenos Aires, inser att jag kunde/borde påtalat rasismen är ett tecken på hur förändrat samhället är.
Paul Preciado anför en omläsning av Foucaults teorier om övervakning och biopolitik för att vi tydligt ska se hur pandemipolitiken används för att förändra oss, våra kroppar och vad vi accepterar som rimligt och om vikten att göra motstånd. Det tog mig nästan två år att förstå hur rätt han har och hur omöjlig uppgiften ter sig. Vi låter oss övervakas, särskiljas, disciplineras för att vi tror att om vi gör allt detta så kommer allt att bli som vanligt.
”Jag vill åka till Chile”, säger min minsta, ”måste man ta en spruta, jag är rädd för sprutor”.
Jag är rädd för samhället vi bygger, samtidigt som vi bekämpar ett virus vars ursprung är ett felkonstruerat samhällsbygge.
För övrigt tipsar jag er om att läsa Isol, en av värdens bästa barnboksförfattare, som är bosatt i Buenos Aires.
