– Vi kommer att skapa en ny värld, för vi vill fortsätta leva. Vi kommer att göra det som krävs för att skydda framtida generationer. Det är vår rättighet.

Det sa Helen Wahlgren första gången jag träffade henne, förra våren. Hon är en av grundarna av Återställ våtmarker, och höll då i ett träningsläger inför att organisationen skulle genomföra ett antal ytterst långsamma promenader, ”slow-walk”, på flera gator i Stockholm under två veckors tid.

Hon talade om civilt motstånd som ett ansvar, och om ickevåldsprincipen. 

– Vi vägrar gå i fällan att hata den andra. Den andra är en del av oss själva.

Nästa dag höll Helen Wahlgren i en megafon, gick längst fram när slow-walk-demonstrationen gick ut på Västerbron nära Sankt Eriksplan. Bakom dem tutade bilar i frustration. En grupp aktivister delade ut flygblad till bilisterna och förklarade varför Återställ våtmarker gör detta. 

Häktet – dag två

Vi är två i cellen byggd för en, har en våningssäng och en liten tv/radio. Vi hittar en skvalmusikkanal, skruvar upp musiken på max och dansar oss svettiga på den minimala ytan. Vakterna ber oss sänka, det gör vi inte.

Redan på 1990-talet genomfördes månatliga trafikblockader i många av Sveriges städer för att uppmärksamma klimatkrisen. Aktivister som greps då kunde få dagsböter för brottet ”Hinder i trafik”.

Idag kallas samma typ av aktioner för ”Sabotage”. Vad är det som hänt?

Mattias Wahlström, vid Göteborgs universitet, skrev sin avhandling från 2011 om samtida politiska protester och polisens hantering av politiska protester i Sverige och Danmark, och han har sedan dess följt bland annat klimatrörelsen. Han ser att repression mot klimataktivister just nu ökar i flera länder och ser flera förklaringar.

– Polisens uppgift är att säkerställa ordning, ingripa mot brott och säkerställa demonstrations- och yttrandefriheten, att balansera detta. Men forskningen har historiskt visat att i tider när det kommer tydliga signaler från politiska makthavare om att demonstranter är en säkerhetsrisk, så påverkar det polisens avvägningar. Om regeringsföreträdare skickar signalen att toleransen mot civil olydnad ska vara låg, så har polisen både lagarna och de signalerna att förhålla sig till. Och när det kommer en prejudicerande dom hamnar den i polisens och åklagarens verktygslåda.

Linus Gardell är en av många advokater som försvarat aktivister i det svenska rättssystemet de senaste åren. Han berättar att något hände 2022, då manifestationer som stör trafiken började brottsrubriceras som sabotage. Det lägsta straffet för den som blir dömd är fängelse. Villkorlig dom eller skyddstillsyn, kan den få som inte tidigare är dömd. Plötsligt valde en åklagare att tillämpa brottet sabotage, på en aktion som genomfördes 2021, då klimataktivister limmat fast sig på en väg. Åklagaren vann målet och flera andra åklagare har därefter följt efter. Även när ingen limmat fast sig i samband med en vägblockad riskerar aktivister att dömas till fängelse.

– Jag har försvarat ett tiotal klimataktivister och jag har då fört fram alternativa brottsrubriceringar, som störande av trafik, ohörsamhet mot ordningsmakt eller egenmäktigt förfarande, brott där maxstraffet är böter, säger Linus Gardell.

– Jag hävdar att det innebär en oproportionerlig inskränkning av demonstrationsfriheten att en demonstrant riskerar fängelse.

Och en demonstrant som anklagas för brott som innebär fängelse, kan också sättas i häkte. 

Häktet – dag tre 

Det här är banalt och nästan löjeväckande. Den lilla, lilla människan med sin spade som med spadtag gör en propp i diket på den oändliga torvtäkten. Vi skadar alls ingenting. Vi är inte förstörarna. Vi återskapar den natur förstörarna förstört.

Jag ångrar ingenting. Ändå är jag så frustrerad här inne. Jag hade en bild av mig själv, att jag skulle känna mig som Gandhi. Han skrev att du är som mest fri när du sitter i en cell och att det är de som är utanför som är ofria. Jag håller med, jag vill känna mig lugn. Men min starkaste känsla är frustration och oro. Hur länge ska jag sitta här? Jag har ett jobb som lärare som jag ska tillbaka till. Jag är irriterad, förbannad! Varför kan jag inte få ringa mina barn?

Linus Gardell är alltså kritisk till hur lagen kommit att tillämpas, och menar dessutom att rättstillämpningen strider mot grundlagen, som slår fast vår rätti till yttrande- och demonstrationsfrihet.

– Sabotage var ett brott som kom in i brottsbalken under andra världskriget. I lagboken är sabotagebrottet placerat under Andra allmänfarliga brott och allvarlig skadegörelse. Lagstiftarens avsikt är att tillämpa brottsrubriceringen om du till exempel skadar ett elverk eller sjukhus som är samhällskritiskt. Under de decennier som gått sedan lagen tillkom har det aldrig tidigare varit på tal om att fredliga demonstrationer som stör trafik skulle kunna kallas sabotage, det är något helt nytt.

Han menar att sabotage skulle kunna vara tillämpligt, till exempel om en demonstration helt skulle slå ut en samhällskritisk byggnad som ett sjukhus genom att blockera alla in- och utgångar. 

– Men det vanligaste vid de här demonstrationerna är att de blockerat trafik, i bara en riktning.

Häktet – dag fyra

Jag har kontakt med en advokat, men proceduren att få ringa är superbyråkratisk. Jag kämpar för att kunna ringa mina barn, har fyllt i olika papper. 

Det är ett ganska stort ingrepp i en människas liv att bli frihetsberövad. Men det är något som vi förbereder oss själva på mycket och pratar om, under våra förberedande träningshelger inför aktioner.

Jag kämpar och hittar olika strategier. Tittar mig i plåtbiten till spegel, ser en spjuverhet och en rebell. Uttalar högt: Jag klarar det här!

Advokat Linus Gardell är inte ensam i juristkåren om att vara kritisk mot denna tillämpning av lagen, och konstaterar att olika åklagare gör olika bedömningar, när klimataktivister ställs inför rätta.

Thomas Bull är justitieråd vid Högsta förvaltningsdomstolen. Hans forskning har fokuserat på tryck- och yttrandefriheten och europarättens betydelse för svensk rätt.

Är det rimligt att döma klimataktivister som genomför trafikblockader, som under en begränsad tid hindrar trafik, för sabotage? Nej, kommer Thomas Bull fram till i en artikel. Han argumenterar för att demonstrationsfriheten är särskilt starkt skyddad i regeringsformen och det beror på dess historiska betydelse vid formandet av vår demokrati. Precis som Linus Gardell påpekar han att sabotage är ett brott som placeras under allmänfarliga brott, vilket talar för att det måste handla om gärningar av viss dignitet för att kvala in. Han hänvisar till lagens förarbete som tydliggör: ”endast sabotagehandlingar av samhällsfarlig beskaffenhet skola omfattas av stadgandet.” Mot bakgrund av detta drar Thomas Bull slutsaten att miljöaktivister som blockerar vägar i några timmar inte är något som hotar samhället.

Häktet – dag fem

Vi får bara en kopp blaskigt kaffe om dagen. Jag har satt igång ett projekt – att försöka få häktespersonalen att bryta mot reglerna och ge mig två koppar kaffe om dagen. Jag försöker med annat också, som ett extra nikotintuggummi. Det får jag – men inte kaffekoppen. Projektet hjälper mig att hålla gajsten uppe. Ändå känner jag mig ledsen av och till. Gråter. 

Man får repa mod. Tänka att jobbiga tider går över.

Sara Lind är professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet och disputerade år 2009 på en avhandling i konstitutionell rätt om grundläggande fri- och rättigheter. Hon författade i maj 2023 ett rättsutlåtande till en försvarsadvokat som hade en klient anklagad för sabotage. 

Hon konstaterar där att demonstranter i Sverige av hävd har starka rättigheter. Demonstrationer på vägar har kunnat äga rum i årtionden utan att det starkt formulerade brottet sabotage överhuvudtaget har varit aktuellt. Ingenstans i rättskällorna står att finna att just den brottsbeskrivningen ska användas på fredliga demonstrationer. Hennes slutsats är därför att sabotage som brottsrubricering för den som demonstrerat genom en trafikblockad, strider mot såväl regeringsformen som Europakonventionen.

Häktet – dag sex

Här sitter jag. Har rätt att gå ut på rastgård en timme om dagen. Man ska ha rätt till träning, duscha, det är de tillfällena jag får lämna cellen. Man får vara himla på, för att få det man har rätt till. Ringa på klockan, ställa frågor, igen och igen. 

Idag fick jag träna för första gången. I träningsrummet var det mesta trasigt, men jag kunde cykla och visualisera att jag var någon annanstans.

Mot bakgrund av Sara Linds argumentation kan det tyckas märkligt att vi sett en rad fall där demonstranter som blockerat vägar döms för sabotage. Men de åklagare som yrkat på detta straff hänvisar till att brottsbalken nämner att den som genom skadegörelse eller annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln också kan dömas för sabotage, och argumenterar för att i begreppet ”den allmänna samfärdseln” ingår bland annat trafik på vägar. De framför dessutom att trafikstopp innebär en avsevärd kostnad för samhället.

Mot detta invänder Sara Lind att en straffbestämmelse ska tolkas försiktigt. Sabotageregelns ordalydelse medger att demonstrationer som blockerar vägar kan falla in under det straffbara området, men det betyder inte att man per automatik måste välja en sådan tolkning.

Häktet – dag sju

De tre procent torv som vår jord fortfarande har kvar lagrar dubbelt så mycket kol som världens alla skogar tillsammans. Det är svårt att ta in. 

Hur går det för aktionen medan jag sitter här? Jag var ju presstalesperson, hade byggt upp kontakter med lokala medier som jag inte kan ringa tillbaka till. Polisen tog min telefon. Vad händer där utanför nu, vem tar över, hur går det?

Hade en klient frågat Linus Gardell 2021 om hen riskerar fängelse för att demonstrera med en banderoll på en väg hade han svarat nej. Idag måste han svara: ”Jag vet inte.”

– Det är rätt anmärkningsvärt i sig, att en jurist inte kan svara på en sådan fråga.

– Jag hade en klient som skulle promenera över en bro med en banderoll, men blev stoppad – arresterad i tre dygn, redan innan hon kom upp på bron. Brottsrubriceringen blev ”Försök till sabotage”.

Linus Gardell ser en godtycklighet som han finner olycklig. Poliser agerar olika i olika sammanhang, åklagare och domstolar likaså. 

Helen Wahlgren känner igen den godtycklighet han talar om.

– Vi vet aldrig hur polisen kommer att bemöta oss. Några låter oss demonstrera utan att ingripa. Ibland omhändertar de några av oss men inte andra. Ibland väcks åtal, ibland inte. När vi gjorde vår slow-walk på Västerbron greps några, men inte jag. Ingen vet varför.

Häktet – dag åtta 

Dagarna rinner ihop. På ett sätt är det Kafkalikt i häktet, det finns en byråkrati som är helt absurd. Man måste be om allt, reglerna ändras beroende på vem man pratar med. Ett par extra strumpor, hur vet jag när biblioteksvagnen kommer, man får ingen information, det är som en annan värld.

Vi sitter två i varje cell på grund av överbelägggning. Man är såklart ett stöd för varandra. Vi gör små träningsprogram här inne, pratar mycket, försöker muntra upp varandra. Men det är också speciellt att dela cell med en annan person 22 timmar per dag. 

Idag byttes den andra personen ut.

Det blir också en belastning till slut att man aldrig får vara ensam. Inget andrum för en själv.

I flera fall har Linus Gardell fått sina klienter frikända. När han försvarar klimataktivister hänvisar han till nöd, och förklarar varför:

– Den som begår en handling i nöd ska dömas endast om handlingen är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv och hälsa. Vad gäller klimatkrisen är den inte bara en framtida risk utan ett faktum idag, något som redan hänt. Att det kommer att bli värre är en annan sak. 

Häktet – dag nio

Känner tacksamhet för vår organisation. Det finns en stor arbetsgrupp som agerar så fort någon sätts i cell eller blir häktad. Någon står utanför och väntar när man gripits, det kan man vara 100 procent säker på. Släktingar, arbete, alla som behöver bli kontaktade blir det. De tar reda på var man sitter, och ett brev skickas ut till många människor med uppmaningen: ”Skriv till dem som frihetsberövats!” 

Det har dröst in brev, vykort, hälsningar, korsord… 

Det betyder jättemycket att få posten. Det är något jag ser fram emot varje dag. Jag har satt upp vykort och teckningar på väggen. Det här är mitt hem nu, jag gör om cellen till mitt boende.

Linus Gardell har hittills inte blivit lyssnad på. På 1980-talet prövade Högsta domstolen om nöd förelåg när aktivister stoppade provborrning för förvaring av utbränt kärnbränsle, och fann att så inte var fallet. De åklagare han mött hänvisar ibland till den domen.

– Det finns en viktig skillnad, i det fallet var det bara en risk för skada – nu är det ett faktum. Provborrningen var demokratiskt beslutad. Säg att vi på 1800-talet demokratiskt beslutat att acceptera klimatskadlig verksamhet i framtiden, då hade inte nöd varit tillämpligt för den som genom en blockad eller demonstration protesterade mot den klimatskadliga verksamheten. Men nu har det gått 200 år och den risken har idag förverkligats. Nu när klimatkrisen är ett faktum menar jag att HD:s dom tvärtom ger stöd för att man kan begå handlingar i nöd, om det är försvarligt.

När hans klienter fått frikännande domar är det inte för att domstolen accepterat nödläge. Det har istället handlat om att de orsakat en störning som inte ansetts tillräckligt allvarlig. 

Domstolarna behöver gå tillbaka till lagens ordalydelse, konstatera nöd, och bedöma om agerandet i det enskilda fallet var försvarligt, menar Linus Gardell. 

– Rätten ska ta ställning till om det är en kortare demonstration, eller något annat. Man ska även jämföra vilken skada gärningen innebär, i relation till den störning som uppstått.

Häktet – dag tio

Jag har fått avslag på att ringa mina barn. Skälet var ren lögn, att de inte har abonnemang. Om advokaten hade kommit in med kopior på deras abonnemang, skulle de inte ha avslagit min begäran. Trots att jag inte är häktad med restriktioner får jag inte ringa. Men jag vet genom advokaten att barnen inte är arga på mig. 

Om man gråter lättar det också på trycket. Jag gråter. Sedan skrattar jag åt hur absurt detta är.

Högsta domstolen i Sverige har ännu inte prövat sabotagerubriceringen för en klimataktivist som blockerat en väg. Linus Gardell hävdar att det finns utrymme för HD att inte bara skrota sabotagerubriceringen utan även konstatera att det finns en nödsituation. 

– Vi har ju en lagstiftning som möjliggör att agera i nöd. Jag tror inte att lagstiftaren kunde föreställa sig det akuta klimatnödläge vi har idag, när lagen tillkom. Det är väldigt långa skeenden. Det påbörjades för länge sedan och kommer att pågå länge, en allomfattande katastrof som berör allt liv och alla arter under århundraden framåt. Typiskt med klimatkrisen är att den enskilda, en person, inte kan avvärja nödsituationen. Det är politiska beslut och stora företags förändringar som behövs. Däremot kan en enskild påkalla uppmärksamhet, vilket de som demonstrerar gör.

För att illustrera när nöd är tillämpligt jämför Linus Gardell med om det brinner i ett hus. En katt syns genom ett fönster och en enskild person får då ta sönder fönstret för att rädda katten.

– Men man får inte ta sönder fönstret om dörren är öppen, då kan man använda dörren. Om vi jämför detta med klimatkrisen så är en enskild person för svag för att ”ta sönder fönstret”, men den kan demonstrera, skrika och påkalla uppmärksamhet.

Häktet – dag elva

De här mötena med häktespersonalen känns på ett sätt kul. Vi har gjort en lista på personalen, jag och min cellkamrat, graderat dem med en kommentar. Vissa är inte vatten värda, andra är trevliga och tillmötesgående. Jag har fått extra strumpor, extra nikotintuggummi. Men fortfarande bara en kopp kaffe om dagen. Vi är ett kaffedrickande land. Bara en kopp kaffe, ändå. Jag slutar inte känna upprördhet över det. Var är Gandhi i mig? Frustrerad. Jag frågar den ena och den andra vakten, ingen kan ge mig en kopp kaffe. 

Vi skrattar åt det. Det har blivit en rolig historia, till slut.

Humor är viktigt, kan man hitta och behålla den är det stärkande.

Innebär utvecklingen av rättstillämpningen att repressionen mot klimataktivister i Sverige hårdnat? Alla som demonstrerar grips inte, alla som blockerar vägar ställs inte inför rätta. Poliser tillåter i vissa fall demonstrationer att fortgå, med hänvisning till den grundlagsstadgade demonstrationsrätten – ibland inte. 

Linus Gardell ser en godtycklighet, från både polis och rättsväsende.

– Vi kan konstatera många gripanden och frihetsberövanden i samband med vägblockader. Några fällande domar för demonstrationer rubricerade sabotage. Men den här rättspraxisen har inte satt sig. Det finns olika tendenser samtidigt, hårda domar, milda domar. Det är en pågående kamp om hur lagen ska tillämpas. HD måste ta upp något av de här målen och slå fast vad som gäller, så att det blir tydligt.

Häktet – dag tolv

Jag tittar på min suddiga bild i plåtbiten och uttalar: Det är bra att vara radikal, en rebell. Jag är här för att jag reagerar på felaktigheter, orättvisor och förtryck. Det handlar för mig om att inte vara passiv. Hanteringen av klimatkollapsen gör att jag har ett ansvar.

Några månader efter slow-walk-demonstrationerna i Stockholm har ett 30-tal aktivister lånat ett torp strax utanför Hallsberg över helgen. Några sover på golvet, några tältar. Träningspassen är många. De handlar både om att förbereda sig mentalt men även fysiskt för de kommande aktionerna. Några spelar poliser, andra lastbilschaufförer som är arga. Hur behåller man som aktivist lugnet då? De övar. Igen och igen.

Dagen därpå inleder de en aktion som handlar om att fysiskt stoppa koldioxidutsläppen och plugga igen diken så att vattennivån höjs och torven blötläggs. De kommer att agera på flera olika orter, med start i Örebro, under en månads tid.

Häktet – dag tretton

Det här är trots allt en erfarenhet jag inte vill vara utan. Vi är ganska priviligierade i västvärlden, det finns andra som bedriver klimatkamp som har det mycket svårare. I andra länder kanske de aldrig kommer ut, så det här är en förståelse jag inte vill vara utan. Jag är också bättre rustad inför nästa gång.

Jag tänker tillbaka på vår aktion: Jag står andäktig inför torvmossarna. De uppbär livet på jorden. Förlorar vi dessa tre procent ökar koldioxidhalten i atmosfären, utifrån dagens nivåer, med 75 procent. Då är det slut med mänskligheten. Då är det slut med mycket av livet på jorden.

Den första veckan blir några aktivister gripna och lagförda. Veckan därpå fortsätter Återställ våtmarker till Nässjö för att plugga igen diken – där ingriper inte polisen alls. Då tar sig aktivisterna till polissatationen i Eksjö för att anmäla sig själva. Poliserna vill inte ta emot någon anmälan.

– De bemötte oss väldigt gulligt, sa att de har viktigare saker att hantera, berättar Helen Wahlgren.

Men aktivisterna gav sig inte och till slut tog polisen i Eksjö emot en brottsanmälan och satte rubriken sabotage.

Veckan därpå fortsatte aktionerna i Värnamo. Gripanden, frisläppanden, nya aktioner…

Den fjärde veckan återvände Återställ våtmarker till Örebro. Det är då som alla 16 aktivister på plats, bland dem Helen Wahlgren grips – och häktas.

Häktet – dag fjorton

Det som var fint idag när vi blev utsläppta, var att när vi stod utanför för att bli upphämtade träffade vi på flera ur häktespersonalen. Då blev de helt andra, vanliga människor. Vi stod där länge, flera vakter kom förbi. De allra flesta var glada över att vi släppts ut, vinkade och sa: ”Lycka till!” En kom fram, var allvarlig sa: ”Tack för att ni gör det här, jag förstår inte varför inte politikerna tar itu med klimatkrisen. Som privatperson säger jag tack för er kamp, tack för att ni gör detta!” Det var vackert.

När Helen Wahlgren kom hem till sin lägenhet i Malmö satt hennes vuxna barn och väntade med en överraskning. De hade renoverat hennes lägenhet, något hon planerat länge men inte fått tid till. 

– De visste precis hur jag ville ha det, hade målat och tapetserat för att välkomna mig. De hade också sålt gamla möbler och gjort jättefint. Det var en gåva från mina barn till mig, och det var helt fantastiskt!

Några veckor senare fattar Helen Wahlgren ett beslut. Hon orkar inte längre bränna sig själv i två ändar. Engagemanget som lärare dagtid. Engagemanget som klimataktivist på kvällar och helger. Det fungerar inte i längden.

Hon väljer aktivismen, säger upp sig från jobbet hon i grunden älskar. Får istället en heltidsanställning för Återställ våtmarker med en ersättning på 10 000 kronor i månaden – mer än så får ingen. Att organisationen kan ha några anställda beror på ett stöd från Climate Emergency Fund, en fond som samlar in donationer för att stötta fredlig, omvälvande klimataktivism i många länder.

– Jag hade oroat mig mycket innan jag sa upp mig, hur kommer det att gå? Nu känner jag ingen oro. Jag har skaffat en inneboende, sänkt alla mina kostnader, lever snålt, konsumerar minimalt.

Du ser ingen risk att gruppen blir lite sektartad, att de som försakar allt för kampen får hög status och andra också förväntas försaka allt?

– Det frågan är felställd. Det finns ingen hög status i att sitta häktad. Det är märkligt att man försöker definiera motståndsrörelser som sekter. Man springer maktens ärenden då, man hade aldrig kallat medborgarrättsrörelsen i USA för en sekt. Vi är människor som kämpar för en levbar framtid, så som andra motståndsrörelser har gjort före oss. Genom att använda epitet som sekt tar man bort makt från oss, jag tycker att det är farligt.

Hon fortsätter:

– Vi ska rädda världen, det är jättestort att omfamna, men jag ger absolut inte upp. Vi blir fler och fler, och vi kommer att fortsätta.

Helen Wahlgren väntar fortfarande på sin rättegång för att i somras ha pluggat igen diken på torvtäkterna och återställt några meter av torvtäkten med sin spade. Hon vet att hon riskerar både fängelse och skadestånd. I förlängningen skulle det kunna innebära att hon förlorar sin bostad, något hon tänkt igenom och är beredd på.

– Klart man känner en oro ibland, men vi är ett stort nätverk. Jag tror och tänker att vi kommer att ta hand om varandra. Blir det riktigt illa tror jag att någon annan öppnar en dörr.

Mattias Wahlström säger att forskningen inte har ett entydigt svar på hur repression påverkar en rörelse. Han tar ett exepmpel, en studie han genomfört av hur protesterna i samband med klimattoppmötet i Paris 2015 påverkades av ett allmänt demonstrationsförbud.

– Det blev demonstrationer ändå, men betydligt mindre. De som har en högre tröskel för att gå på en demonstration kan utebli, för många vill inte riskera till exempel böter. De som ändå demonstrerade var till större del de som var mer hängivna och villiga att göra aktioner. Det är ett exempel på hur repressionen i någon mening kan fungera så att det blir färre ute på gatorna och en selektion, en högre andel av de som är beredda att offra något.

Helen Wahlgren är inte säker på att risken för fängelse för civilt motstånd genom blockader nödvändigtvis missgynnar klimatrörelsen.

– Det kan också gynna motstånd med repression. Det finns två sidor, det kan skrämma människor, men det kan också innebära att människor blir ännu mer motiverade att sluta upp. Jag tänker att vi måste våga tro på mirakel. Jag tror på människans förmåga att göra gott och jag tror att vi kan skapa ett samhälle där vi lever i harmoni med varandra och naturen.

Fotnot: Dagboksanteckningarna från tiden Helen Wahlgren satt häktad är återskapade i efterhand, utifrån vad hon berättat för ETC.