Hoppa till innehållet

Analys / Johan Ehrenberg

Att bekämpa det man säger sig älska

Dagens ETC.

Det är svårt att bekämpa det man älskar, mår bra av och som inte skadar någon annan. Ändå är det vad politikerna sysslar med hela tiden när det handlar om solenergi, skriver Johan Ehrenberg.

Alla älskar vårsolen. Okej, i vissa länder får man inte uppleva den, det är i de där länderna där kyla är detsamma som plus femton grader, men miljarder människor får ändå uppleva det där speciella när solen kommer tillbaka efter en dyster period. Man sätter sig några sekunder på en bänk, blundar och vänder ansiktet uppåt mot den varma fusionsreaktorn.

Om någon makthavare då skulle fatta beslutet att ”tyvärr ni får gå in i byggnaderna igen för solen är gratis och det är inte bra för näringslivet och det stör handelsförbindelserna” så skulle alla skratta och massvandring ut ur kontorsbyggnaderna skulle bli ett nytt vårtecken.

Det är svårt att bekämpa det man älskar, mår bra av och som inte skadar någon annan.

Ändå är det vad politikerna sysslar med hela tiden när det handlar om solenergi.

Något stort håller på att hända i en rasande takt. I år kommer USA montera ny solenergi motsvarande 16 GW. Det säger dig inte så mycket, men om jag berättar att det motsvarar 4-5 kolkraftverk eller två stora kärnkraftverk så blir bilden lite tydligare kanske. Solcellerna sitter på amerikanska villor och kontor och Barack Obama skryter allt oftare om den här omställningen som är på gång. Al Gore jublar.

Samtidigt har USA använt WTO och de nya TPP-avtalen till att stoppa en ännu större solsatsning. Nämligen Indiens.

För något år sen beslutade det gigantiska men fattiga landet att storsatsa på sol i alla byar. Det var ett sådant där regeringsprogram som indierna ofta får höra om under valkampanjer, och lika ofta rinner det ut i ingenting alls när valet är över.

Men nu skulle det bli allvar.

Indien behöver energi och framförallt behöver man få ut ren elenergi över hela landet snabbt så att det usla elnätet inte ska bli en bromskloss (om Indien ska vänta på ett bra elnät får man vänta decennier).

Alltså tog man beslutet att fram till 2022 installera lika mycket solceller som de fem största solländerna hade installerat tillsammans. 100 GW skulle upp snabbt – motsvarande en tredjedel av Indiens nuvarande elproduktion.

Samtidigt beslutade man att det skulle skapas indiska jobb och att man skulle prioritera indisk solcellsindustri så att landets satsningar också kan skapa en egen ekonomi, istället för att bara importera Kinas eller andras länders solceller.

Till saken hör att det här har alla länder med solenergisatsningar gjort. Japan var först med industriell produktion, Tyskland följde fort efter, liksom USA, och i varje land har marknaden styrts av de egna producenterna och deras utveckling.

Poängen är att solceller kan tillverkas överallt och till ungefär samma kostnad om man vill (de görs huvudsakligen av maskiner). Att solceller varit dyra beror bara på att marknaden varit liten och i händerna på få företag. Så fort fler länder producerar och monterar sjunker priserna snabbt.

När Kina för drygt fem år sen beslutade sig för att mota kolkraften med solceller så hände samma sak. Landet gör idag störst miljöinsats av alla när det gäller ren energi, man monterar fler solceller än något annat land och har byggt upp en egen solcellsindustri genom en inhemsk jättesatsning. Priserna har rasat rejält.

Att Indien vill göra samma sak är alltså inget konstigt. Det blir mycket billigare.

Detta är ju något hela världen borde älska, vi måste snabbt få bort kol och olja, och Parismötets många fina tal om klimatet ringer fortfarande i beslutsfattarnas öron.

Men inte i finansvärlden. Eller i näringslivsdepartementen.

USA har nämligen (ja, samma Barack Obama som älskar amerikanska solceller) lyckats stoppa Indiens satsning för att den diskriminerar amerikanska solceller. USA vill att Indien ska köpa från dem. Indiens satsning anses skada världshandeln.

Det här har WTO:s handelsdomstol nu beslutat och solen går i moln. Vill man kan man se det här amerikanska kravet som ett förspel till alla domstolsbeslut som enbart utgår från storföretagens behov, vilket vi kommer att få se mer av när de nya globala handelsavtalen införs (om de inte stoppas).

Det här kommer hända i land efter land där solcellsrevolutionen far in. Om afrikanska länder börjar producera solceller så kommer WTO kräva att tillverkningen inte får nationellt stöd. Några rika västländer kommer därigenom öka klimatutsläppen på jorden för att man vill gynna den egna industrin.

Tyskland lyckades för något är sen få igenom strafftullar på kinesiska solceller inom EU för att bromsa utvecklingen. (Vi svenskar betalar idag 1 kr för mycket per Watt för solceller på grund av den här tyska politiken.)

Samtidigt pågår i varje land en kamp mellan den gamla fossila industrin, kol och olja, mot ren energi, vind och sol. När USA bromsar Indiens satsning blir resultatet fler kolkraftverk i Indien. För länder som utvecklas måste få mer energi.

Att Afrikas ekonomi idag drivs av diesel är ett jätteproblem för världen när den afrikanska ekonomin nu växer, men WTO och USA kommer slåss för att hindra varje försök till egenproduktion och egenutveckling av ren energi. Samtidigt som man stödjer försöken i ord.

Det finns några få länder som skulle kunna protestera här och försöka få de stora och giriga länderna att sansa sig. Sverige till exempel. Vi är ett enormt framgångsrikt land när det gäller forskning runt solenergi, men samtidigt är vi ett land som säljer ut alla kunskaper till tyska, kinesiska och amerikanska bolag. (Sverige har ingen egen solcellsindustri eftersom Vattenfall och andra svenska företag inte stödjer det.)

Det behövs röster som vågar säga emot under de stängda förhandlingarna. Klimathotet är viktigare att lösa än WTO:s regelproblem. Så vad kommer hända i Indien?

Solcellsrevolutionen kommer självklart fortsätta även där. Det finns inget bättre sätt att skapa ren energi på jorden idag.

Men det blir fördröjt, det blir dyrare och det blir mer kol några decennier framåt. Det kan vi tacka WTO och USA för.

Tid förloras. Och det är just den tiden mänskligheten inte har.

Ämnen i artikeln