Vissa bedömer att cirka tio procent av de små jordlevande arterna har identifierats. Håkan Wallander, professor i markbiologi och miljövetenskap i Lund, tror att det är en överdrift. Han har ägnat sitt liv åt att forska i de processer som sker under mark, och säger:

– Det finns massor kvar att utforska.

En sak vi faktiskt vet, förklarar han, är att processerna under jord är livsviktiga. 

Spännande och viktiga processer

En av de spännande processer som sker under jord, som andra forskare än Håkan Wallander beskrivit, är när växter bedriver ett kemiskt krig med hjälp av bakterier. Attackerna har en sådan precision att de kan slå ut en bakterieart som orsakar sjukdom, men skona en välgörande variant av samma art. 

Det är också från jordbakterier vi utvecklat antibiotika – och här finns dessutom en bank till kemikalier.

– Vi vet att många av organismerna gör stor nytta i alla möjliga processer. Svampar och bakterier bryter ner organiskt material och frigör näring som fosfor, kalium och så vidare. Utan de här organismernas processer skulle växter dö av näringsbrist, säger Håkan Wallander.

Att mer forskning behövs om markbiologi – att vi behöver förstå mer om mysterierna under jord – menar han är självklart.

Odlingens baksidor

I verkligheten är det snarare tvärtom. Det visar George Monbiot i sin nyutkomna ”Ny jord”, en bok som med avstamp just i livet under jord djupdyker i livsmedelsförsörjningen i relation till miljö och klimat, och identifierar baksidor med alla sätt att odla. Han menar att mänskligheten håller på att utplåna livet ovan jord och att vi behöver lära oss mycket mer om livet under ytan. ”Jorden under oss kan vara det mest komplexa av alla levande system, men vi behandlar den som smuts.”

Om vi inte snabbt lär oss uppskatta jorden, innebär det ett hot mot vår existens, menar George Monbiot. Han tar upp exempel på hur hela odlingsområden blåst bort och förklarar att alla komplexa system har trösklar. De kan absorbera en viss förändring, men sedan faller plötsligt deras självorganisering samman och de kollapsar.

Håkan Wallander delar till viss del denna oro. Han tar som exempel att jordar kan bli alltför bakteriedominerade om svamparna missgynnas, vilket kan leda till att de börjar läcka mycket mer näring. 

– Jag forskar om mykorrhizasvampar som lever i symbios med växter. De är viktiga av många skäl, för växters upptag av näring, för att binda kol och ge bra struktur i marken. Hotet mot dem är att gödsla för mycket. Risken i en jord med lägre mykorrhiza är sämre jordstruktur, sämre kolinlagring och sjukdomar. 

Kan bli en kolsänka

Att hitta balansen för näringstillförsel spelar alltså roll för klimatet. Förra året var de totala växthusgasutsläppen från den svenska jordbrukssektorn cirka 6,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Det motsvarar ungefär 15 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Detta sker samtidigt som jordbruket istället skulle kunna bli en kolsänka.

– Jag har intresserat mig en hel del för jordens kapacitet till kolinlagring, för vi behöver ju tackla klimatkrisen och få in så mycket kol i marken som möjligt. Vad gäller näringstillförsel till jorden behöver vi veta vad som är lagom. Jag tycker att vi vet ganska mycket om detta, vi behöver bara jobba mer med att optimera tillförseln av näring i precisionsjordbruk, säger Håkan Wallander.

Monbiot belyser i sin bok att kväveläckaget från gårdar som använder naturgödsel över lag är större än läckaget från konventionella gårdar. Håkan Wallander förklarar vad det beror på.

– Det är svårare att optimera naturgödsel, att tillföra exakt så mycket som växtligheten kan ta upp. Det konventionella lantbruket som använder konstgödsel mäter nivåer, men det är betydligt svårare för en ekologisk bonde att tillsätta i exakt mängd. Eko är inte alltid bättre än konventionell odling. Men samtidigt tillför naturgödsel, som till exempel hästskit, organiskt material. Det är positivt, för det ger jorden en bättre struktur och mer mull. Alla lantbrukare gynnas av högre mullhalt i jorden. Det är ett stort problem att mullhalten har minskat rejält, vilket försämrar skörden.

Ett hot mot vår civilisation

Den minskade mullhalten Håkan Wallander talar om är inget litet problem. Varje år försvinner mer än 24 miljarder ton jord från jordens plöjda jordbruksmark. Jorden försvinner snabbare än den nybildas och hotet mot jordens odlingsjordar är på väg att växa till ett hot också mot vår egen civilisation.

Enligt den internationellt uppmärksammade erosionsforskaren David Montgomery har jorden de senaste 40 åren förlorat mer än 400 miljoner hektar odlingsmark. Det är nästan en tredjedel av all nu brukad åkermark, vilket Håkan Wallander menar att vi behöver ta på största allvar.

– Enligt Montgomery försvinner 1,5 millimeter matjord per år om man plöjer. Är matjorden 20 centimeter djup, ja, då kan man räkna ut hur länge till man kan odla… 

Det finns lösningar

Det finns lösningar på dessa problem. Några av dem handlar om att lita på maskarna, tillsätta biokol, gå över till fleråriga växter, täcka mark – och inte minst fortsätta experimentera och utvärdera. 

Håkan Wallander lyfter fram vikten av att låta jord vara bevuxen eller täckt, för att undvika erosion. Men det är svårt i ett jordbruk som mest präglas av ettåriga växter. Därför följer han med stort intresse den forskning som pågår om att ersätta ettåriga växter med fleråriga (perenna) – även vad gäller spannmål. 

– Detta skulle kunna bli en viktig förändring, eftersom många problem uppstår när jorden måste lämnas bar efter skörd och under beredning. Perenna grödor kan komma att bli viktiga för ett klimatsmart jordbruk i framtiden, men det behövs mycket forskning och experimentodlingar innan vi är där, säger han. 

– Ett annat sätt är att hela tiden odla, genom att så in mellangrödor.

Mullhalten kan dessutom byggas upp i våra jordar.

– Man ska tillföra mycket organiskt material, det är en enkel och grundläggande metod, säger Håkan Wallander.

Maskar halverar jorderosion

Av alla de bakterier, svampar och djur som lever i jorden är maskarna de vi talar mest om. Och maskarna gynnas definitivt när jorden tillförs organiskt material.

Enligt forskning som George Monbiot refererar till halverar daggmaskarnas gångar jorderosionen.

Daggmaskar kan dra ner nästan alla de blad, strån och kvistar som faller ner på marken i sina tunnlar. Eftersom daggmaskarna äter organiskt material är deras utsöndring mycket rikare på mineraler än resten av jorden. Genom att mala ner döda växter gör maskarna deras näringsämnen tillgängliga för bakterier och svampar, som i sin tur tillgängliggör dem för levande växter. Där det finns daggmaskar, väger växter och djur ovan jord i genomsnitt 20 procent mer än där de inte finns.

Maskar i jorden gör dessutom att odlingar tål både torka och regn bättre. Utan maskar och andra kryp som håller jorden porös kan vatten knappt tränga ner. På vissa åkrar kan problemet bli så allvarligt att till och med ihållande regn rinner av ytan, så att de översta fem centimeterna blir mättade, medan jorden under förblir snustorr.

– Lita på att maskarna gör jobbet. 

Det säger trädgårdsmästaren Elin Starck. Hennes slutsatser efter många års odlingsexperiment landar, precis som Håkan Wallanders, i att vi behöver bygga upp mullhalten och gynna maskarna.

– Det maskarna behöver är mat och att bli lämnade i fred. Att du helst inte gräver. Hellre täckodla, till exempel genom att tillföra kompost som inte är helt nedbruten.

Hon är inte ensam om att vilja gynna maskarna. Det finns lantbrukare som slutat plöja. George Monbiot besöker flera – och de har problem med ogräs och behöver giftbespruta, vilket inte heller är optimalt. Men i ljuset av jorderosionen som plöjningen orsakar, frågar sig Monbiot om det kanske ändå är bättre? 

”Grävningsfria” system har dessutom blivit populära bland många mindre odlare. Men Monbiot är kritisk eftersom det ofta bygger på att använda naturgödsel (ibland i stora mängder), komposterade växtdelar eller träflis. Metoden håller ogräset tillbaka och ger stora skördar under några år. Men Monbiot beskriver i sin bok hur en del sådana odlingar plötsligt har kollapsat.

En ekologisk grönsaksodlare han möter i Storbritannien, Tolly, förklarar vad det kan bero på.

”Man bygger upp fosfor och kalium till löjliga nivåer, vilket ställer till med stora problem. Jag kallar det för jordfetma. Övergödningen av jorden minskar svamparnas och bakteriernas aktivitet, åtminstone i vissa jordtyper. Och man kan inte hålla på att lagra kol för evigt; man måste använda det. Annars får man till sist en torvmosse, där man inte kan odla grödor. Så de ’grävningsfria’ odlarna måste till slut gräva lite.”

Tolly tillför endast ett tunt lager träflis var sjunde år, i sitt växelbruk. Han verkar ha förmått mikroberna i jorden att leverera mineraler när de behövs och hålla på dem när de inte behövs, skriver George Monbiot. Genom att uppnå rätt balans mellan kol och kväve i jorden, vilket spelar en viktig roll för bakteriernas och svamparnas beteende, verkar han ha skapat ett självreglerande system.

För mycket gödsel

Trädgårdsmästaren Elin Starck nickar.

– Jag kan känna igen att en av mina ”kompostlimpor” jag byggt upp för frilandsodling blev riktigt mullig, den ser ut som en torvmosse. Man måste vara försiktig även med organiskt material. Du behöver kompost för att skapa struktur, men inte för mycket. Det växer bra ändå.

Hon har efter många års odlingserfarenhet blivit allt mer kritisk till att gödsla.

– Jag har övergödslat genom åren, känner jag. 

Istället tillför hon idag en produkt som heter Jordkraft, som innehåller effektiva bakterier för att gynna mikrolivet i jorden. Jordkraften innehåller ytterst lite kväve (0,3 gram per liter).

– Det behövs inte så mycket näring som man tror, är hennes slutsats. 

Och hon menar att den som vant sig vid att gödsla mycket kanske får ett förhastat positivt intryck av odlingsresultatet. 

– Grejen med kväve är att man får stora, svulstiga blad. Då är det lätt att tänka, wow, jag är bra på att odla! Men den wow-känslan är farlig, för gödslar du för mycket riskerar du sådant som att få svampsjukdomar och tomater som tappar i smak. Jag tror att många odlare har blivit vana vid övergödning, och vana vid utseendet från övergödslade plantor. 

När vi möts i kallväxthuset i Katrineholm där hon arbetar är det oktober, och tomatplantorna är fortfarande frodiga och ger avkastning. Hon förklarar att hon grundgödslar jorden på våren med en välling av jordkraft blandat med biokol. Därefter tillför hon jordkraft genom droppbevattning varannan vecka.

– Det är oerhört låga nivåer av kväve vi tillför, och det ser ändå väldigt bra ut för plantorna.

När George Monbiot vänder och vrider på olika odlingsformer är kanske det enda han inte hittar något negativt med: biokol. 

Biokol ökar bördighet, håller näring och fukt och är gynnsamt för jordbakterierna. Ändå tror Monbiot inte att biokol kommer att bli brett använt i jordbruk framöver – för att det är dyrt.

Elin Starck menar att det påståendet behöver nyanseras.

– Vad kostar det att köpa jord? Jorden du köper försvinner efter bara några år, medan biokol är beständigt i flera tusen år. Jag tänker att varje person som odlar borde kunna köpa lite i taget, börja i liten skala, fylla på eftersom.

I Sverige finns en försiktig trend. Här har en rad lantbrukare börjat köpa in egna biokolsugnar och ofta har lantbrukarna egen skog där gallrat sly eller träd angripna av till exempel granbarkborre kan förkolas till biokol, konstaterar Mattias Gustafsson, specialist på just biokol i företaget Ecotopic.

En biokolspanna är visserligen dyrare än en flispanna, men inköpet är ändå ekonomiskt försvarbart eftersom du får tre produkter istället för enbart värme. Biokolspannan levererar värme, biokol och en kolsänka, förklarar han. 

Även Mattias Gustafsson vill nyansera påståendet om biokolets kostnad.

– Biokolet är dyrt idag. Det vi ser är att fler större producenter tar fram egen biokol som en del i sin affärsstrategi, vilket gör att man inte blir lika beroende av biokolspriset.

Mattias Gustafsson lyfter fram vikten av att hitta fler användningsområden inom lantbruket för biokolet innan det hamnar i jorden, som till exempel i djurfoder och i djupströbäddar. Han anser dessutom att kolsänkan som biokolet åstadkommer borde räknas, och om den samhällsvinsten tas med i kalkylen, skulle det definitivt bedömas vara mindre kostsamt att använda biokolet inom jordbruket. En rad forskningsprojekt pågår just nu om biokol, berättar han.

– I Västerviks kommun tittar man på att använda biokol som filter i åkermarkens dränering.

I Sverige har vi inte kunnat följa lantbruk som tillför biokol över tid, mer forskning behövs, i olika typer av jordar, konstaterar Mattias Gustafsson.

Elin Starck håller med. Hon har egen erfarenhet genom att hon de senaste åren fört in cirka 15 procent biokol i sin odlingsjord, och är odelat positiv.

– Man ska vara försiktigt med att uttala sig om vad som är bra och dåligt, man behöver följa processer i väldigt många år, och göra jämförelser för att dra säkra slutsatser. Men att biokol fungerar bra i odling är nog det lilla jag faktiskt kan säga med säkerhet.

Täck jorden och satsa på mellangrödor

Elin Starck är långt ifrån den enda trädgårdsmästare eller lantbrukare i landet som experimenterar med klimatsmart odling. Ändå är det svenska lantbruket som helhet en betydande utsläppare av växthusgaser, vi har problem med näringsläckage – och jorden eroderar.

Vad skulle Håkan Wallander göra om han var jordbruksminister och fick ändra några saker i svensk politik?

– Jag skulle prioritera olika styrmedel för att hindra att jorden ligger bar. Ge bidrag så att det verkligen blir mer lönsamt att satsa på mellangrödor. Sedan tror jag på att främja fleråriga djuprotade växter och att odla vall med till exempel klöver, som kvävefixerar och för ner kol på djupet. Danmark satsar just nu på bioraffinaderier där vall förädlas till kraftfoder åt djur, men det kan även bli människomat. Det skulle jag satsa på.