BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu väntar till exempel en avveckling av Obamas finansmarknadsreform Dodd-Frank. ”Dodd-Frank är en katastrof”, deklarerade Trump i måndags, och i fredags kom ordern att kicka igång avregleringen. Till kongressrepublikanernas stora förtjusning.
Jeb Hensarling, ordförande för kongressens finansmarknadsutskott, har tidigare betygat att republikanerna är ”ivriga att arbeta med presidenten och hans administration för att rensa artärerna i vårt finansiella system så att det livgivande kapitalet kan flöda friare och skapa jobb”. Och faktum är att Henserling redan har ett förslag på bordet kallat The Financial Choice Act – ett avregleringspaket som skulle ge finansbranschen betydligt friare tyglar.
Med potentiellt förödande konsekvenser. ”Att göra slut på Dodd-Frank skulle vara ett stort misstag och sannolikt återskapa de förhållanden som ledde till 2008-års finanskris”, varnar juridikprofessorn Michael S. Barr i affärsmagasinet Fortune.
Det var nämligen avregleringarna, och den nyliberala ideologi som motiverade dem, som beredde marken för finanskrisen 2008. I sin slutrapport konstaterade den federala kriskommissionen FCIC att ”mer än 30 år av avregleringar och tillit till finansiella institutioners förmåga till självreglering – en utveckling som drevs på av den förre centralbankschefen Alan Greenspan och andra, som stöttades av flera presidentadministrationer och av kongressen, och som hela tiden pressats fram av en mäktig finansindustri – hade plockat bort alla säkerhetsanordningar som kunnat förhindra en katastrof.”
Wall Street var som en hög stekare i en trimmad Jaguar, och i början av 2000-talet låg vägen öppen. Farthindren hade tagits bort, varningstrianglarna och stoppskyltarna kastats i diket, kontrollanterna blivit av med radarn, skickats på semester eller somnat. Samtidigt hade soppan blivit billigare och tanken fyllts på. Så Wall Street pressade gasen i botten, ökade farten, och när stupet närmade sig var det för sent att bromsa.
Den osynliga handen var chanslös, och det enda som förhindrade en härdsmälta var en serie massiva statliga räddningsinsatser. Hundratals miljarder dollar pumpades in i banksystemet, på skattebetalarnas bekostnad, vilket förstås upprörde en och annan.
Men nu utlovades räfst och rättarting. Våren 2009 presenterade Barack Obama “en omfattande översyn av finansmarknadens regleringssystem, en omformning vi inte har sett maken till sedan den stora depressionen”.
Det blev ingen enkel operation. Wall Street skickade mer än 3 000 lobbyister till kongressen med uppdraget att stoppa, förhala och urvattna reformen. Utkasten skickades runt i ett år. Man skrev om, suddade ut och la till. Först sommaren 2010 kunde Obama signera finansmarknadsreformen, som fick smeknamnet Dodd–Frank.
Huvudingredienserna var ökad kontroll av bolånesektorn, ökade kapitaltäckningskrav på bankerna, en reglering av derivatmarknaden, den så kallade Volcker-regeln som begränsar bankers möjligheter att spekulera med statligt garanterade pengar, och något som kallas Orderly Liquidation Autority – som ger tillsynsmyndigheten FDIC mandat att plocka isär megabanker på ett städat sätt om det vankas konkurs.
Det låter kanske ypperligt, men reformen har fått gott om pisk från vänsterfolk och progressiva ekonomer som beskrivit den som alltför vek, en halvmesyr, försvagad av lobbyism och en ihållande tro på bankernas exklusiva roll i marknadsekonomin. Bernie Sanders lovade också att ta itu med storbankerna på allvar om han blev president.
Inom högern har Dodd-Frank däremot beskrivits som ett socialistiskt övertramp, och sedan mellanårsvalet 2010 har republikanerna, naturligtvis med fickorna fulla av kampanjpengar från finansindustrin, angripit reformen på alla sätt de kan.
Sedan kom Donald Trump, folkets riddare och ”elitens” belackare, och sa sig vilja riva upp Dodd-Frank om han fick makten. Något som nu alltså ser ut att bli verklighet.
Avregleringsplanerna har förstås framkallat glädjeyra på Wall Street. Priserna på bank-aktier sköt i höjden när redan Trump vann valet i november, och de fortsatte sedan uppåt när han plockade in en rad finansbaroner i sitt team.
I valrörelsen anklagade Trump Hillary Clinton för att vara ”helt kontrollerad av Wall Street” och lovade för egen del att ”dränera träsket”. Men det dröjde inte länge efter valet förrän träsket fylldes upp av Wall Street. Finansministern Steven Mnuchin var partner i Goldman Sachs och blev sedan mångmiljardär på att köpa och sälja bolåneinstitut efter finanskrisen. Trumps ekonomiske rådgivare Gary Cohn fick ett avgångsvederlag på 285 miljoner dollar när han lämnade sin chefspost på Goldman Sachs för Vita Huset. Steve Bannon, utnämnd till Trumps chefsstrateg, har också han ett förflutet inom Goldman Sachs.
Dessa män är nu satta att se över trafikreglerna i finanssektorn.
Vi andra kan bara spänna fast säkerhetsbältet och invänta stupet.
