Och svenska fackföreningar har de senaste 25 åren accepterat idéerna (eftersom partiet gjort det). Och ”tagit sitt ansvar”. Satt ett ”märke” för vilka löneökningar svensk ekonomi ”tål”. 

Men det förefaller som om man gått för långt. Eftersom inflationen för närvarande är i det närmaste obefintlig. Långt från de 2 procent Riksbanken satt upp som mål.

Riksbanksdirektionen verkar just nu i det närmaste desperat i försöken att nå upp till målet. Borde inte LO, också i det här läget, vara den behjälplig och kräva REJÄLA lönelyft i kommande avtalsrörelse?

Sedan kan man fundera på hur vi kan hamna på 0 procent inflation… Ingår inte bostadsmarknaden i ekvationen? Där har priserna minsann inte stått stilla.     

Karl

SVAR: Nyliberalismen är i mina ögon framförallt en maktteori om att via skattesänkningar skapa en situation där man kan minska den offentliga sektorn. Det är privatisering och minskad skatt som är huvudmotorn. ”Jämviktshetsarbetslösheten” det som också kallas NAIRU är en annan bit i teorin, men inte bara Milton Friedmans. Det är för övrigt en ovanligt ihålig teori. Så fort arbetslösheten sjunker under ”nairun” så räknar man ut en ny nivå. Samma när inflationen tar fart trots att ”NAIRU-nivån” aldrig nåtts.

Teorin är mest ett Excel-ark utan verkliga undersökningar. Att det övertygar journalister är en annan sak. Få journalister får säga emot ”ekonomisk forskning”, hur ihålig den än är.

Men det viktiga i din fråga är vad inflation kan bero på.

Löneökningar har varit nationalekonomins huvudsvar. Men när vi i Ekonomihandboken granskade det visade det sig att priserna steg före löneökningarna gång på gång i Sverige.

I så fall skulle inflationen mer styras av vinstjakten än lönekraven.

Men nu har vi ingen inflation att tala om i Sverige men inte heller globalt. Det är bara i länder som är extremt beroende av råvaruförsäljning vi fått se snabb inflation på grund av oljeprisfallet.

Samtidigt har vi en gigantisk vinstjakt som försöker piska fram avkastning på 10-15 procent hos stora företag (vilket är väldigt svårt). Företagen sitter idag på stora kassor som man spekulerar med (investeringarna är låga) och när du kombinerar det med ett allt större finanskapital som snurrar runt i procentjakt så kan man faktiskt tillfälligt få väldiga vinster utan att produktionen skapat dem. Ett storföretag kan idag ha halva vinsten från placeringar, det vill säga ett slags bubbelspel där priset på produkterna och tjänsterna inte är lika viktigt längre.

Vi har fått en finanskapitalism som styr över den ”verkliga världen” snarare än en finanskapitalism som ”smörjer affärerna”.

Men om inte priserna stiger så stiger inte heller inflationen.

Trots att samhällets BNP stiger, trots höjda vinster ser riksbanken ingen inflation och förklaringarna blir mer och mer krystade för varför modellerna inte fungerar.

I grunden handlar det om att man inte accepterar teorin om spekulationskapitalism. Man ser ingen skillnad på pengar som går till investeringar och pengar som snurrar på en börs. Allt är ”bara pengar”.

Men bostäderna då? Ja, någonstans måste kapital hamna till slut och bostäder är en fantastisk sak för kapitalägare genom att de faktiskt kan säljas lika fort som en brödrost, men samtidigt har ett fast värde och avkastning från de som bor. Men det är skillnad på bostäder och bostäder. Om du höjer hyran så ökar inflationen, men om du höjer priset på en bostadsrätt så ökar den inte. Priset är bara ett lån och det är först om kostnaden för lånet ökar som vi kan kalla det inflation. Med minusränta så får du ökat pris på bostäderna men du får minskade kostnader för bostadsrättsägaren. Alltså ser man inte någon inflation förrän du får en bostadskrasch. Då blir lånen dyrare och värdet på huset mindre. Pengarna blir mindre värda helt enkelt.

Så vad ska facken göra? Tja, strunta i inflationen är nog det bästa.

Löntagarna behöver kraftigt ökade löner och det skulle dessutom kraftigt förstärka offentlig sektor genom att lön ger mer skatt än vinst.

Facken ska slåss om vinsterna från arbetet. Inte fundera på ”utrymme” eller ”konkurrenskraft”. Det går inte att kontrollera kapitalismen på det sättet, löntagarna är i en global storm och facken försöker huka bakom skrivbord med lönebildningsteorier.

Kapitalägarna struntar fullständigt i det där. De bryr sig inte ett dugg om teorier typ NAIRU eller liknande. Det är bara något de använder.

Deras kamp för lägre löner är evig. Det har inget med inflation, med flyktingmottagande, med ungdomars introduktion eller med andra fina teorier att göra.

Det handlar bara om att höja nästa års vinst lite till.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.