– 2018 var jag förstagångsväljare i Sverige, jag hade i och för sig röstat i franska presidentvalet tidigare – gav min röst till Mitterrand mot de Gaulle – men i svenska val har jag hållit mig borta eftersom min princip var att politiker inte ska få applåder från pressläktaren.

– Ingen har väl tvekat om var på den politiska skalan jag hör hemma, men det handlade om trovärdighet. Läsarna skulle veta att det jag skrev var min ärliga uppfattning och att jag inte var en inhyrd skribent för något parti.

Men detta ändrades i valet 2018:

– Sedan dess spelar det ingen roll, från och med då gällde det folkomröstning om demokratins överlevnad. Nu har det dessutom blivit värre i Sverige, varannan svensk man röstar höger trots att 99 procent av dem inte tjänar på det. Det är alltså utlänningshat och missnöje som får dem att rösta så – inte det egna välbefinnandet.

Ett självklart val

Att rösta på Miljöpartiet är, givet sakernas tillstånd, ett självklart val för Jan Guillou.

– Politiskt ligger jag närmre Vänsterpartiet än Miljöpartiet, men det är Miljöpartiet som avgör saken. Det viktigaste av allt är att se till att Ulf Kristersson och därigenom Sverigedemokraterna hålls borta från makten. Ska det gå måste Miljöpartiet klara av riksdagsspärren.

Men att han skulle vara miljöpartist i själ och hjärta är att gå för långt.

– De är fåntrattar, men det är viktigt att de klarar att komma in i riksdagen. Och det kan bli spännande nu för Ulf Kristersson och Sverigedemokraterna är minst lika beroende av att Liberalerna (Jan Guillou kallar dem genomgående för Folkpartiet) klarar av fyra procent-spärren.

– Och nu när Sverigedemokraterna är större än Moderaterna minskar rimligen moderaters vilja att stödrösta på Folkpartiet. Idealet vore om de hamnade på 3,9 procent.

Allt börjar med skolan

Att valdebatten kretsat kring skjutningar och utsatta områden har gjort det tacksamt för högern att driva sina traditionella frågor om brott och straff.

– Alla har ett ansvar för detta, jag tror också att politiker begriper att nyckelpunkten är den 13-årige förortskillen som just misslyckats i skolan. Han har ett val. Att fortsätta misslyckas och bli arbetslös, eller att bli kung åtminstone för något år. Det vore dumt av honom att välja rollen som loser, så det är rationellt att bli gangster därför att han är så akterseglad av en segregerad skola som inte ger dem någon chans.

– Okej, det där måste de flesta politiker förstå, men det är jävligt dyrt och politiskt bökigt att göra om skolväsendet och att demokratisera skolan är dessutom många emot av ekonomiska skäl. Så istället snackar man om straff, det är inte lika dyrt även om vi måste bygga ut fängelserna och kanske hyra fängelseplatser utomlands. Men i jämförelse är det billigt att kräva högre straff.

Frågan om skjutningarna har varit dominant genom hela valdebatten. Men de som i högst grad utsätts för detta våld är de utsatta områdenas invånare – och de röstar i sällan på högern och Sverigedemokraterna.

– För en vanlig medborgare är risken att utsättas för gängen ungefär lika stor som att få meteorit i huvudet. Och ändå, om man besöker ett ålderdomshem i Korpilombolo så är de som bor där rädda för att gå ut på kvällarna för att det är så många gangstrar. Jag hörde Jimmie Åkesson en gång säga att det är möjligt att det inte är så rationellt, men det är en äkta rädsla och den måste vi acceptera.

– Vi måste förstå att det vår segregerade skola som är grunden för en förändring.

”Är han bara fräck?”

Jan Guillou utgår ifrån att om Ulf Kristerssons så kallade team får fler mandat än den andra sidan så blir det sverigedemokrater i regeringen.

– Självklart inte statsminister eller justitieminister, men kanske invandringsminister och kulturminister. SD kommer inte att på förhand bjudas in i regeringen, det blir för mycket tjafs om det, men moderater och kristdemokrater medger bevisligen inte i förväg att de kommer att vika ned sig på den punkten. Då kommer också andra halvan av Folkpartiets väljare att försvinna och rösta på centern.

Enligt Jan Guillou är de stora riskerna med att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen lätta att se historiskt.

– SD är ett fascistiskt parti i sin ideologiska grund, men det är väldigt få sverigedemokrater som bryr sig om det. Mattias Karlsson, han fattar nog det där, men Jimmie Åkesson sitter i en tv-intervju och säger att vi kan absolut inte ha något med nazismen att göra därför att nazisterna var ju inte nationalister som vi, de var internationalister, vi är motsatsen till dem.

– Då sitter det två intervjuare som inte ramlar omkull i skrattsalvor eller något sådant, de reagerar inte för det. Men om det är några som varit nationalister i Europas historia så är det onekligen tyskarna, de lade ner enorma resurser på att bevisa den germanska överlägsenheten.

– När Jimmie Åkesson säger detta undrar jag: Är han bara fräck eller är han ideologiskt omedveten och ointresserad? Och hur kommer det sig att intervjuarna inte förstår vad det är han säger eller tycker de att det inte är så intressant? Han säger ju att vi är nationalister så därför kan vi inte vara nazister.

Känns igen från 30-talet

Jan Guillou ser hur hela det fascistiska tankegodset från 30-talet flyter omkring i Sverigedemokraterna.

– Nästan allt kan man känna igen, till och med taktiken. SA-trupperna är förvandlade till fotsoldater som rycker ut på nätet och det är en effektivare metod än att slåss med påkar på gatorna. Hade SA haft tillgång till den tekniken hade de säkert valt SD:s linje. Skapa en spänningens strategi, skapa oro i samhället, skrämma skiten ur alla borgare, jaga och förfölja nationens fiender – exakt samma målsättning som SA hade.

– Men tekniska förändringen gör att SD säger detta är överdrifter och att man inte kan jämföra, men det kan man visst. När upprepandet av de fascistiska tankegångarna – segra eller dö, nationens essens, vilka är riktiga svenskar och så vidare – fortsätter så kan man se identiteten som skiljer dem från en vanlig borgerlig höger. De är villiga att byta ut vilken som helst princip för att nå makten. De är som Groucho Marx i sin taktik; gillar ni inte mina principer så har jag andra.

– Men vad de inte kompromissar med är att rensa landet från svartskallar, stoppa invandring och att rädda vad som räddas kan av den svenska folkstammen innan den blir allt för uppblandade.

Norge som tänkt tillflyktsort

Jan Guillou tycker att situationen är mycket allvarlig, men hur fort det kommer att gå om Ulf Kristersson med sina stödpartier vinner valet är oklart.

– Driver SD igenom några av sina projekt som tvingar folk att lämna landet så stiger deras popularitet ännu mer. Det är inte så att jag måste överväga att flytta till Kanada omedelbart, Jonas Gardell menar att det är Kanada vi måste flytta till – jag har Norge som ett alternativ. Men det ska inte behövas under nästa valperiod.

– Moderaterna och Kristdemokraterna har inte tänkt på vad det verkligen innebär att bjuda in SD i värmen för att i så fall hade man inte gjort det. Deras dilemma har varit att utan SD kan de inte bilda regering. Detta har varit utgångspunkten, och sedan har de tänkt att de alltid kan kontrollera dem. Det borde dock vara en varning när SD blir större än M.

”Skulle göra en halvskruv”

Jan Guillou ser det som ett mysterium att enbart Miljöpartiet verkar intresserat av världens undergång.

– För mig förefaller det vara en ganska viktig fråga. Ulf Kristersson lovar karskt att vi ska inte behöva ändra på något, det är ju Donald Trump. Huvudproblemet är den totala bristen på miljö- och klimatfrågor inom alla partier, utom möjligtvis Miljöpartiet. De sitter på framtidens viktigaste fråga, men inte särskilt skickligt – inget kan på sikt vara viktigare än världens undergång. Det är klokt om de bara talar om miljö framöver – inget annat.

– Men jag aldrig ge en röst till Miljöpartiet i Stockholms kommun. Partiets stöd till den borgerliga majoriteten betyder att Moderaterna kan fortsätta privatisera sjukvården med mera för priset att acceptera laddstolpar och cykelbanor; retfullt men acceptabelt för M.

Utanför politiken har det varit jobbiga månader under sommaren. En bruten lårbenshals har hållit honom på kryckor sedan den 5 juni tills nu.

– Jag var på en tillställning i Lillehammar i Norge och när jag och min fru Anna-Marie (Skarp) tillsammans med bland andra den norska författaren Anne Holt skulle gå upp för några trappor skulle jag vara gentleman. Anne bar på en ölflaska och så kan man naturligtvis inte ha det, en kvinna ska inte gå och bära en flaska, så jag tar den i från henne. Då kommer det en trappavsats där jag snubblar. Jag försöker rädda mig genom att göra en halvskruv, gammalt simhopparminne, så att jag ska landa på skuldran och rädda både mig och flaskan.

– Jag hade dock inte räknat med att tyngden i min kropp har fördelats lite annorlunda, så jag landade istället på höftkotan och det orsakade en bruten lårbenshals. Men det var ju tur att det var i Lillehammar för det är en skidort, regionsjukhuset ligger där och de har stor vana vid att lappa igen brutna lårbenshalsar.

Ukraina tog bort komedin

Men för Jan Guillou betydde det att han inte kunde skriva på sin nästa bok utan nu ligger han långt efter med den.

– Den skulle dessutom vara en sorts komedi när Hamilton och Ponti vacklar runt som pensionärer och sätter gangstrar på plats. Sedan kom kriget i Ukraina som man inte kan bortse från och det måste på något vettigt sätt in i handlingen. Då försvinner mycket av komeditonen och tillsammans med en bruten lårbenshals rörde det till min roman.

Nu hoppas han att Sverige ska exportera bland annat artillerisystemet Archer till Ukraina:

– Det kan ha betydelse för kriget. Ryssland ligger kvar i sin Andra världskriget-strategi och det kan kanske till slut föröda hela Ukraina – men det kommer att ske till mycket höga kostnader, kanske alltför höga, för Ryssland.