Planetens vrål kan inte ignoreras
Det här är inte en passiv tystnad. Det är en aktiv tystnad, ett skarpt åtagande om distraktion och irrelevans när vi står inför en existentiell kris. Det är ett tomrum som outtröttligt fylls med trivialiteter och förströelse, skvaller och spektakel. Prata om vad som helst, men inte om det här.
Men medan de människor som dominerar kommunikationsmedlen desperat undviker ämnet, uttalar sig planeten med ett vrål som börjar bli omöjligt att ignorera. I dessa dagar av atmosfäriskt raseri ignorerar värmechockerna och skogsbränderna det arga hyssjandet och störtar oartigt in på vår tysta retreat.
Vi förtjänar inte det här
Vi har inte sett någonting än. Den farliga värme som England genomlider börjar redan bli normal i södra Europa, och skulle räknas till de svalare dagarna under varma perioder i delar av Mellanöstern, Afrika och södra Asien, där värmen börjar bli ett vanligt livshot. Nu kan det inte dröja länge, såvida inte omedelbara och omfattande åtgärder vidtas, innan dessa dagar av raseri blir det normala även i vår tidigare tempererade klimatzon.
En och samma formel kan tillämpas på alla skador vi människor tillfogar varandra: det vi inte kan diskutera, kan vi inte ta itu med. Vår underlåtenhet att förhindra katastrofal global uppvärmning stammar framför allt från den tystnadens konspiration som dominerar det offentliga livet, samma tystnadens konspiration som, vid ett eller annat tillfälle, omgärdat alla former av missförhållanden och exploatering.
Vi förtjänar inte det här. Miljardärspressen och de politiker den gynnar må förtjäna varandra, men ingen av oss förtjänar någondera grupp. Tillsammans bygger de en värld som vi inte har röstat för att leva i, som vi kanske inte kommer att kunna leva i.
I denna fråga, liksom så många andra, tenderar folket att ligga långt före dem som påstår sig representera oss. Men dessa politiker och mediebaroner använder alla tänkbara bluffar och knep för att förhindra att beslutsamma åtgärder vidtas.
De gör det för fossilbränsleindustrin, djuruppfödarna, finansvärlden, byggföretagen, biltillverkarna och flygbolagen, men även för något som är större än dessa intressen: makten i ämbetet. De som i dag sitter på makten gör det genom att krossa invändningarna, oavsett vilken form de tar. Kravet att avkarbonisera våra ekonomier är inte bara ett hot mot koldioxidintensiva branscher, det är ett hot mot den världsordning som låter mäktiga män härska över oss. Att ge efter för klimataktivisterna är att ge upp makten.
Poker i stället för patiens
På senare år har jag börjat inse att den breda miljörörelsen har gjort ett fruktansvärt misstag. Den teori om förändring som drivs av de mest etablerade gröna grupperna är helt felaktig. Även om den sällan uttalas offentligt, styr den deras strategi. Den lyder ungefär så här: Det finns för lite tid och det är för mycket begärt att försöka förändra systemet. Folk är inte redo för det. Vi vill inte skrämma bort våra medlemmar eller starta bråk med regeringen. Så det enda realistiska tillvägagångssättet är inkrementalism. Vi kommer att driva kampanjer, fråga för fråga, sektor för sektor, för stegvisa förbättringar. Efter år av framhärdande kommer de små kraven leda till den omfattande förändring vi eftersträvar och ge oss den värld vi vill ha.
Men medan de har spelat patiens, har makten spelat poker. Den radikala högerns resning har röjt allt i sin väg, krossat den administrativa staten, raserat offentliga skyddsnät, kapat domstolarna, valsystemet och regeringens infrastruktur, upplöst rätten att protestera och rätten att leva. Medan vi intalade oss att det inte finns tid för systemförändring, bevisade de att vi hade fel genom att förändra allt.
Mikrokonsumistiskt nonsens
Problemet var aldrig att en systemförändring är för mycket begärt eller tar för lång tid. Problemet är att inkrementalism är för lite begärt. Inte bara för lite för att genomdriva omställningen, inte bara för lite för att stoppa den flodvåg av revolutionerande förändring som rullar in från motsatt håll, utan även för lite för att bryta tystnadens konspiration.
Endast kravet på systemförändring, en direkt konfrontation med den makt som driver oss mot planetär förstörelse, har potentialen att matcha problemets omfattning samt att inspirera och mobilisera de miljontals människor som krävs för att generera effektiva åtgärder.
Hela den här tiden har miljöaktivister sagt till folk att vi står inför en existentiell kris som saknar motstycke, samtidigt som de bett dem att återvinna sina kapsyler och byta ut sina sugrör. Gröna grupper har behandlat sina medlemmar som idioter och någonstans längst där inne, misstänker jag, vet medlemmarna om det. Deras försagdhet, deras motvillighet att säga vad de verkligen vill, deras felaktiga övertygelse att folk inte är redo att höra något mer utmanande än detta mikrokonsumistiska nonsens, bär en betydande del av skulden för det globala misslyckandet.
Träsket som slukar ambitioner
Det fanns aldrig tid för inkrementalism. Det är långt ifrån att vara en genväg till den förändring vi vill se, utan snarare ett träsk som all ambition sjunker ned i. Systemförändring är och har alltid varit, vilket högern bevisat, den enda snabba och effektiva vägen till förändring.
Några av oss vet vad vi vill ha: privat tillräcklighet, offentlig lyx, munkekonomi, deltagande demokrati och en ekologisk civilisation. Inget av detta är mer begärt än det miljardärspressen begärt och till stor del åstadkommit. Den nyliberala revolutionen har sopat undan effektiv styrning, effektiv beskattning av de rika, effektiva inskränkningar av företagens och oligarkernas makt samt, i allt större utsträckning, effektiv demokrati.
Sluta ljuga för oss själva
Så låt oss bryta vår egen tystnad. Låt oss sluta ljuga för oss själva och andra genom att låtsas att små åtgärder resulterar i stora förändringar. Låt oss lämna försagdheten och de symboliska åtgärderna. Låt oss sluta komma med vattenhinkar när det krävs brandbilar. Låt oss bygga vår kampanj för systemförändring för att nå acceptans hos 25 procent av allmänheten, vilket, enligt en rad vetenskapliga studier, är en social tröskelpunkt.
Jag känner mig säkrare än någonsin på hur effektiva politiska åtgärder ser ut. Men en viktig fråga kvarstår. Med tanke på att vi dröjt så länge. Hinner vi nå den sociala tröskelpunkten innan vi når tröskelpunkterna för klimatet?
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
