Kommentar: En krisande manlighet längtar efter våroffensiven

Den ukrainska våroffensiven, eller kanske snarare sommaroffensiven, får alla att hålla andan. I veckor har det spekulerats om när den slutligen ska ta form. För varje dag som går så höjs förväntningarna i väst på vad den ska kunna åstadkomma. Allt detta förhöjs för varje donerat stridsfordon och inte minst de stridsvagnar som samlats in under det senaste året. Förväntningarna på att detta ska bli höjdpunkten av kriget. Att nu ska de ukrainska männen krossa sin fiende. De kanske till och med ska sparka ut ryssen från Krim. Förväntningarna på att kriget ska komma att vinnas.

För ukrainarna är detta självklart något mycket mer verkligt. En del i en komplex förhandling med dödliga metoder. För ukrainare handlar det om huruvida man ska kunna flytta hem igen. Besöka sin farmors grav och låta ens barn leka på samma platser som man själv gjort som barn. För vissa ukrainare är det en fråga om hämnd. Att få straffa dem som tagit det viktigaste ifrån en. Vänner, syskon och i värsta fall barn.

För oss män i väst är emellertid den förestående våroffensiven bara ytterligare en yta att projicera sin krisande manlighet på.

Inte längre central komponent

För inget känns klarare än att manligheten är i kris. Något som troligtvis rotar sig i de materiella förändringar som skett de senaste decennierna. Männen är arbetslösa, lågutbildade och oknullade. Den manliga mannen är inte längre en central komponent i samhället. Han är inte lika åtråvärd. Allt kretsar inte längre kring honom. Därför ser vi allt fler samtal som handlar om honom och hans förhållande till den värld som finns runt honom.

De senaste veckorna har vi pratat om unga män som tränger sig i köer. Män i grupp som slår sönder fotbollsarenor. Ilskna män som hatar att män i kvinnokläder läser böcker för barn. Kortväxta män som bryter samman över att deras längd påtalas offentligt.

Avgrundsdjup ensamhet

Den maskulina krisen rotar sig inte endast i de rent materiella förändringarna utan också i att processen av manlighetens skapande inte längre sker i skymundan. Det destruktiva beteende som är tätt förknippat med den unga mannen handlar också om att uppnå den autonomitet som patriarkatet kräver av en. Att vara man innebär en avgrundsdjup ensamhet. Den maskulina självbilden och självständigheten urholkas av att vara svag och be om hjälp. Istället lär sig män att gå i konflikt, slå sig fram och ta makt i anspråk. Detta är tätt förknippat med våld. Att experimentera med makt och därigenom våld handlar för många om att försöka vara det som samhället kräver av en.

Trots högerns eviga prat om flumsamhället så ser verkligheten annorlunda ut. Snedsteg under den maskulinitetsskapande processen i tonåren kan ha stora konsekvenser. Låga betyg kan förpassa dig till arbetslöshet, domar kan ge dig skadestånd som förföljer dig resten av livet. Adrenalinsökande och våld är på olika sätt avgörande delar i maskuliniteten. Något som skapar paradox i en tid av kontroll.

Självhjälpscharlataner

Det är ingen slump att maskulina självhjälpscharlataner, så som Jordan B Peterson och Andrew Tate, får en allt större roll bland unga. Det gemensamma är att de samtidigt som de predikar hypermaskulinitet även kräver självkontroll. Det är helt enkelt inte möjligt längre att leva ut de ideal som vi blivit fostrade att bära vidare.

Även om straff kan hålla borta en del så kommer det alltid finnas de som kommer försöka balansera i paradoxen av våld och kontroll, risktagande och återhållsamhet. Med de allt större konsekvenserna så riskeras också positionen av att vara utslagen att cementeras. Att behålla rådande normer och samtidigt öka trycket att dämpa uttrycken riskerar att skapa explosiva motreaktioner.

Då får de panik

Trots idoga försök från den feministiska rörelsen, och med vissa större landvinningar, så är vi långt ifrån målet att omforma manlighet och kvinnlighet. Istället upplever vi en tillbakagång och i den skapas dissonans. För samma grupp av högerdebattörer som vill att män ska vara manliga får också panik av tanken på att unga män tränger sig före i kön. Då ska pojkarna uppvisa högsta grad av lydnad. Är inte det möjligt så ska reprimanden skötas via ombud. Manliga storvuxna poliser eller ordningsvakter ska gärna våldsamt tillrättavisa dem som inte uppvisar största respekt.

Män i grupp som utövar våld, oavsett om det är i protest mot en koranbränning eller mot ett dåligt domslut i en fotbollsmatch, ska mötas med dödligt våld från soldater eller poliser. Istället för att försöka omforma manligheten till mindre konfliktsökande och risktagande så vill istället högern behålla paradoxen. Då får man acceptera explosionerna.

Lägger ut på entreprenad

Högerns tjat om att mannen feminiserats blir nästan parodisk. Feminiseringen tycks vara en process som sker i deras eget genus. Något som händer i deras egen hjärna. Högermannens försök att själv balansera motsättningen inom manlighet gör dem slavar under sin självkontroll. För istället för att försöka förhindra de respektlösa handlingarna de ogillar så lägger de ut det på entreprenad. Kravet att upprätthålla klassiskt manliga ideal innebär att man samtidigt göder det beteende som de själva avskyr. De blir åskådare, eller för att använda deras eget språkbruk, cucks.

Då finns det inget kvar än att hoppas att någon ska agera i deras ställe. Bakom datorskärmen kan maktlösa män leva ut känslan av att ha makt. Upphetsat kan de påheja poliser som griper en ordningsstörare – eller en ukrainsk stridsvagnsbesättning som slåss för sitt liv.