Christers symbolbilder har blivit ikoniska, lite vördnadsfullt registrerade som något slags kulturarv och det är synd, för egentligen är de bilder man läser på väldigt olika sätt beroende på sammanhang. Bilderna klarar nämligen att utmanas av texter och påståenden, de är egna utrop, egna berättelser och när vi på ETC fick rätt att välja fritt ur hans arkiv för att illustrera den samtid vi levde i på 80-talet, ja då blev det ibland enormt starkt, enormt utmanande men ibland också fel. Bilden tog med sin svartvita styrka över samtalet.

Nu har Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter gått igenom kontaktkartorna och det är ett väldigt bra letande de sysslat med. Utställningen på Nationalmuseum gör att man vill se mer.

Vi möter några klassiker men också bilderna runt om. Vi är där och träffar de vänner och konstnärer Christer fotograferade. Men framförallt sitter vi längst in i hörnet av baren och tittar på vad som händer. Vi är nästan där.

En del bilder är helt nya för mig själv. Andra är sådana som jag först efter ett tag känner igen och jag undrar hur i all världen kunde jag missa den bilden när jag med luppen svepte över ljusbordets alla minibilder. Varför såg jag inte den blicken, det barnet, den gatan? Det hade ju passat till berättelsen om Ubåtsdebatten. Kanske.

Christer lät ossfritt använda bilderna, det var en enorm gåva, en tro på att frihet kan skapa något annat än det vanliga, något ingen av oss hade räknat med. Det var en märklig anarkism och ett förtroende som få gett.

Desto märkligare kanske med tanke på Christers mörka bakgrund. Han var aktiv fascist i sin ungdom på 30-talet, som 18-åring klättrade han upp på Folkets Hus och satte upp swastikan, han var dömd för attentat, var frivillig i finska vinterkriget. Men sedan blev han frivillig i norska motståndsrörelsen i något som kallades ”Grupp Conny” ledd av en socialdemokrat med samma namn och fick medalj för insatsen samtidigt som han nog hjälpte gamla fascistvänner att fly Europa. När vi pratade förnekade han inget men kunde heller inte egentligen förklara hur han hamnade där eller hur han tog sig därifrån.

En del säger att han bytte åsikt under finska vinterkriget, andra, som jag själv, tror det växte fram i Paris efter kriget. Jag tycker mig se det i bilderna. Det som skiljer Christers porträtt av ensamma, rädda och kämpande transsexuella i Paris nattliv med alla andra jag sett är att det visar människan, individen, inte stereotypen, inte utslagning, inte det som fyllde dåtiden och nutidens antifeminister med skräck. 

Det fanns inget queer på den tiden, inget hbtqi, det fanns bara brottslighet, hat och förakt och förtryck. 

Bilderna är så långt ifrån den övermännisko-ideologi som är fascismens.

Det är humanism, feminism och antirasism i porträtt där en fotograf vandrar på nattens regniga gator och möter medmänniskor, inte roller.

Kan du, så besök Nationalmuseum!

Utställningen på Nationalmuseum i Stockholm pågår till den 8 januari 2023.