Alice Bah Kuhnke (MP), EU-parlamentariker, var djupt berörd efter att ha sett filmen Befrielsen.

– När du berättade att de tog det ifrån dig blev jag rasande. Som politiker känner jag så mycket. Jag är full av känslor som jag vill uttrycka, sa Alice och lät orden forsa i frustration.

Frustrationen handlade om att Johan Jenny tvingades tillbaka in i transgarderoben igen på 1980-talet.

– Jag blev inte förvånad när du kom ut andra gången. Men jag blev förvånad över att du var inlåst i garderoben så länge, sa Pär Holmgren (MP och Europaparlamentariker), som också var moderator under kvällens samtal.

– Alla runtomkring mig tog det ifrån mig. Medier, politiker men också människor i min närhet, förklarade Johan Jenny och fortsatte:

– De gjorde att jag stod inför ett val: skulle jag ägna hela mitt liv åt att slåss om just detta? Jag hade ett familjeliv. Jag hade barn. Så jag blev diskret. Jag drog mig tillbaka från medierna. Började skriva om andra saker. Och när jag i filmen sa: ”De tog det ifrån mig” var det också första gången jag verkligen förstod det. Och det gjorde mig väldigt ledsen.

En positiv förändring 

– Då var då. Idag, fyrtio år senare, har mycket blivit bättre, menar Johan Jenny. 

På 1980-talet existerade trans mest som ett medicinskt problem. Läkare bestämde över människors liv. Det var normen. Nu talar vi om frihet. Om mänskliga rättigheter.

Cianán B. Russell från ILGA-Europe höll med men lyfte upp ett varnande finger. 

– Vi ser en massiv organiserad motreaktion. Försök att begränsa juridiskt könsbyte, att förbjuda undervisning om hbtqi-frågor och att rulla tillbaka rättigheter sa hen som också berördes djupt av filmens inledning: 

– Det som fastnade mest hos mig var i början av filmen. Jag tycker att du fångade något väldigt viktigt. Nämligen vår förmåga att bli älskade, att betraktas som attraktiva. Vi kan bli djupt älskade och åtrådda, men kampen ligger i att tro att någon kan se hela oss. Att någon kan se en transperson och älska hela personen. 

USA som exempel

Cianán, som ursprungligen kommer från USA, tog utvecklingen där som exempel. Delstaten Kansas har nyligen beslutat att ogiltigförklara körkort för transpersoner och införa badrumsförbud. Liknande försök syns i Europa, såsom i Slovakien, Cypern och Albanien.

Men vi ser också en förändring.

– När jag kom ut år 2000 kände jag inte en enda annan transperson. Idag finns gemenskap och synlighet på internet. Vi kan enkelt träffa andra. Det finns fortfarande problem, men vi är inte ensamma längre.

Din röst är vår röst

Micah Grzywnowicz från IPPF European Network menade att filmen visade flera lager av fängelse som fanns på 80-talet.

– Du satte dig själv i centrum. Som transperson kräver det enormt mycket att låta sig bli sedd. Du tog oss tillbaka till en tid då våldet inte bara fanns på gatan, utan också i systemet med medicinsk kontroll och patologisering.

Micah, som själv föddes 1983, lämnade senare Polen för Sverige för att kunna vara fri och få vara sig själv.

– På ett personligt plan hjälpte filmen mig att se utvecklingen och var jag själv hamnade. Det var din historia. Men din historia är också vår historia. Så tack för att du använder ditt liv och låter din röst bli vår röst.

Hen betonade att rättighetsfrågorna är komplicerade: 

– Väntetiderna för transspecifik vård är åratal i många länder. Det får verkliga konsekvenser, självmord och försämrad psykisk hälsa. Sexualundervisning är avgörande. Barn behöver förstå sina kroppar och sin identitet.

Och kravet till politikerna var tydligt:

– Vi måste tala. Tystnad är det värsta. Varje gång attacker kommer måste någon svara. Ni måste tala och säga ifrån.

En mörkare politisk verklighet

Alice Bah Kuhnke instämde, men beskrev också en mörkare politisk verklighet i Europaparlamentet. En verklighet som nu har flyttat in i mötesrummen.

– Jag möter fascister och till och med nazister som säger fruktansvärda saker i varje möte. De försöker hela tiden ta bort skrivningar om transpersoner ur lagtexter. Och de har makt, sa Alice.

För henne är lösningen organisering och resurser.

– De är välfinansierade och välorganiserade. Då måste vi också vara det. Vi måste stödja civilsamhället och säkra resurser.

Frihet är aldrig självklar

Samtalet hade en allvarlig underton, men Johan Jenny betonade vikten av att hålla fast vid något annat. Nämligen glädjen. 

– Vi kan inte bekämpa mörker med mörker. Vi måste göra det med glädje och styrka.

– När du börjar kämpa för frihet blir du stark. Du känner glädje i kampen. Du kan överleva svåra saker för att du slåss mot dem. Och så kommer andra. Och styrkan växer.

Johan Jenny uppmanar publiken att göra frågan konkret.

– Fråga varje politiker ni möter: ”Vad tycker du om transrättigheter?” Mänskliga rättigheter är inte en liten fråga. Det är den största frågan.

Ingen färdigskriven berättelse

Och kanske är det just där samtalet i Bryssel landade, i insikten att frihet aldrig kan bli en färdigskriven berättelse. 

Vi får aldrig ta det för givet. 

Och den här veckan hänger utställningen Befrielsen i Europaparlamentet. I maktens korridorer där lagar blir till eller inte, och där också högerextrema nu har tagit plats. 

Men frågan som alla fotografier och filmen ställer är större än en utställning: ”Vem får leva fritt, och vem bestämmer det?”

Samtalet fortsätter. 

Och kampen. 

För vi får inte tystna.