Maduros uppfattning om sig själv som den utvalde kompletteras av ”Superbigote/Supermustachen”, en slags tecknad stålmansfigur med den venezuelanske presidentens anlete som flyger runt i Venezuela och skipar rättvisa med sin järnhandske och som visas i tv och i seriemagasin. 

Någon som betraktar sig på det sättet anser det naturligtvis som självklart att han kommer att segra i presidentvalet som ska hållas den 28 juli, samma dag som Maduros mer köttslige maestro Hugo Chavez föddes.

Nicolás Maduro har varit president i över tio år, alltsedan Hugo Chavez död. Dessförinnan var han utrikesminister i sex år. Han är en man som ofta visat att han vet hur man ska sköta makten för att ha den kvar. 

Men den här gången tror många att den kunskapen inte ska räcka till.

Enligt flera opinionsundersökningar vill över 80 procent av venezuelanerna ha en ny president och en ny regering. Och trots de motsättningar som alltid funnits inom oppositionen, så tyder mycket på att den faktiskt kan komma att ena sig här gången. Och då sitter Maduro löst.

Fram för allt handlar det om att enas om att alls delta i valet. I det förra valet var det röstskolkarna som gav Maduro segern. Den dominerande uppfattningen då var att valet var så manipulerat att det var meningslöst att ställa upp och att rösta. Bojkotten av valet och det låga valdeltagandet ledde också till att en stor del av det internationella samfundet inte erkände Nicolás Maduros seger. Istället erkände man senare kongressens talman Juan Guadió som president. En totalt misslyckad manöver, som Sverige deltog i, som rymde patetiska invasionsförsök och sabotage och som bara stärkte Maduros makt och splittrade oppositionen.

Även den här gången har regimen gjort allt för att omöjliggöra ett rättvist val. Beslutet att hålla det redan 28 juli, inte i december som alla väntat, innebär att tidsplanerna krymper dramatiskt. Inte bara för valkampanjen. Det blir också mindre tid att aktualisera vallängderna. De absolut flesta av de omkring sju miljoner venezuelaner som bor utanför landet kommer inte ha en chans att skriva in sig. Konsulaten oftast vare sig vill eller kan hjälpa till eftersom de saknar nödvändiga instrument. Men kraven för att alls få skriva in sig utomlands är samtidigt så omfattande att de flesta inte kan uppfylla dem. Det innebär att miljontals röster som normalt skulle komma oppositionen till del aldrig kommer att avges.

Flera kandidater har också förklarats obehöriga att delta, partier har olagligförklarats, andra har exproprierats i den meningen att dess ledare har avsatts och ersatts med ledare utsedda av regimen.

Trots alla svårigheter, som liknar de från förra valet, har oppositionen den här gången lämnat bojkottlinjen och beslutat att till varje pris delta. Det är erfarenheterna från guvernörsvalet i Barinas för ett par år sen som ligger bakom. 

Trots att regimen då satsade allt på att stödja den officiella kandidaten med närmast provocerande ekonomiska resurser och dessutom gång på gång, med ofta obegripliga skäl, underkände de kandidater som presenterades, så fortsatte oppositionen att söka nya namn tills myndigheterna inte längre kunde underkänna deras kandidat. Trots att det rörde sig om en närmast okänd kandidat så segrade han, till regimens förskräckelse, överlägset. Den stora majoriteten röstade för honom inte så mycket för att man stödde hans program, som för att markera sitt avståndstagande från regimen.

Det är där oppositionen står idag. Den kandidat, Maria Corina Machado, som segrade överlägset i oppositionens primärval, har, liksom flera andra, förklarats obehörig att delta i valet. Vis av erfarenheterna från Barinas svalde Corina Machado sin stolthet och insisterade inte på att fortsätta. Hon utsåg istället en ersättare, en 80-årig kvinnlig filosofiprofessor, Corina Yoris, utan några som helst fläckar i sin meritförteckning och respekterad av alla. Men datasystemet där kandidaturen måste skrivas in blockerade alla försök. Efter flera dygns ihärdiga försök och protester hos valmyndigheten stod oppositionen utan kandidat. Men de sista minuterna före midnatt den sista dagen lyckades en annan oppositionsledare, Manuel Rosales, ta sig in i systemet. Men han skrev in sig själv och inte enhetskandidaten Corina Yoris. Det tolkades allmänt som ett försök från regimens sida att splittra oppositionen. Manuel Rosales, som alltså fick tillträde till datasystemet, betraktas med misstänksamhet, nästan som kollaboratör, av vissa delar av oppositionen. Men nu kunde han alltså göra anspråk på att faktiskt vara den enda oppositionskandidaten till Maduro (trots att tolv andra kandidater accepterats, som dock alla uppfattas som regimens springpojkar). 

Men manövern var så uppenbart odemokratisk att de internationella påtryckningarna ökade, nu också från vänskapligt sinnade länder som Colombia och Brasilien. Regimen svarade med att anklaga Colombia och Brasilien för att representera den ”fega vänstern” som Maduro redan tidigare kallat Chiles Gabriel Boric. Colombias Gustavo Petro svarade med att ”Vi är inte fega. Vi vill förändra världen, precis som Hugo Chavez ville, men för att kunna det måste vi fördjupa demokratin, inte begränsa den.”

Till sist gav valmyndigheten efter och oppositionens enhetslista fick ytterligare lite tid för att hitta en ny kandidat. Den som så småningom tilläts skriva in sig är en tidigare diplomat, Edmundo Gonzalez Urrutia, som ställt upp i syfte att garantera oppositionen en plats. Det konkreta namnet på den som slutligen blir kandidat kan nämligen ändras fram till tio dagar före valet om bara partiet eller partikoalitionen som står bakom har accepterats av systemet. Samtidigt har Manuel Rosales lite överraskande klargjort att om oppositionen hittar ett enande namn, så kommer han att ställa sig bakom denne och avsäga sig sin egen kandidatur. 

Det tycks alltså som att regimens försök att splittra oppositionen genom att först olagligförklara den mest populära kandidaten och därefter blockera systemet så att hennes ersättare inte kunde skrivas in och slutligen godkänna en ifrågasatt kandidat, inte har lyckats den här gången. 

Men än är det inte klart. Maduro och hans innersta krets har tidigare, flera gånger, visat sin förmåga att neutralisera sina motståndare. Flera medlemmar i Maria Corina Machados valorganisation har fängslats, hennes parti anklagas för terrorism och Nicolás Maduro själv hävdade nyligen för säkert tjugonde gången att en konspiration i syfte att döda honom just hade avslöjats. Som vanligt lovade han fler detaljer om några dagar. 

Nicolás Maduros ambition, att valet den 28 juli blir ett val mellan honom själv och ett antal kandidater som han själv utsett, illustreras av det hyllningstelegram han skickade till Vladimir Putin efter valet i Ryssland. Maduro gratulerade till den ”extraordinära segern i de oklanderliga valen som på ett exemplariskt sätt visar folkets demokratiska deltagande”. Ett exempel att följa.

Att det vare sig är Jesus eller ”Superbigote” som står bakom Nicolás Maduro, utan Vladimir Putin, är uppenbart för allt fler venezuelaner. Och det minskar inte deras oro, men kanske ökar det deras beslutsamhet.