I dagarna fyller min son ett år. På många sätt hade jag tur när han föddes – jag hänvisades inte till ett annat sjukhus än det där förlossningen var planerad, när jag väl kom in till de glänsande fräscha lokalerna på Nya Karolinska fick jag stanna, när saker började gå fel fick jag vård och stöd och när det till slut beslutades att jag behövde ett akut kejsarsnitt gick allting imponerande fort. Men. När epiduralen sattes gick nålen igenom ryggmärgshinnan, vilket i vissa fall – som mitt – kan leda till kraftig huvudvärk som endast lindras i liggande läge. Så det blev mycket tid i sängen på BB, någonting som – i kombination med graviditet, förlossning och operation – rejält höjer risken för en blodpropp.
”Blodpropp” var dock inte ett ord som vi hörde under de dagar vi var kvar på BB, i de äldre och mer slitna lokalerna i gamla Karolinska. Vad som kändes som ett nästan oändligt antal barnmorskor kom och gick, många berättade att de vanligtvis är på förlossningen eller någon annanstans. Den enda läkarkontakten som hade med mig, och inte min nyfödda son, att göra hade främst fokus på att jag inte måste föda ett eventuellt andra barn genom kejsarsnitt.
När jag två veckor efter födseln noterade att min ena fot var svullen tänkte jag först inte så mycket på det. Att knät på samma sida var lite ömt kunde ju bero på vad som helst. Men någonting gnagde i mig. Hade jag inte läst någonstans att ett svullet ben kunde vara tecken på blodpropp? Några samtal till 1177 och ett par turer till närakuten senare var proppen bekräftad. Genom Patientnämnden har jag fått svart på vitt att jag egentligen borde ha fått profylaktisk behandling med blodförtunnande och information om riskerna, men att det inte skedde och att ingen kan förklara varför.
Själv tror jag att det hade sett annorlunda ut om sjukvårdspersonalen hade haft bättre villkor. Om inte så många av barnmorskorna hade varit inlånade eller överarbetade, om läkaren hade haft tid att prata med mig en gång till, efter några dagar. Men i moderaten Irene Svenonius Region Stockholm är det inte så det ser ut. Här blir det alltså patientens ansvar att identifiera en blodpropp som borde ha kunnat förutses av en vårdpersonal som har tid. Och värre kan det gå – om det vittnar de vårdanställda själva, inte minst genom Sjukvårdsuppropet.
Ett tag såg valrörelsen 2022 ut att kretsa kring vården och välfärden. Någonting annat verkade otänkbart efter pandemiåren och krisen i förlossningsvården som tog upp ovanligt mycket medieutrymme i fjol. Men istället sugs luften ur debatten av moderater och sverigedemokrater som vill prata ”massinvandringspsykos”, ogrundade påståenden om kärnkraften och tjafs om vem som är ansvarig för de ökade levnadsomkostnaderna. Samtidigt visar en rapport från Demoskop att varannan väljare har svårt att förstå vad partierna ens står för på regionnivå, där vården styrs.
När jag nu firar min sons första födelsedag samtidigt som valrörelsen kulminerar undrar jag om inte den bästa presenten han kan få är att slippa Irene Svenonius de närmaste fyra åren.
