Erika Wasserman: ”Onani är en metafor för att inte vara produktiv”

Erika Wasserman har många år i filmbranschen bakom sig och har bland annat producerat filmer som ”Gräns”, ”Avalon” och ”Man tänker sitt”. Att hon skulle ta steget från producent till regissör och manusförfattare var inget uttalat från början.

– Jag och manusförfattaren Christin Magdu har hela tiden jobbat tight tillsammans och när jag kände jag var nöjd med sista manusversionen så började jag leta regissör, men visste ju samtidigt att jag själv hade alla filmscenerna i huvudet. Jag hade aldrig regisserat innan, men landade ändå i att det skulle funka om jag regisserade vår pilot med några scener från manuset. Det var jättekul att göra det, inte alls ångestladdat. Och då kände jag att det funkade, att jag skulle kunna regissera hela filmen, säger hon. 

Erika Wassermans film ”Året jag slutade prestera och började onanera” påminner till viss del om två nya svenska tv-serier som också porträtterar ”kvinnor i karriären”; Lisa Langsets ”Kärlek och anarki” och Ella Lemhagens ”Lust”. Det bärandet temat är hur man får ihop passion och bra sex i sin heterosexuella relation samtidigt som man gör karriär och är mamma – och om hur vi navigerar som män och kvinnor i ett delvis nytt relationslandskap.

– Utgångspunkten för att göra den här komedin har varit att skildra när förväntningar och agerande inte går ihop – ens egna förväntningar och andras. Om jag utgår från människor i min omgivning så har man ju ofta sig själv som ett självförverkligande projekt genom vad man uträttar i det offentliga; jobb, uppdrag och sådant. Men som kvinna kan man inte skaka av sig det faktum att man sedan hundratals år är formad av att den omvårdande uppgiften egentligen är den primära, säger Erika Wasserman.

Hon har funderat mycket på hur framförallt kvinnor ska kunna kombinera den uppgiften med utbildning och karriär, men har ännu inte hittat några svar. 

– Tanken är att vi ska leva jämställt, men det gör vi ju ändå inte på riktigt – det bygger istället på att kvinnor har kvar de gamla könsstereotypiska uppgifterna plus de nya. Det pusslet är svårt att få ihop.

Huvudkaraktären i din film är en kvinna som just försöker få ihop det pusslet, och misslyckas. Tror du att publiken är redo för porträtt av kvinnor som fuckar upp det, och inte är starka eller uppbyggliga? Eller kommer de hata henne, som en del gjorde med Hanna i Lena Dunhams ”Girls”?

– Ja, det finns nog ett sug hos kvinnor att få sig själva gestaltade på ett mer realistiskt sätt, och idag finns det ju faktiskt fler porträtt av den här sortens kvinnor än för femton år sedan. Just ”Girls” som du tar upp var ju banbrytande på det sättet att den visade en jobbig, icke-normsnygg tjej. Filmrecensenten Johanna Koljonen skrev en väldigt bra text om det, att det i romantiska komedier ofta finns struliga killar som inte är särskilt snygga – men som ändå får den snygga, lyckade tjejen. I min film är huvudrollsinnehavaren förvisso väldigt snygg, men hon är en rätt jobbig person, man fattar varför folk i hennes närhet stör sig på henne. Men man fattar också att hon inte är en elak eller osympatisk människa. Det är bara lite svårt för henne att göra rätt för hon har för lite tid och ingen acceptans när det gäller sina egna begränsningar.

Din film tar ju också upp den biologiska orättvisan mellan män och kvinnor när det gäller reproduktion. Huvudpersonen Hanna blir dissad av en yngre kille för han tror att hon inte kan få barn längre, och hennes ex-kille verkar helt ostressad när det gäller att skaffa ett till barn. Varför var det viktigt för dig att skildra?

– För att det är en väldigt orättvis aspekt i heterosexuella relationer där kvinnor och män har väldigt olika premisser. 

Som kvinna lever man med andan i halsen för att få ihop det innan ett visst klockslag och ålder, säger Erika Wasserman och utvecklar:

– Stressen börjar redan när man är 27 och känner ”jag måste få barn innan 30”, sedan blir det ”nu är jag över 35, nu är jag snart för gammal”, och sedan kommer ”oj, nu är jag över 40, hur ska det gå?” Med den nya moderna tekniken så har det där klockslaget och åldersgränsen skjutits fram – vilket är väldigt bra och häftigt. Men att kunna använda den nya tekniken handlar ju också om hur mycket pengar och resurser man har, så det är ju fortfarande orättvist. Män och kvinnor i åldrarna 25–40 har helt olika ”tickande klockor” när det gäller vad de ska hinna med i karriär och familjebildning – där har män två fruar till på sig.

Hon menar att det är lätt att känna sig misslyckad och dålig som kvinna i karriären som också vill ha familj och barn, men att det är viktigt att se att man inte är ensam om att känna såhär. 

– Lösningen ligger inte på individplan, utan det krävs strukturella förändringar. Vi måste bli medvetna om sociala konventioner och könsroller och hur mycket de styr oss fortfarande. Det finns ju en nykonservativ våg nu där vissa säger att lösningen på kvinnors problem är att gå tillbaka till att leva som på 50-talet. Det tror jag inte är en bra idé, men lösningen är inte heller att vi fortsätter som vi lever nu för det gör oss utbrända, deprimerande, olyckliga och ensamma.

Filmen heter ju ”Året jag slutade prestera och började onanera”, men sex kan också handla mycket om prestation. På samma sätt som vårt yrke och bostad har vårt sexliv också blivit en viktig identitetsmarkör – hur mycket sex vi har, vilket slags sex vi har och vem vi har sex med säger något om oss och ger oss en plats i hierarkin. Är det inte lite av en paradox, att sex ställs mot prestation när de egentligen ofta sitter ihop?

– Jo, så kan det absolut vara. Men när det gäller filmens titel så tänkte jag att onani mer är en metafor för att inte vara produktiv. Prestation är ju däremot förknippat med att det ska bli ett resultat, att man ska producera något. Filmens utgångspunkt är det faktum att vi lever i en tid där den yngre generationen inte är så sexuella, de är deprimerade, de går inte ut, de röstar konservativt. 

– I filmen driver jag tesen att man borde ge sig själv chansen att upptäcka vad som gör en glad – om det är att sjunga, gosa med en hund eller titta på blommor – då så är det ju dåligt att folk inte har positiva känslor kring att ha sex. Sex kan ju också vara roligt, lustfyllt och göra en glad.

Det går även att läsa in arbetskritik i Erika Wassermans film, där huvudpersonen Hanna precis som många andra framförallt högpresterande kvinnor lägger nästan all sin vitala energi och vakna tid på jobbet.

– Att vara duktig på sitt jobb är något som ofta ger mycket bekräftelse, det kan vara både kul och stimulerande. Men vi vet också att det i arbetslivet finns olika förväntningar på olika personer. Generellt är det så att de som utsätts för andras fördomar måste jobba lite hårdare för att bevis att dessa inte stämmer. Om man inte är överklass, inte är från en storstad, inte är född i Sverige eller har svenska föräldrar – kommer det alltid innebära att man måste vara duktigare än andra, säger hon och fortsätter:

– En annan aspekt är att arbetslivet har förändrats på en massa sätt, idag är det så slimmat att man inte hinner med sitt jobb och om en person är sjuk så faller allt för det finns inga marginaler. Det är ännu mer så inom vården, och det är ju helt ohållbart. Allt ska mätas och beräknas, och det bidrar till att folk blir utbrända och utmattade. Man kör helt enkelt på tills kroppen säger stopp.

Att börja lyssna på sin kropp är det viktigaste rådet som huvudpersonen Hanna får i filmen. Är det kanske lösningen på effektivitetsmänniskans problem, att lyssna på kroppen istället för knoppen? 

Erika Wasserman skrattar lite innan hon svarar.

– Ja, kanske det. Förut tänkte jag att man var stark om man inte lät kroppens varningssignaler stoppa en, men nu har jag insett att det är fel. Man är inte svag om man lyssnar på kroppen och tar det lugnt för att man behöver det, du ska inte gå till jobbet när du inte känner dig helt frisk. När jag var yngre tyckte jag däremot att sådana personer inte ”pallade trycket” liksom, och där har jag verkligen ändrat inställning och tänker snarare ”vad duktig kroppen är som säger till”. När till exempel ögonlocket börjar rycka så vet jag att det är dags att chilla, det är kroppens sätt att säga att jag har kört på för hårt. 

I filmen uppmanas Hanna av sin nya vän Liv att lyssna på specifikt en del av kroppen, nämligen könet. Hon ska ”fråga fittan vad hon vill”. Är det verkligen så bra? Kan inte sexdrift och kåthet också få oss att ta dåliga beslut? 

– Det blir inte alltid helt hundra eller rätt när man låter könet bestämma. Men man behöver ju inte vara ett svinigt ego bara för att man går efter sin lustkänsla, det går ju att ta hänsyn till andra människor även om man lyssnar på vad ”fittan vill”.

Boken ”Hallongrottan” (Leopard förlag) av Sandra Dahlén spelar en viktig roll i filmen, hur kommer det sig?

– Jag hälsade på en kompis i Berlin som berättade att hennes brasilianska granne hade fått tipset av min kompis – som läste Hallongrottan – att lyssna på sin fitta, att hon skulle tänka ”Vad gör fittan glad? Vill fittan dricka te eller vill fittan gå ut och dansa?”. Så hon hade anammat tipset och börjat lyssna på sin fitta – och blivit jätteglad! Så jag började också läsa ”Hallongrottan”, och tyckte att det skulle vara kul att få med den i filmen.

Erika Wasserman hoppas att filmen ska nå en bred målgrupp, men säger att det kanske vore extra kul för mammor och döttrar att se den tillsammans.

– Om jag tittar på mig själv så har ju min mammas generation vuxit upp med en mycket mer frigjord inställning till sex och onani än vad min generation har. När jag växte upp ville man distansera sig lite från den där progressiva, frigjorda stilen. Så jag tror att det kan vara intressant att som kvinna se den med sin mamma, säger hon och tillägger:

– Men det vore också fint om heterosexuella par såg filmen, att man tillsammans kan titta på relationerna som skildras och samtala kring vilka roller och förväntningar vi har på oss som män och kvinnor. Det finns väldigt mycket gammal borgerlig skit i vår nya, moderna, jämlika tid.