– Man kan säga att tanken var Ingas, Alva gav initiativet politisk stabilitet och Sverker blev operatören, säger Göran Bäckstrand, då departementssekreterare på UD, närmare bestämt vid den politiska avdelningens byrå för FN- och vetenskapliga frågor.

Det blev hans uppgift att förse Sverker Åström med underlag kring viktiga miljöfrågor.

Åström hade inte järnkoll, det var det många som inte hade, även om miljöfrågan under 60-talet uppmärksammades allt mer. Astronauten William Anders bild Jorduppgång, tagen från rymden julen-68 där man ser en sårbar blå himlakropp i universum bidrog också till miljömedvetenheten.

– Stockholmskonferensen var en reaktion på de allvarliga miljöproblem som uppkom efter andra världskriget och det fanns en stark opinion och ett stort intresse från forskarhåll, som underbyggde folkopinionen. Den viktigaste rapporten var Rachel Carsons ”Tyst vår” från -62, säger Lars-Göran Engfeldt, som var chef för FN-enheten vid UD och ansvarig handläggare på FN-delegationen när Sverige förde upp miljöfrågorna på FN:s dagordning.

Bojkottar konferensen

Uppslutningen blev stor. 113 av FN:s då 127 medlemsländer skickade representanter till miljökonferensen. Det var bara Sovjetunionen och östblocket som i enlighet med Kalla krigets praxis bojkottade konferensen eftersom Östtyskland inte fick vara med.

– Det pågick en kampanj för att Östtyskland skulle få en plats i FN, men det västliga motståndet var tillräckligt stort för att hålla dem ute. Sverige erkände inte heller Östtyskland. Vi vande oss redan då att rösta med Nato, säger diplomaten Hans Blix, som då var anställd vid UD. 

Hans uppgift var att att få ihop en deklaration om den mänskliga miljön – den så kallade Stockholmsdeklarationen – som samtliga medlemsländer kunde ställa sig bakom.

– Jag var ju ingen miljöexpert, men jag var känd för att ha sytt ihop svåra deklarationer, säger han.

”En invasion”

Medan medlemsländernas delegater höll tal i riksdagshuset om det som var viktigast i just deras del av världen, pågick en rad aktiviteter i helt andra delar av stan. Arrangörerna hade förstått att det fanns ett intresse för miljökonferensen även bland allmänheten, och många miljögrupper och forskare ansåg att konferensen inte nådde ut tillräckligt. Därför anordnades ett parallellt event, Miljöforum. Marika Fahlén var informationssekreterare på frivilligorganisationen Svenska FN-förbundet och fick uppdraget att arrangera Miljöforum som höll till i dåvarande Konstfacks lokaler vid Valhallavägen.

– Tanken var att det skulle vara lite teckningar och seminarier för dem som var intresserade, men det blev ju en invasion av människor, inte minst ungdomar. Det kom folk från Asien, och Europa och väldigt många från USA, berättar Marika Fahlén.

Fler alternativkonferenser

Ett tema på Miljöforum var ursprungsbefolkningar, och många ursprungsamerikaner kom till Stockholm. Marika Fahlén minns när hon fick ett samtal från Arlanda.

– Det här var långt före dagens säkerhetskontroller. Ett tiotal urfolksamerikaner hade landat på Arlanda, de reste på eget pass som hette Mohawk Nation Passport. Det var ett blått pass med röd fjäder på, och Arlandapolisen ringde och frågade vad det här är för ett land, berättar hon.

Det som väntades bli hundra besökare blev tusentals. Människor sov i sovsäckar inne på Konstfack, på Gärdet och i Skarpnäck tältade så kallade Hog farmers, alltså medlemmar från det amerikanska hippiekollektivet Hog Farm. Andra grupper och organisationer åt vänster drog ihop en egen alternativkonferens under namnet Folkets Forum. De var antiimperialister och hade siktet inställt på ”kapitalismens brott” och kamp mot USA mer än på miljöfrågor. 

– Vietnamkriget pågick, USA bombade landet med miljögifter. Det fanns en stark rörelse mot krig och den typen av krigföring, konstaterar Marika Fahlen. 

Motståndet fanns även i regeringen. När Olof Palme i sitt jultal senare samma år kritiserade USA:s bombningar av Hanoi fick han epitetet ”That Swedish asshole” av president Richard Nixon.

Sjudande aktivitet

De vänsterradikala på Folkets Forum arrangerade sina temamöten på ABF-huset och ogillade de ledarlösa amerikanska hippiesarna ute i Skarpnäck som rökte cannabis och levde i storfamilj, enligt Lars Gogman på Arbetarrörelsens arkiv som skrivit om Hog farm. 

Människor demonstrerade, Hog farmers hade sina tåg och Forum-folket sin FNL-demonstration. Folk cirkulerade mellan olika evenemang, band som Blå Tåget och Peps Bluesband spelade trots förbud i Skarpnäck, och under Miljöforum på Konstfack anordnades seminarier.

– Det mesta skedde helt spontant, folk kom och gick, men vi hade på kort tid satt ihop ett program och fick dit en del världsberömda föredragshållare som socialantropologen Margaret Mead och biologen Barry Commoner, säger Marika Fahlén.

Anslaget var brett, miljöfrågor gick hand i hand med frågor om social rättvisa och kolonial frigörelse.

Var det roligt att vara med där?

– Fantastiskt, det var en berikande utmaning och hårt arbete.

Vad var roligast?

– Att försöka bemästra kaos.

”Smärtsam insikt”

I riksdagshuset var gränsöverskridande luftföroreningar, som då kallades ”surt regn”, urbanisering och befolkningsfrågan viktiga teman. Hans Blix, som hade jobbat i två år för att ha med sig en färdig deklaration till konferensen, stötte på oväntat hårt motstånd från Kina.

– Befolkningsökningen var den svåraste frågan i förhandlingarna, man fick inte tala om befolkningskontroll. Det var lättare att tala om demografi, och det var så vi till sist löste det, minns han.

I-ländernas främsta prioritet var luftföroreningarna. Just konventionen om långväga luftföroreningar – och Montrealprotokollet om ozon – ledde så småningom till konkreta resultat, konstaterar Lars-Göran Engfeldt som följt den fortsatta utvecklingen av FN:s miljöarbete efter 1972.

– Men i övrigt ledde inte processen till något helhetsgrepp på miljöproblematiken, trots att det var en nyckelrekommendation i konferensens handlingsplan. Istället behandlades varje delfråga under kommande år var för sig i konventioner som hade för lite fokus på genomförande.

Och det är fortfarande, 50 år senare, i genomförandet det brister, konstaterar han.

– Det är en smärtsam insikt att det nu, som under processens första decennier, inte längre är möjligt att lösa problemen. Idag handlar uppgiften snarare om att begränsa skadorna. Och det är väldigt bråttom!

– Men jag hade varit mycket mer pessimistisk om vi inte hade haft ramverken, inte minst Parisavtalet och Agenda 2030, säger han.

Klimatfrågan inte ny

Högnivåmötet Stockholm +50 – som drar igång på torsdag för att högtidlighålla att det var exakt 50 år sedan FN för första gången samlades till en global miljökonferens – kommer till stor del att handla om klimathotet, ett problem som under 70-talet fick allt större uppmärksamhet.

Redan inför Stockholmskonferensen, 1971, anordnade Massachusets Institute of Technology och Vetenskapsakademin i Stockholm ett stort symposium om växthuseffekten.

– Det var första gången klimatfrågan togs upp riktigt seriöst. Arbetet fortsatte sedan vid amerikanska universitet och i slutet på 70-talet försökte de få administrationen att ta klimathotet på allvar, men Ronald Reagan ignorerade problemet när han blev president vilket gjorde att klimatarbetet försenades.

Göran Bäckstrand minns att konferensen -72 präglades av tillförsikt att alla världens länder slöt upp för att lösa de problem ”utvecklingen” förde med sig.

– Klimatforskaren Bert Bolin med kollegor visade redan då på problemen med fossila bränslen och nödvändigheten av ett nära och omfattande samarbete med forskare om klimatet och andra miljöproblem. Deras djupa insikter togs under följande decennier inte på allvar av världens ledare. Det är en stor besvikelse, säger han.

Vad hoppas du på inför årets konferens?

– Att många fler blir varse att varje dag som går utan att vi tänker om, är förlorade dagar. Vi borde inte ha frihet att använda naturen hursomhelst. Naturen är du och jag, den är livet.