”Sorgligt att tappa vänner”

Det var nästan exakt åtta år sedan Lorentz släppte sitt första soloalbum ”Kärlekslåtar”. Jag minns ljusa försommarnätter, syrén och autotunade soundtrack. Energin som förmedlades tryckte på exakt rätt smärtpunkter, låtarna var fyllda med skönhet, referenser till tv-serien ”OC”, bebisröster, romantik, beats som satte sig i blodet på mig och mina vänner, en lättsam destruktivitet, sömnlöshet och cigaretter. Lorentz var ett fenomen vi förälskade oss i. Vi snappade upp hans skeva sätt att uttala vokaler och de små flätorna i luggen. Jag minns att killar citerade hans låtar i sms till mig och jag minns att jag tyckte det var charmigt. Albumet var sexigt utan att kännas vulgärt, catchy utan att bli banalt, poetiskt men inte pretentiöst och precis lagom internt för att det skulle kännas som att han sjöng direkt till oss. 

När vi nu möts utanför hans studio i Vasa­stan är Lorentz till en början distraherad. Det är intensiv vecka, med både boksläpp och avslutningskonsert. Han stirrar ned i sin telefon och svarar knappt när tjejen på caféet frågar om han vill ha mjölk i kaffet. Det visar sig att han håller på att fixa det sista med en dikt han skrivit för Expressen.