De frågar sig hur förnedring av kvinnor, stryptag, gagging och allehanda föremål som körs upp i hennes vagina inte faller under lagens definition av yttrandefrihetsbrottet Olaga våldsskildring, enligt en av våra grundlagar: ”Den straffbara gärningen består i att genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildra grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids.”

Porr är våld. Det skriver de på sina plakat, det upprepar de under sina demonstrationer.

Den senaste tiden har två bilar kört runt i Stockholms innerstad med en stor upplyst låda på taket med en bild på en naken kvinna stående på alla fyra. Bilarna gör reklam för strippklubbar. På de reklamkort bilarna kastar ut erbjuds en mycket dyr ”helkroppsmassage” av kvinnor som alltid vill. Misstänkt prostitution.

De har tidigare samlats och kastat flaskor på bilarna på öppen gata. Det gav ingen effekt.

Nu ska de gå ett steg längre, bränna upp bilarna, visa att de inte accepterar porrens kvinnosyn i sin vardag, och tillfoga de som tjänar pengar på den ekonomisk skada.

Året är 1997, en tid då porrmotstånd står högt på kvinnorörelsens dagordning.

Helena och Maria är del av den utomparlamentariska feministiska vänster där en del kallar sig anarkafeminister, andra autonoma, en rörelse som på den här tiden har genomfört hundratals aktioner mot porrindustrin, i många städer runt om i landet. De har kastat sten och krossat skyltfönster på porrbutiker fler gånger de kan räkna, de har klottrat slagord, gjort graffiti­målningar, demonstrerat och genomfört blockader för att störa kunder och torskar. Gått på föreläsningar, anordnat diskussionskvällar, utbildat sig om porren.

– Den amerikanska feministen Andrea Dworkin var stor vid denna tid, vi var faktiskt några som reste till London för att lyssna på henne när hon framträdde under en konferens, berättar Helena.

Aktivismen var ett sätt att leva, ständigt närvarande, minns hon. De som var med då umgicks mycket, analyserade vilka exempel på förtryck av kvinnor de såg i sin egen vardag genom bemötande, förväntningar, brist på respons och i kärleksrelationer.

– Det var inte så att man bara gjorde en enstaka aktion. Vår feministiska analys förändrade oss som människor. Vi satte gränser. Många skippade smink, klädde sig i grova kläder. Det var också ett sätt för oss att ifrågasätta förväntningen på oss som kvinnor att vara väna och attraktiva för en manlig blick. Vi problematiserade vår egen sexualitet. Jag minns att vi talade om att porren erotiserar kvinnors underordning och vi frågade oss i vilken grad vi själva lärt oss att tända på underordning.

Porrbilarna i Stockholm brändes vid inte mindre än fyra tillfällen den här sommaren. Efter den första branden ersattes de snabbt med nya bilar. Ägarna utökade successivt säkerheten. När de bränts ner tre gånger av Kommando Spice Girls, som gruppen kallade sig, stod de nattetid på en parkering inhängnad av höga staket, övervakad av både kameror och väktare.

– Popgruppen Spice Girls stod för ”girl power”, vi ville fylla det med vad vi ansåg vara girl power.

Kommando Spice Girls var aldrig en fix grupp. Det var olika aktivister som deltog olika gånger. Ordet spreds bland engagerade ungdomar. Några var äldre, de stod för planering och instruktion av hur det hela skulle gå till, flyktväg med mera.

– Ingen åkte fast, som tur var. Men i efterhand ryser jag när jag tänker på vilka risker vi tog, säger Maria.

Det krävdes en noggrann planering, men bilarna brändes en fjärde gång.

– Man bröt sig in i en övervakad parkering där bilarna stod i en container, det var rätt avanerat, säger Helena.

Idag är hon i 50-årsåldern. Maria är några år yngre. De konstaterar båda att de var väldigt unga när de agerade som Kommando Spice Girls.

– Jag tror att jag var 19 eller kanske högst 20 år. Idag när jag är vuxen hade jag tänkt på ett annat sätt. Vilka risker är värda att ta personligen? Jag har barn, jag skulle inte göra något som riskerar att jag hamnar i fängelse. Och jag tänker att precis som att ingen ska behöva fara illa eller bli utsatt för våld eller förnedring i samband med sex, så borde vi kanske frågat oss hur vi behandlade oss själva när vi tog så stora risker, säger Maria.

Helena resonerar på ett liknande sätt:

– När man är ung tänker man kanske inte lika mycket framåt, på konsekvenser. Vi var väldigt engagerade mot porren, och vi ville agera.

Det kunde gått illa. De som ägde bilarna de bränt upp letade aktivt efter Kommando Spice Girls. Bland annat sökte de upp unga med punkig klädstil i parker och erbjöd stora pengar om någon kunde tipsa om vilka som utfört aktionerna. Men än idag är ingen lagförd för de bränderna.

Både Helena och Maria känner idag en stolthet över att de var en del av en feministisk rörelse som gjorde väldigt mycket för att opinionsbilda mot porr och sexism. Aktionerna var långt ifrån det enda. Mycket av deras aktiviteter handlade också om att ifrågasätta sexistiska skildringar i media och reklam. Och de upplever att den starka organiseringen hade en positiv påverkan.

– Bilarna slutade köra omkring, modeföretagen tog intryck i sin reklam. Tidningar som Slitz och Café slutade med utvikningsbilder. Porrtidningar försvann från matbutiker och kiosker, säger Helena.

1971 blev Sverige det andra landet i världen, efter Danmark, att avkriminalisera pornografi. Den gamla lagparagrafen om ”sårande av tukt och sedlighet” ströks och Sveriges rykte som sexuellt frigjort fick förnyad kraft. Klara Arnberg, docent i ekonomisk historia, är en av flera författare till en bok som utkom 2021, ”Såra tukt och sedlighet: Hundra år av pornografi i Sverige”.

Även hon minns 1990-talet som en tid då porrmotståndet var starkt, men konstaterar att det hade börjat tidigare. Under hela 1900-talet har det funnits en kritik mot pornografiska texter, bilder och filmer, men före 1970-talet kom den mest från konservativa eller kristna grupper.

– Men det finns spår av feministiska argument även bland de tidigare grupperna, även om deras fokus framförallt såg pornografin som ett hot mot äktenskapet, säger hon.

Under 1970-talet började flera feministiska organisationer som exempelvis Grupp 8 att lyfta frågor om våldtäkt, pornografi och prostitution. Det feministiska porrmotståndet bestod av en kritik av kapitalismen och hur män tjänade pengar på kvinnors kroppar.

– 1978 publicerades ett stort upprop initierat av tidningen Fib Kulturfront, som undertecknades av ett stort antal större folkrörelser. Det visar på en stor samling mot både pornografi och prostitution, kampanjen uppmanade till bojkott av herrtidningarna och anmälning mot de butiker som skyltade med porr, förklarar Klara Arnberg.

För även om det blev tillåtet att publicera, visa och sälja porr i Sverige 1971, infördes samtidigt ett förbud mot viss spridning och att öppet skylta och affischera med pornografiska bilder.

Den lagstiftningen är en förklaring till att privatbilar har använts för reklam, de bilar som Kommando Spice Girls brände.

– Att dekorera privata bilar blev ett sätt att kringgå lagstiftningen, förklarar Klara Arnberg.

Hon ser det starka motståndet som en reaktion mot att pornografin både blev mer omfattnde och mer synlig, från mitten av 1960-talet och framåt.

Bland annat har hon tagit fram en karta över alla porr­butiker och sexklubbar som fanns i Stockholm under 1970-talet – och de låg tätt.

– Porrmarknaden var en del av gatubilden på många ställen på ett helt annat sätt än idag.

Kampanjen som inleddes 1978, blev brett uppmärksammad medialt. Klara Arnberg lyfter fram hur Klara Norra Kyrkogata i Stockholm blev både ett symboliskt och fysiskt slagfält om pornografin, feministiska grupperingar sprutade lim i låsen på klubbarna, demonstrerade och anmälde butikerna för olaglig skyltning.

– Efterhand blev paraplyorganisationen Folkaktionen mot pornografi en viktig aktör i det feministiska motståndet.

Det var på initiativ av organisationen Kvinnofronten som Folkaktionen mot Pornografi bildades.

ETC träffar Astrid Carsbring, Gerda Christenson och Amin Wikman från Kvinnofronten. Med sig har de ett stort antal skrifter som Kvinnofronten tagit fram genom åren. De berättar att deras organisation, precis som Folkaktionen mot pornografi, tar avstånd från våld och de menar att det istället var ett metodiskt medvetandehöjande folkrörelsearbete som åstadkom att porren ifrågasattes brett.

– Vad vi i Kvinnofronten gjorde är att vi genomförde flera undersökningar av porr, vad den innehåller och hur porrindustrin arbetar, hur kvinnor utsätts för övergrepp och hur kampen emot den kan föras på bästa sätt, säger Gerda Christenson, som varit med sedan organisationen startade 1977.

Hon berättar att de ville komma ifrån att debatten så ofta fastnade i den ena eller andres ”tyckande”. Därför undersökte Kvinnofronten bland annat hur porrindustrin själv marknadsför sig, exempelvis genom baksidestexter till vanlig porrvideofilm. Tillsammans med en annan medlem i Kvinnofronten, Christina Nilsson, gjorde hon på 1990-talet en genomgång av baksidestexter till pornografisk videofilm som då såldes eller hyrdes ut i vanliga videobutiker (inte särskilda porrbutiker). En av baksidestexterna gäller porrvideo­filmen ”Italiensk Lolita”:

”Sandy är den sötaste, näpnaste lilla tös jag någonsin mött. Jag är som en far för henne. Borde väl ta med henne till zoo, och sån’t, men istället kastar jag in henne i DETTA!!! Alla får sätta på flickan. Fyra maskerade galningar gör det, liksom två afrikaner och 11 killar (!) gangbangar henne. Sammanlagt 30 män förlustar sig på Flicksnärtan, vilt främmande män som plockats upp direkt från gatan. Det kunde varit DU…

Varsågoda!

Njut av äkta tonårssex!”

Kvinnofronten ville undersöka vad porrindustrin själv påstår att filmerna innehåller. De analyserade 50 baksidestexter och fann flera återkommande teman:

• Att filmerna påstås innehålla mycket unga, sexualdebuterande flickor (74 procent).

• De poängterar tabun och gräns­överskridningar (70 procent).

• De uttrycker hot eller beskriver direkt våld och /eller att lura/övertala flickan/kvinnan till vad hon inte själv önskar delta i (68 procent).

Eftersom rasismen är så påtaglig inom pornografin blev de också förvånade över att inte porrmotstånd stod högre på dagordningen i den antirasistiska rörelsen.

– Rasismen är så oerhört stark i porren. Antirasistiska grupper borde problematisera porren, men där tycker jag att det är väldigt tyst, säger Gerda Christenson.

Kvinnofronten är en ganska liten förening. De insåg att om deras porrmotstånd skulle kunna göra skillnad behövde de bli många, en bred rörelse. Följaktligen startade de 1985 paraplyorganisationen Folkaktionen mot Pornografi.

Boxaren Bettan Andersson kom att bli organisationens mest kända företrädare, fram tills 1996, dess ordförande.

– Folkaktionen mot Pornografi var ett sätt att bredda kampen och skapa större opinion mot porren. Och det lyckades. Som mest samlade vi ett 100-tal medlemsorganisationer – med tusentals medlemmar – runt 500 enskilda medlemmar och vi hade drygt 40 lokalgrupper, förklarar Bettan Andersson.

Vad det kanske framför allt betydde var att de fick upp frågan om vad porr är på en offentlig dagordning. Bettan Andersson kan inte räkna hur många tv-soffor hon genom åren suttit i för att ta debatten.

– Det jag brukade föra fram är att pornografin förvränger vår syn på sexualitet. Att jobba mot porr är ju att jobba för kvinnors rätt till sina kroppar och sin egen sexualitet, att se sig själva som subjekt. Makt och underordning är ju inlärt, inte något vi föds till.

Och hon var inte ensam om att ta debatten. Kvinnofronten hade tagit fram ett diabildsföredrag med rubriken ”Vad vet du om porren – EGENTLIGEN?” som de skänkte till Folkaktionen mot pornografi. Det kopierades upp i massor, och medlemmar visade det bland annat på skolor, för före­ningar och politiker. Alla exempel på porr i bildbandet kom från en liten Pressbyråbutik, i en vanlig stockholmsförort.

– Vi ville visa vad som säljs i varje kvarter. Jag minns när jag visade det för vårdpersonal och en kvinnlig läkare kommenterade: ”Detta är tortyr”, säger Amin Wikman.

Kopplingen mellan porr och prostitution och kopplingen mellan porr och mäns övriga våld mot kvinnor lyftes hela tiden fram. Liksom att porr förflyttar gränser för hur kvinnor kan skildras i det offentliga rummet.

– Vi har jobbat mot allt sexuellt våld och sett kopplingarna mellan barns utsatthet, sexuellt våld, mäns våld. I samtal med kvinnor som blivit misshandlade, ser vi hur porren används. Jag har själv arbetat på ungdomsmottagning och sett hur killar lärt sig av porren och vilka konsekvenser det fick när exempelvis analsex blev stort i porren, säger Amin Wikman.

Kvinnofronten menar att porr och puritanism hör ihop, att porren markerar en puritansk gräns för att sedan kunna överträda den. Men eftersom det är gränsöverskridningen som är det viktiga måste porren i varje ny film sätta upp den puritanska gränsen igen.

– Porrindustrin vill sälja, och därför framställer de allt som ”förbjudet” och sexualiserar allt. För om precis allt kan sexualiseras samtidigt som allt kan framställas som att det skulle vara förbjudet, då får porrindustrin det ultimata säljläget. Resultatet blir en ständigt upprepad spridning av pornofierad puritanism, förklarar Gerda Christenson.

Amin Wikman flikar in:

– Jag tänker också att förtingligandet av kvinnor blir en avhumanisering. Och det är klart att en avhumaniserande propaganda påverkar.

Varken Kvinnofronten eller Folkaktionen mot Pornografi har sett lagstiftning som någon lösning på kvinnoförtryck, men bägge har arbetat för förbättring av lagar, exempelvis att även innehav av barnpornografi skulle förbjudas. Kvinnofronten var också pådrivande för sexköpslagen. De har anmält porrfilmer de tycker borde falla inom ramen för olaga våldsskildring. Samtidigt tror de att folkbildning är viktigare än lagar.

– Jag undertecknade många av de hundratals anmälningar vi gjorde till Justitiekanslern, JK. Vi anmälde bland annat fistfucking och djursex. Men lagen fungerar inte, säger Bettan Andersson.

Hon tar ett åtal vid Stockholms tingsrätt i mars 1993 som exempel. Det gällde 130 olika videofilmer, som JK ansåg utgöra olaga våldsskildring. I 25 av dem angav JK att det olagliga ifråga var fistfucking. Tingsrätten fann att de 25 filmerna innehöll våld eller tvång av sexuell karaktär. Domen blev fällande. Men den överklagades till Svea hovrätt som i sin dom i april 1995 friade, bland annat med argumentet att våldet tidvis ska föreställa ”en lustfylld upplevelse”.

Att Folkaktionen mot pornografi lades ner 1999 handlade om en trötthet.

– Vi var en helt ideell organisation, hade ingen anställd. Men det betyder inte att vi som var med slutade föra kampen mot porren, säger Bettan Andersson.

Debatten hade varit intensiv under många år och kanske kulminerade den under 1990-talet. Men vilken förändring ledde den till?

– Kunskapen har ökat överallt, till och med inom polis och rättsväsende, det har vi bidragit till. I vissa fall har lagstiftningen förändrats till det bättre. Jag tänker på lagen mot barnpornografi och sexköpslagen, säger Amin Wikman.

– Samtyckeslagen har vi i Kvinnofronten däremot motsatt oss. Det går inte att lagstifta om kvinnors ”samtycke” i ett patriarkat. Det är försöken att nu i Norge avkriminalisera påstått samtyckande sexköp ett exempel på, säger Gerda Christenson.

De menar att den viktigaste landvinningen är en ökad medvetenhet:

– Vi påverkade människors tänkande gällande kvinnor, män och patriarkatet. Vi träffar fortfarande kvinnor som sett vårt diabildföredrag och berättar att det förändrade deras liv.

De tog debatten och kunskapen ökade. Men påverkades porr­industrin, påverkades populärkulturen, media och reklam?

Klara Arnberg konstaterar att porrindustrin är stor, inget tyder på att den minskat, och att porren finns tillgänglig ett par klick bort på nätet.

Astrid Carsbring, yngre medlem i Kvinnofronten, ser att den unga generationen samlas i Facebook-grupper och tillsammans ifrågasätter porrens kvinnosyn.

– Unga tjejer tröttnar på dåligt sex med män som kollat på porr, säger hon.

Hon menar att både motståndet och kampen mot porr kan fortsätta genom att det kritiska samtalet fortsätter.

Anja Hirdman, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, ser motsatta tendenser.

– Porr är snarare mer comme-il-faut idag, inte mindre legitimt. Det har skett en normalisering, tillgängligheten är enorm, vilket påverkar att människor vänjer sig. Det som däremot förändrats är mer diversifiering. Det finns hårdporr med en misogynism som tar former som jag aldrig tidigare sett. Det finns en mansrörelse som hävdar att världen styrs av feminister, och att de ska veta sin plats. Men det finns också mjukporr, erotiska poddar och även porr som riktas till en kvinnlig publik. Det har alltid varit min ståndpunkt att pornografin är olika saker beroende på genre, vem den riktar sig till med mera, vilket spelar roll för hur man ska förstå den.

Det som Helena från Kommando Spice Girls lyfter, att reklamen blivit mindre sexistisk, håller hon delvis med om.

– Det är en paradoxal tid, det är svårt att se något entydigt. Man kan inte helt komma undan idag, med att skildra feminitet hur som helst, det finns en större medvetenhet i både medier och reklambranschen om vilken bild man smäller upp.

Samtidigt ser Anja Hirdman att sociala medier inneburit att mycket av det som den feministiska rörelsen kallat sexualisering av det offentliga rummet och objektifiering av kvinnokroppen ökat, liksom jakten på den ”perfekta” kvinnliga kroppen och skönheten.

– Sexualiserade bildtyper finns definitivt kvar. Och det finns ingen stor debatt om hur det sker i sociala medier. Du har en situation de senaste 20 åren som är helt annorlunda. På 90-talet kunde man diskutera om Madonna har anammat den patriarkala kapitalismens värderingar, men idag lägger många kvinnor upp bilder på sig själva, vilket gör att den kritiska diskussionen faller, för att det är egna representationer. Är det ens någon som använder begrepp som ”sexualisering av det offentliga rummet” och ”objektifiering” längre?

Helena har sparat ett tal hon höll utanför ett porrförlag under en blockad på 1990-talet. Det är flera handskrivna blad. I talet riktar hon bland annat kritik mot männen som tjänar pengar på porren och nämner Leif Hagen som sitter i porrförlagets styrelse och som uppmärksammats för uttalandet ”Våldtäkt är den nya folksporten”.

– Det uttalandet är inte kul! Det är ångestframkallande för oss. Jag identifierar mig inte med den som förväntas titta på porrfilmen, jag identifierar mig med den unga tjejen som blir påsatt. Jag identifierar mig med hennes rädsla, utsatthet och förnedring.

Både Helena och Maria tycker att det säger något om en tid att blockader och olagliga aktioner mot porrindustrin sker om och om igen.

Vi var arga och vi gjorde något av den ilskan, säger Maria.

Påverkade även deras aktioner debatten?

Klara Arnberg menar att all aktivism måste tolkas i relation till en rörelses styrka under en specifik tid.

– Du kan jämföra med idag. Klimataktivister som limmar fast sig i en gata blir om de backas upp av en stark klimatrörelse sedda som desperata men modiga. Om det inte finns en stark rörelse tolkas de som enskilda galningar. •

Fotnot: Helena och Maria heter egentligen något annat.