Årets viktigaste konstutställning invigdes i februari 2021 i kuststaden Mar de Plata i Argentina. Det är ett flickrum, enkelt inrett, med säng, byrå, och alla möjliga tillhörande saker som en 16-årig tjej kan ha. Flickan heter Lucia och finns inte längre. Men rummet finns. Och var under en tid en tröst för hennes mamma. Nu är det som en kombination av tröst, upplysning och sambandscentral för en av de starkaste och viktigaste sociala rörelserna på senare år i Argentina. Paro de mujeres (kvinnostrejker) No al femicidio (nej till femicid, alltså mord på kvinnor) och Ni una menos (inte en mindre). Alla dessa är slagord för en kvinnorörelse som fått nog av misogynt våld, och en mediaapparat samt ett rättsväsende som backar männen och ställer döda kvinnor inför rätta.
Det började inte med Lucia, men det blev en vändpunkt. Hon var en 16-årig tjej, självständig, glad, som en dag på trappan till skolan köpte sin första marijuanacigarett av drogförsäljaren på gatan. Han sa att hon fick den. Dagen efter kom han för att ta betalt. Då försvann Lucia. Någon dag senare lämnas hennes livlösa kropp in till ett sjukhus. Hon hade fått en påle uppkörd i anus.
Rättegången handlade mest om Lucia. Hon som är död. Om hennes sexuella utsvävningar, enligt rätten går det inte att slå fast om det var en påle eller en knytnäve som orsakade skadorna, var det en knytnäve, som insinueras, så kanske hon helt enkelt gillade att ha sex så, påtänd dessutom. De tre männen, en yngre och två äldre kommer att dömas för drogförsäljning till minderårig. Men varken för sexuella övergrepp, våldtäkt eller mord.
Som en omedelbar reaktion på detta gick kvinnor ut spontant ut på gatan, ställde sig i vägen för bilar och sa ”vi måste strejka, vi måste stanna världen för om världen ser ut på det här sättet så måste vi säga stopp.”
Detta var fem år sedan och starten på en rörelse som kom att ge eko i hela Latinamerika, ja hela världen. I Argentina blev frågan om abort en del av rörelsen, en förgrening, och dessutom vann man sedan en omröstning om rätt till legal abort i påvens hemland.
Under dessa år får Lucias pappa sparken som mekaniker då han nekas ledighet för att gå på rättegången. Lucias mamma förlorar en del av sin lön av samma anledning, och brodern som är kock får bara de sämsta jobben, skambelagd för att vara bror till en ”hora”.
Då och då går mamman in i Lucias rum i önskan om att hitta sin dotter där. Den hon verkligen var. Den riktiga Lucia, inte den figur som några män, mördare, våldtäktsmän och domare skapat. Rummet är inte orört i bemärkelsen att ingen får gå in. En del gäster får till och med sova där, något annat gästrum finns inte. Men mamma tvättar lakanen och ställer tillbaka allt exakt som det var dagen då Lucia försvann.
Det är det rum som kooperativet Mu/Lavaca fått som idé att ställa ut. Till hjälp har de fått de bästa snickarna på Mar del Platas Stadsteater. Det är pandemi, allt är stängt, ingen går på konstutställning. Men så öppnar Lucias rum, mitt i centrala stan. Folk går, med munskydd, de fäller tårar, de knäböjer vid sängen. De möts och de säger att det måste få ett slut, inte en till mördad kvinna kan vi acceptera. I november flyttar utställningen till Buenos Aires historiska centrum. Morden på kvinnor fortsätter, men så också motrörelsen. Vivas nos queremos. Vi vill fortsätta leva.
