Den 6 juni 2013, fem dagar efter att prishöjningen blivit verklighet, satte de igång. Tusentals kom. De stoppade trafiken i en av stadens mest trafikerade korsningar, satte upp en barrikad, slogs med polisen och satte eld på bildäck – ett klassiskt aktivist-spektakel i Brasilien. Den svarta röken blev förstasidan på åtminstone två stora dagstidningar, exakt som MPL hade planerat. Den 13 juni attackerade militärpolisen demonstranter och förbipasserande. Sedan exploderade rörelsen. Den 19 juni, efter mindre än två veckor, och på exakt den dag MPL hade förutspått, backade borgmästaren. ”Vi hade planerat in i minsta detalj, ner till det ögonblick då vi lyckades”, berättar en av MPL:s medlemmar. Det fanns bara ett problem. ”Vi hade inte en tanke på vad som skulle komma sedan.”  

Dagen efter, den 20 juni, var två miljoner människor ute på gatorna i över 100 städer. MPL och annat vänsterfolk blev bortjagade från gatorna av stora män. Nyliberala och ärkekonservativa krafter tog över rörelsen, och snart skulle Brasilien vara helt förändrat – i precis motsatt riktning som MPL ville. Lula da Silva, företrädaren för den socialdemokrati som hade lyft tiotals miljoner människor ur fattigdom, sattes i fängelse. Hans efterträdare Dilma Rousseff blev till sin egen häpnad avsatt i vad av många beskriver som en parlamentarisk kupp. Innan 10-talet var över hade en militärdiktatur-nostalgisk provokatör vid namn Jair Bolsonaro blivit president.

Hur kunde allt detta ske i svallvågorna av två veckors protester 2013, mot en liten höjning av avgiften i kollektivtrafiken, som sattes igång av en liten vänstergrupp?

Den frågan plågade stora delar av den brasilianska befolkningen, och den plågade Vincent Bevins.  

– Allt var väldigt märkligt, det var en deprimerande paradox.

Han bodde i SãoPaolo i flera år före och efter 2013, skrev för en av Brasiliens större dagstidningar och var korrespondent för Los Angeles Times.

– I slutet av 10-talet såg jag hur några av mina närmaste vänners liv nådde lågpunkter som ingen hade kunna föreställa sig innan 2013. En vän som såg fram emot att försörja sig som konstnär måste nu göra någon typ av översättningsjobb åt Facebook för att överleva. En annan trivdes med sitt jobb som servitör och lever idag på gatan. Alla har ramlat ner flera hack, berättar Vincent Bevins.

– Området i São Paolo där jag bodde hade fått det bättre och bättre, och vi trodde att det skulle fortsätta bli rikare, renare, bättre. Idag är det som taget ur en Hollywood-film om jordens undergång, med gäng som härjar och barn som äter ur soptunnor.  

Vincent Bevins ville förstå vad som hade hänt i Brasilien, men han förstod snart att den deprimerande paradoxen var en central berättelse i många andra länder. Inget årtioende i historien har enligt Bevins sett fler människor på gatorna. Att stora proteströrelser inte lyckas, är legio. Men under 2010-talet blev resultatet ofta mycket, mycket värre. Hur var det möjligt?  

Under fyra år undersökte Vincent Bevins den frågan. Han fokuserade på tio länder, som han menar grovt sett faller inom samma kategori: proteströrelser blev, hjälpta av sociala medier, snabbt så stora att de avsatte landets ledare eller i grunden skakade den sittande makten och tvingade den till snabba förändringar. Han genomförde över 200 intervjuer med människor i rörelserna, politikerna som behövde deala med protesterna, och andra som berördes. I höstas publicerades hans svar på frågorna, i boken ”If We Burn: The Mass Protest Decade and the Missing Revolution”.

Vincent Bevins berättelse om 10-talet börjar i Sidi Bouzid i Tunisien, strax före lunch den 17 december 2010, då Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv. Genom traditionella medier, bloggare och en ny grej från USA som kallades Facebook och som hade lanserats på arabiska året innan, spreds bilderna på hans död, och uppmaningar till revolt. En vecka senare nådde protesterna huvudstaden. Den 14 januari stred människor mot polisen precis utanför presidentpalatset. Militären vägrade öppna eld, president Zine al-Abidine Ben Ali flydde landet. Efter 23 år vid makten, och mindre än en månads protester, hade diktatorn fallit.

När nyheten nådde ett kafé i Alexandria började folk skrika och applådera, och en av dem utbrast: ”Mubarak är näst på tur!”

I juni 2010 hade Khaled Said misshandlats till döds av egyptisk polis i Alexandria. Sådana händelser var inget ovanligt, men att bilden på hans sargade kropp blev viral och nådde miljontals var nytt. Facebooksidan ”We Are All Khaled Said”, som drevs av bland annat erfarna aktivister, växte under de kommande månaderna och kallade till en protest på Tahrirtorget i Kairo den 25 januari 2011, elva dagar efter att Ben Ali avsattes i Tunisien. Kravet var att inrikesministern skulle avgå. Många, många fler än någon hade anat dök upp. Tre dagar senare kom ännu fler, med slagord som ”Bröd, frihet, social rättvisa!” och ”Folket vill att regimen ska falla”. Det sistnämnda var ”ett krav som inte ens de erfarna aktivisterna hade planerat”, enligt Bevins. Han beskriver det magiska som sedan hände.  

”Medan demonstranter från hela Egypten ryckte fram och blev del av en folkmassa större än någon hade kunna föreställa sig, kändes det som att själva tidsuppfattningen förändrades. De hade sprängt verklighetens ramar, och med varje steg, varje seger över polisens försvarsbarriärer, med varje ögonblick, kändes det som att de bokstavligen flyttade historien framåt.”  

Militären öppnade inte eld. Över 90 polisstationer brändes ner den natten, polisen förlorade överallt. ”Revolutionärerna hade kunnat ta över vad som helst. De valde att stanna på Tahrirtorget”, skriver Vincent Bevins. ”Det var en tom yta, och att ta över torget hade inget strategiskt värde, annat än sin synlighet.” Och synligt blev det, över hela världen, genom sociala medier, Al Jazeera och alla andra medier som snabbt skickade dit korrespondenter. De som upplevde de kommande 18 dagarna på torget kommer aldrig att glömma det. Många säger att det var något obeskrivligt vackert. Konservativa islamister, anarkister, kommunister – alla enades i sitt motstånd mot Mubarak. De skapade ett mini-samhälle som förebådade det Egypten man ville se.

Den 11 februari föll Mubarak. Under årtioendet fortsatte Tahrirtorget att inspirera revolter världen över. Det fortsatte med länder som Jemen och Bahrain under den så kallade ”arabiska våren”. ”Tahrir är överallt” sa man i Brasilien 2013. Tahrirtorgets metoder, dramaturgi och problem ekade ända in i 2019 när väldiga revolter skakade platser som Sudan, Chile och Hongkong – innan ett virus kom och markerade en ny era.

Men i Egypten behöll militären makten, och idag är landet mer repressivt än det någonsin varit. Den utvecklingen förebådade hur det skulle gå under resten av 2010-talet.

Idag drar Vincent Bevins slutsatsen – baserat på sina intervjuer – att det gick för snabbt.  

Redan från början ifrågasatte deltagare varför de skulle hålla Tahrirtorget, berättar Vincent Bevins. ”Hade det inte varit smartare att storma maktens korridorer och ta kontroll? Borde inte en revolutionär rörelse ta över tv- och radiostationerna så att de kan stoppa regimen från att sända sin propaganda? Allt var ju serverat. Men om de gjorde det, vem skulle bestämma vad som skulle göras med det som togs över? Det här var inte en rörelse som leddes av en revolutionär förtrupp – det var en enorm massa individer som, för bara några dagar sedan, knappt var mer än en Facebooksida.”

Det som skedde i Egypten kan beskrivas som horisontellt, det fanns ingen formell hierarki eller representanter. De som kallade till protester den 25 januari och andra erfarna aktivister hade gärna velat ha det på ett annat sätt, men i Egypten fanns inte fack eller folkrörelser som var tillräckligt starka för att ta kommando. På andra håll under detta årtioende – såsom i Brasilien 2013 – var ledarlösa, horisontella rörelser snarare en dogmatisk ideologi. I samtliga fall innebar detta problem, enligt Vincent Bevins.

 – Det är inget fel med ledarlöshet i sig. Men när grupper blir tillräckligt stora blir det svårt för alla att ta beslut om vad som händer.

Och det blir svårt för rörelserna att använda den maktposition de har förskansat sig genom att skapa kaos och ta över torg.  

En protest i Geziparken i Istanbul 2013 mot ett nytt köpcentrum hade snabbt och oväntat växt till en nationell proteströrelse som fick Turkiets ledning i gungning. Några organiserade vänsterpersoner i den ockuperade Geziparken föreslog att de skulle diskutera hur proteströrelsen kunde använda sin maktposition för att få eftergifter, och sedan avsluta ockupationen. De blev nerskrikna av yngre demonstranter som sa att de inte var godkända representanter. När Turkiets ledning försökte lista ut vilka de kunde prata med för att eventuellt ge något i utbyte mot ett stopp för protesterna – så gick det inte att hitta någon representant. Till sist tömde myndigheterna parken med våld, och luften pyste ur rörelsen, berättar Vincent Bevins.

”Tyranny of Structurelessness” kallade den amerikanska feministen Jo Freeman detta problem i en klassisk essä från 1972. När en rörelse säger att den inte har några ledare, hävdade Freeman, så uppstår de i alla fall – men utan att det finns några rättvisa eller transparenta sätt att tillsätta eller avsätta dessa ledare. Denna sjuka blev allvarlig under 2010-talet, då den eldades på av sociala medier, menar Vincent Bevins.

2019 planerade Hongkong att klubba en utlämningslag som många Hongkong-bor såg som ett hot mot stadens relativa självständighet gentemot Kina. Det ledde till miljontals på gatorna i en stad med 7,5 miljoner invånare, de största protesterna i Hongkongs historia. Stadens ledare backade, men rörelsen hade momentum och ville mer. ”Be water” blev deras ledarlösa motto. Likt vatten skulle de flöda in, ockupera och blockera och sedan rinna bort när polisen kom. Det var effektivt och decentraliserat. Frågan var bara vad de ville. ”Fem krav” började dyka upp i lite olika skepnader, men det var oklart varifrån de kom.  

Den 21 juli lät polisen demonstranter komma ända fram till den kinesiska regeringens maktsäte i Hongkong. De kastade ägg på byggnaden och spraymålade på väggen: ”Ner med kommunistregimen” och ”Fuck Chee-na” – Chee-na är vad imperialistiska Japan kallade Kina när de invaderade landet och massmördade befolkningen. När Au Loong-Yu såg detta ”kände han djup sorg”, berättar Vincent Bevins. Han hade deltagit i protesterna på Tiananmen-torget 1989 och varit med i rörelsen i Hongkong från början, men ”han visste att så snart de var i en strid mot Kina, istället för tillsammans med folket i Kina, så skulle de förlora”. Dessutom hade det blivit enkelt för en stark aktör – Kinas regering – att styra bilden av den ledarlösa rörelsen, inte minst genom att visa bilder på förstörda byggnader med sinofobiska budskap.

Ett år senare hade rörelsen ebbat ut och tusentals gripits. Kina klubbade en vag ”säkerhetslag” som kan ge fängelse på livstid för den i Hongkong som ägnar sig åt ”revolutionerande verksamhet, terrorism, allians med främmande stater och separatism”. Den relativt fria debatten, fackliga organiseringen, mötesfriheten, pressfriheten och inslag av demokrati i valsystemet – allt tycks idag krossat av Kina.

2010-talet var över. För att inte göra om misstagen från det årtioendet behöver vi gå tillbaka till 1989, menar Vincent Bevins.

Den egyptiska folkandan, och den allmänna intentionen bakom revolten 2011 var anti-imperialistisk och anti-sionistisk snarare än USA-vänlig, enligt Vincent Bevins. Men internationell media valde snarare att beskriva det som hände som ett nytt 1989 – en folklig revolt av människor som reste sig mot despoter och ville ansluta till Väst. Ett allvarligt missförstånd ligger bakom den läsningen, enligt Vincent Bevins. Sovjetunionen föll som ett resultat av interna motsättningar, och först på randen till kollapsen tog en ytterst liten andel människor till gatorna. Befolkningarna ville ha reformer, men de ville inte ha den brutala kapitalism som dundrade in, och som förstörde den välfärd de hade.

Det räckte inte för att sänka Sovjetunionen, och det räcker inte idag, att ledarlöst protestera i stora skaror på offentliga platser, menar Vincent Bevins. För att åstadkomma genomgripande förändringar i rätt riktning krävs demokratiska organisationer med tydliga hierarkier, en förståelse över vilka våra fiender är, och att att vi tar makten över internet.

I det politiska vakuum som uppstod i det sönderfallande Sovjet tog byråkrater makten över de tillgångar som byggts av folkets blod, svett och tårar i decennier. Några av dessa byråkrater tillskansade sig så mycket makt och pengar att de kom att kallas oligarker.

– I västvärlden har vi upplevt något liknande sedan 1990-talet, men det gick långsammare här och det tog längre tid för oss att inse det. Entreprenörer i västvärlden tog tillgångar som byggts upp av befolkningen och tillhört det offentliga, och använde dem för sina egna syften.

Detta gäller inte minst internet, fortsätter Vincent Bevins. För sociala medier hjälpte utan tvekan till att få ut folk på gatorna på 2010-talet. Men de är inte, som många av västvärldens ledare tyckte om att säga i början av 2010-talet, en kraft som leder mot ökad mänsklig frihet.

– Decennier, och på ett större plan, sekel av mänsklig arbetskraft och teknologisk utveckling – resultatet av offentliga investeringar – har tagits över av privata individer som Elon Musk, som har omskapat hur vi är online i enlighet med sina ekonomiska och personliga intressen. Dessa oligarker tog internet ifrån oss och vi måste ta tillbaka det, säger han.

– Om demokrati ska betyda någonting så borde det innebära att vi tillåts ta tillbaka kontrollen över resurserna som byggdes upp av, och tillhör, det allmänna.