Fråga: Jag har en precis nybliven tvååring hemma. I dessa tider av värmerekord och extrema väderhändelser runt om i världen kan jag inte låta bli att oroa mig över för hens och alla andra barns framtid. Vi i familjen gör så mycket vi kan för att minska vårt bidrag till klimatkrisen – men samtidigt känns allt så otillräckligt vilket skapar oroskänslor. Jag vill inte att min ångest ska smitta av sig till mitt barn, men samtidigt kommer det ju en dag när hen också kommer förstå vad det är för sammanhang vi lever i. Jag vill då att vårt barn ska stå förberedd – men utan att känna alltför stora hopplöshetskänslor.
Så jag undrar helt enkelt: när är det rimligt att börja prata med sitt barn om klimatkrisen? Och på vilket sätt bör vi introducera ämnet? Dela gärna med dig av konkreta tips.
/Johan, Göteborg
Svar: Det är fint att läsa att du och din partner gör vad ni kan för att förbättra ert barns framtid genom att försöka minska er negativa påverkan så mycket som möjligt. Att agera för en mer hållbar värld är nämligen en av de främsta sakerna du kan göra för ditt barn. Det som verkar göra att många unga mår dåligt av klimatkrisen är att vuxna inte gör tillräckligt. Visar du att du och många andra vuxna gör allt ni kan för att minska klimatkrisens magnitud så kan det ge ditt barn en känsla av tillit till vuxenvärlden. I agerandet finns också hoppet.
Som du skriver är hopplöshet en känsla att försöka skydda barnen från. Klimatkrisen är en stor global kris och behöver mötas med stora åtgärder. När vi upplever att vi är med och påverkar mot stora förändringar och bygger inför något nytt upplever vi också hopp. För att lyckas med det behöver vi agera tillsammans med andra. Att agera kollektivt för klimatet inför sina barn och tillsammans med sina barn är därav centralt för att hjälpa dem att hantera sina känslor.
Det räcker alltså inte att prata om du vill hjälpa ditt barn att hantera den otrevliga sanning som samtalen om klimatkrisen innebär. Men även samtalen är viktiga. Det går inte att skydda barnen från sanningen om klimatkrisen. Berättar du inte om det så är risken stor att de snappar upp din oro och skapar historier som kan vara betydligt obehagligare än den sanning som du berättar.
Små barn bedömer risker utifrån hur de ser att deras nära vuxna reagerar. Inge därför lugn och trygghet i samtal om klimatet. Barn behöver känna förtroende för sina nära vuxna. Det bygger du upp genom att vara ärlig men samtidigt inte ge mer information än vad ditt barn kan förstå och hantera. Ett sätt att hamna rätt med informationen är att utgå ifrån barnets frågor och prova dig fram i små steg. Att rita samtidigt som du förklarar kan också vara bra.
Två- till treåringar kan börja förstå kategoriseringar som ”miljövänligt” eller ”dåligt för miljön”. Vid tre års ålder börjar barn kunna skilja mellan sig själv och andra och därmed börja förstå att det du gör utanför hemmet (till exempel arbetar med andra för miljön) gör skillnad. Det är nödvändigt att göra klimatkrisen till en del av barnens värld, för den kommer prägla hela deras liv.
Utgå ifrån ditt barns nyfikenhet och frågor, visa att mod och engagemang skapar glädje och meningsfullhet och försök att själv njuta av dessa samtal och att dela dem med ditt barn.
