Den rosa rymden med de nötta klipporna när sommarnatten tog vid, gråa och mjuka sjönk de ner i vattnet. De vaniljigt gula gryningarna när man gick ut för att kissa i diset.
Första gången jag var där var det vinter. Vi åkte långfärdsskridskor över skären. Jag fick låna min pojkväns mammas. Jag som aldrig åkt skridskor, kunde åka skridskor. Jag var livrädd att isen skulle brista. För mitt inre såg jag hur vi låg i en vak, med skridskornas järnskenor som ankare, bojor som sänkte oss ner i det iskalla svarta vattnet. Men vi klarade oss. Kunskapen om att vi skulle klara oss var en hemlighet som sällskapet jag var med hade, men inte jag och jag förstod att kunskapen hade något med deras blå ögon att göra. Men inte exakt vad.
Vi drack varm choklad på en ö och jag som aldrig tänkt på giftermål nickade direkt när min pojkvän spånade om hur det skulle vara att gifta sig på vintern, där på vår ö. Man skulle kunna ge facklor till gästerna och det skulle vara lite Anna Karenina-style. Ja, ja, sa jag.
Ska vi ro ut till ön, frågade min älskade följande sommar. Ja, sa jag. Vi hade med oss kakor och badkläder och satte oss i en gammal roddbåt.
Det var för mycket för mig att bära. Samma sommar gjorde jag slut där på ön. Mannen var för god. Naturen för stor. Det var för fint för mig. Mitt hjärta brast. Jag flyttade till Stockholm.
Jag kommer att tänka på det här nu när jag för mitt inre ser PM Nilsson döda ett utrotningshotat djur där i allt det vackra. Jag tror han gör det för att hedra den där skönheten. Det är en hommage till den svenska skärgården i all sin prakt. Klipporna. Skären. Grönskan. Roddbåten. Långfärdsskridskorna. Eldarna.
Att inte bara äga pengarna, utan också landet genom att veta att ljusa är ett verb, hur man åker skidor. Crawlar. Åker skridskor. Gör upp en eld. Det är en annan slags rikedom. Det är en makt och en styrka. Det är mer än att bara betrakta landet. Det är att skapa det. Vara det.
Jag förstår att man inte bara vill hålla ordningen intakt. Man vill understryka den naturen. Älska den. Ett sätt att göra det är att utöva kulturen naturen tarvar. Ålfiske är en sådan kulturyttring. Den uppfyller kraven för ens kärlek till landskapet, landet.
Att döda ål blir synonymt med naturens skönhet. Men ålen har också kommit att representera den svaga i naturen. Moderniteten smyger sig på och i vår tid är definitionen av den först och främst en art som snart elimineras. Maktrelationen mellan ålen och PM är asymmetrisk.
Jag är ingen djur-gäri per se. Jag bryr mig inte om ålar. Det gör inget för mig att den är sensationell. Den är elektrisk? Den simmar till ett hav som bär ett ovanligt vackert namn, Sargasso. Det är lätt att tycka ålen är mystisk. Men det är inte mystiskt. Det är klassiskt naturen. Men anledningen att jag känner för ålen, och andra med mig, är att den också är en symbol för den som inte fiskar ål. Den som inte ens vet att det finns skärgård. Den som inte ens kan simma. Det finns en identifikation i den här fabeln, men inte med PM utan med ålen.
Just nu är alltför många den där dumma jäveln som ligger och sprattlar. Den stressade saten utan armar, utan möjlighet att ta tag i vapnet som är på väg att slakta dig. Hon som försöker klara sig undan överheten. Han som försöker leva.
Orättvisa är inte olagligt, men ålfiske är. Sedan 2007. På fritiden är PM Nilsson i naturen, på det jobb han hade fram tills i torsdags, arbetade han för ett parti som vill att gängmedlemmar ska betala sina egna sjukhuskostnader.
Gemensamt för synen på ålfiske och barn som hamnat i kriminalitet är att inte vilja hjälpa, utan naturvidrigt nog utmana de som är i ett så desperat skick att hela deras existens är på väg att utrotas. Ignorera den svages behov, dess underläge, och sin egen roll i det.
Barnet har förvandlat sig till ål och sänder ut sitt budskap med bakbundna händer: Alla har rätt till din natur. Sluta utrota oss.
