Hoppa till innehållet

Kommentar

Aleksandra Pogorzelska: Så var det att jobba för Memorial – som nu förbjuds av Putin

Aleksandra Pogorzelska
Bild: AP

Dagens ETC.

Människorättsorganisationen Memorial är en av vinnarna av Nobels fredspris 2022. Dagens ETC:s Aleksandra Pogorzelska arbetade som volontär i organisationen och berättar om sin erfarenheter. Publicerades först 29 december 2021.

Personer på Memorial hjälpte mig att förstå att det ibland är lättare att fly in i en livslögn, i vilket fall behöver vi förlika oss med att livet inte går att leva om.

Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

För några år sedan insåg jag att det jobb jag hade i läkemedelsbranschen höll på att döda min själ och googlade fram möjligheten att bli volontär på den ryska människorättsorganisationen Memorial. Mina nya arbetsuppgifter – som utgick från verksamheten på Memorials lokalavdelning i Perm, en miljonstad vid Uralbergens fot – liknade inget annat, även om de alltid hade samma mål, att ge upprättelse till totalitarismens offer.

Redan första dagen på jobbet följde jag med på en bussresa till en massgrav utanför Jekaterinburg. Här låg personer som sköts på 1930-talet bara för att de haft otur att hamna på någon lista. En familj bjöd mig att sitta med dem när de åt picknick framför några plaketter som hedrade bland annat deras släkting. De bjöd på mackor och konjak. Den senare hjälpte verkligen när de berättade om att det länge var oklart vad som hade hänt med deras stackars dedusjka, hans fru väntade i 19 år på honom tills det en dag kom ett dödsbud med ett brev på posten – men inga förklaringar.

Nu satt vi och såg ut över sluttningen som täckte de dödas ben. En kvinna berättade att hon hade följt med på de här utflykterna i åtta år, hennes väninna i 15 år, och det har alltid regnat. Hon sa att det var som att naturen grät de överlevandes tårar. När vi satte oss i bussen igen öppnade sig himlen.

Ibland fick jag klippa gräset nedanför vakttornet på Perm-36, ett tidigare gulagläger som stängde först 1987, och därför kunde bevaras som museum med hjälp av Memorial. Andra dagar var vi ett gäng som rodde en uppblåsbar katamaran längst floden Ural. Vi skulle sätta upp en minnestavla på en öde ö som hade tjänat som en slags utomhusbur för en grupp kvinnor och deras barn (att kvinnorna fick klara sig utan någon man sågs som den grymmaste delen av deras straff).

Eller så hängde jag med Ira. Memorial drev ett program som gick ut på att sammanföra unga utlänningar med ”totalitarismens offer”, babusjkor och dedusjkor som under sovjettiden stämplats som folkets fiender. Ira var barn till en ålänning som stred på de rödas sida i finska inbördeskriget. Senare flyttade han till Moskva och steg i graderna i Stalins armé – i alla fall tills han sattes i arbetsläger. Familjen följde efter. När föräldrarna dog blev Ira ensam kvar i Perm.

Som halvfinländare drack hon kaffe, snarare än det ryska teet, och hällde upp till mig med. En kort fråga räckte för att få henne att berätta om sitt liv i timmar.

Från vardagsrummet hörde vi tv:n surra. Putin höll låda inför nyår. Ira röstade på Putin, hon gillade honom, men inte lika mycket som hon gillade Stalin.

– Han var ju faktiskt generalissimus, medan Bonaparte bara var kejsare, kunde hon säga.

– Okej, Ira. Förresten, vad gjorde du när perestrojkan började?

– Jo, jag hade slutat jobba då, så en morgon gick jag på bio och kollade på porr!

Ira var cool. Hon sa att hon aldrig själv haft sex, ingen hade vågat gifta sig med en dotter till folkets fiende och de alternativ som bjöds – vänsterprassel med män som tröttnat på sina fruar – höll hon sig för god för. Men hon var ändå nyfiken på vad det var som folk gjorde i sängkammaren och tog tillfället i akt när stora duken i Perm visade en japansk porrfilm, i den nyvunna yttrandefrihetens namn.

Ira och hennes öde etsade sig fast. Hur kan någon som fått sitt liv förstört älska sin bödel så?

Personer på Memorial hjälpte mig att förstå att det ibland är lättare att fly in i en livslögn, i vilket fall behöver vi förlika oss med att livet inte går att leva om.

I backspegeln förstår jag att jag lärde mig att vår relation till dåtiden är komplicerad, motstridig och känslosam – precis som de människor som har format den. Memorials arbete med att samla in berättelser, dokument och föremål gav många människor möjligheten att tänka över historien, och i förlängningen att dra egna slutsatser om vikten av ett öppet samhälle och respekt för människan.

Varför förbjuds Memorial just nu – och inte tidigare?

Vissa ryssar säger att när regimen visar sina muskler så är det egentligen ett svaghetstecken. Andra liknar Putin vid ett barn som får en kick av att testa gränser, som gör saker som är helt oacceptabla för att se vad det skapar för reaktioner.

Hur omvärlden nu reagerar på nedsättningen av Rysslands äldsta och största människorättsorganisation blir därmed ett lackmustest för vad vi faktiskt går för och hur mycket våra värderingar faktiskt är värda.

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00