”That´s the point”, säger museivärdinnan, ”I can help you”.

Jag sätter mig ner på knä, lägger ifrån mig väskan och sedan drar jag det gula tyget över huvudet och kryper mot tavlans mitt, kryper över kvinnor som sitter på knä och skurar bort anti-nazist symboler, judiska kvinnor under andra världskriget, i Tyskland. Det är kvävande. Tyget är tungt, det blir varmt och klaustrofobiskt, samtidigt som jag tittar ner på det svartvita fotot. Konstnärens idé funkar och jag sitter där länge, under lakanet på utställningen ”Underjorden” på museet Amos Rex i Helsingfors.

Där under tyget tänker jag både på galningen Rasmus Paludan och på Natodebatten, vad som är galnast: att hela Sveriges mediaelit definierar yttrandefrihet i form av en bränd koran eller att vi ska gå med i en imperialistisk militärallians på nolltid?

Aftonbladets kulturchef Karin Petersson kallar debatten inom socialdemokratin för en skenprocess. Det är det säkert, men är inte alla debatter inom socialdemokratin de senaste trettio åren det? Är inte huvudproblemet de politiska analyserna, eller snarare avsaknaden av dem?

På Sven-Harrys Konstmuseum hänger Albin Amelin, Sven X:et Eriksson, Vera Nilsson och Bror Hjorts antikrigs-målningar. Utställningen heter ”Humanitet”. Sven Xet Erikssons målning ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget” från 1944 skildrar krigets offer och konsekvenser. Jag hör vänstersosse efter vänstersosse säga att deras ställningstagande förändrats för att världens förändrats. Vilken värld är det de pratar om? Det som har förändrats sedan Ryssland invaderade Ukraina är att alla andra krig glömts bort, de nu pågående och de som varit. Men vi som har minnet kvar förbannar dem som gått in i glömskans rike. Vi vet dels att Ryssland invaderade Ukraina redan 2014, men framförallt vet vi att den mäktigaste supermakten i Nato är USA – det enda land som har använt atombomben mot människor, det land som i Latinamerika, Afrika och Asien tagit sig rätten att mörda folkvalda ledare, genomföra militärkupper och lära ut tortyr. Det är samma land som invaderade Irak i strid mot folkrätten och lade grunden för IS och de nuvarande krigen i Mellanöstern. Bara för ett år sedan låg dessutom kärnvapenarsenalen i händerna på Donald J Trump.

På Uppsala Konstmuseum går jag runt och ser historien om en rysk familj. Det är Pavel Otdelnov, en framstående rysk samtidskonstnär, som i utställningen Promzona berättar om den industrizon där hans familj arbetade under Sovjettiden. Idag är det en Tjernobyl-liknande plats där allt är förgiftat. Det toxiska arvet. Det pratas mycket om arv nu. Alla analyser om Ryssland handlar om arv; arv från Sovjet, arv från Kalla Kriget. Botten nås på DN Kultur där Oksana Zabuzjko menar att hyllandet av förövaren finns i den klassiska ryska litteraturen. Samtidigt befinner sig Sveriges utrikesminister i USA och Kanada för att försäkra sig om att Sveriges medlemsansökan till Nato kommer få stöd av dessa länder. På SVT sänds ett program med Nato-experter. USA-experten älskar USA, liksom de flesta svenskar. Ingen pratar om att de många invandrare och flyktingar som finns i Sverige blivit bombade av USA – från 70-talets Chile och Iran till dagens irakier och afghaner, och att det är USA som i praktiken nu ska bli vår nya befälhavare i Natos trygga famn. •

För övrigt rekommenderar jag varmt alla konstutställningar jag nämner i texten.