Att leva som flykting kan medföra fruktansvärda trauman, inte minst för kvinnor. Forskning visar hur Europas skyddssystem sviker människor i behov av hjälp – men också hur lite medmänsklighet kan slunga upp någons liv ur våldsspiralen.
I fem år har ett forskningsprojekt samlat in detaljerade livshistorier om flyktingar som utsatts för sexuellt och könsbaserat våld. Ofta stannar det inte vid ett enskilt trauma, en flykt kan pågå i åratal. Kvinnor som flyr undan våld i hemlandet utsätts ofta för omfattande övergrepp längs vägen och flyr vidare med barn de fått till följd av våldtäkter.
Projektet leds av Jenny Phillimore, professor i migration och supermångfald i Birmingham och hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Hon konstaterar att Sverige har flera organisationer som är inriktade på hedersvåld och att det generellt är lättare att få samtalshjälp här än i till exempel England och Australien. Men i Sverige avgörs tillgången av din flyktingstatus. Har du fått avslag har du inte tillgång till något.
– Vi har hört om många afghanska pojkar som fått avslag i Sverige, gått under jorden och hamnar i prostitution. Och kvinnor gifter sig för att få stanna. Under de år de måste förbli gifta vet deras partner att de går med på vad som helst. Det är detsamma i Storbritannien och Australien.
Europa saknar skyddsmekanismer
Studien bygger på omfattande intervjuer med 166 migranter som utsatts för sexuellt och könsbaserat våld. De allra flesta, 129, är cis-kvinnor. Ett flertal av dem har utsatts för övergrepp, flyttat vidare till en ny plats där de åter utsatts – och så har det hållit på. Även poliser och gränsvakter begår övergrepp och säljer flyktingar till människosmugglare. Europa saknar skyddsmekanismer och informationssystem som upplyser personer om vilken hjälp de kan få.
– Detta är mycket större än någon enskild organisation eller stat. Vi måste titta på globaliseringen, hur bistånd fördelas och så vidare. Det är mycket större än det jag ägnar mig åt, så jag försöker finna vad som finns längs vägen som kan hjälpa dem. Det är inte mycket, säger hon.
Jenny Phillimore konstaterar att förövare finns överallt. Även stater blir en sorts förövare när flyktingar måste försöka bevisa vad de utsatts för. Flyktingar avkrävs på uppemot tolv timmar långa intervjuer med ingående krav på detaljer om övergrepp och omständigheter kring dem.
– Metoo klargjorde för alla hur svårt det är att berätta om övergrepp. Och detta är människor, mest kvinnor, som inte talar språket, är i ett annat land och kultur. De kommer också från en kultur av att det inte spelar någon roll om det som hänt inte var ditt fel – du kan ändå utsättas för hedersvåld eller stigmatisering för vad som hänt dig, säger Jenny Phillimore.
Om de inte kan bevisa att övergreppen ägt rum riskerar de avslag och papperslösa liv i skuggekonomin. Det är hisnande mörkt, men hon har också noterat något som hon nu väljer att uppmärksamma som en egen företeelse. I 36 fall har hon sett hur okända privatpersoner, som inte varit del av någon samhällsservice som förväntas hjälpa, engagerat sig för flyktingar de råkat på och med hjälp av medmänskliga handlingar utfört en form av mikropolitik. Forskarna argumenterar för att det gäller både enkla och extraordinära handlingar. De ger exempel på hur fullständiga främlingar betalat stora summor pengar för att hjälpa, tagit beslut som medfört obekvämligheter för dem själva och i vissa fall försatt sig själva i fara.
– Vi ser ganska ofta att en liten vänlig handling blir det som gör att människor mot alla odds orkar fortsätta. Jag som leder hela det här projektet har läst alla intervjuutskrifter, vilket inte är en lätt sak att göra. Men jag har uppmärksammat de här handlingarna och för att vara ärlig har de blivit lite som min terapi.
Hopp – en radikal känsla
För två år sedan började hon planera att skriva just om medmänskligheten och nu ligger en vetenskaplig rapport färdig för granskning inför publicering.
Att visa medlidande kan skapa band som omskapar maktrelationer och blir en taktik med vilken medborgare i flyktingmottagarländer kan motarbeta staters grymhet och patriarkalt våld. Vänlighet kan också inge hopp, en radikal känsla för den som befinner sig i en utsatt och desperat situation. Samtidigt kan vikten av vänlighet betraktas som ett svar på bristande skydd och samhällsservice.
– Man kan säga mycket om grymhet, men detta möjliggör ett visst hopp för mig och förhoppningsvis andra. Små saker spelar roll. Jag säger inte att vi inte måste förändra systemen, för åh gud vad vi verkligen måste ändra systemen! Men när vi inte själva kan det så finns det så mycket vi kan göra som gör skillnad för människors liv. Så enorm skillnad att jag inte ens tror att folk förstår det själva.
