Michael Moores film ”Sicko” (2007) blottlägger USA:s orättfärdiga sjukvårdssystem. Men filmen handlar inte om de miljontals människor som står utan laglig rätt till vård. Den handlar inte heller om de som får andra klassens vård för att de är gamla (Medicare) eller fattiga (Medicaid).

Nej, filmen ger sig i kast med alla som har privat försäkring men ändå inte får den vård de behöver. Något som bottnar i en vinstmaximerande försäkringslogik, enligt vilken så många som möjligt ska nekas så mycket vård som möjligt. På cyniskt försäkringsspråk är det en medicinsk förlust, ”medical loss”, varje gång ett försäkringsbolag måste betala för sjukvård åt kunderna.

För att slippa ge ersättning åt försäkringstagarna, eller neka dem vård över huvud taget, tar försäkringsbolagen hjälp av sina nitiska skadereglerare. I filmen får vi följa en man som ägnat sitt yrkesliv åt att gå igenom (enligt egen utsago lika noggrant som ett mordfall) försäkringstagarnas sjukdomshistorik för att hitta något som kan göra att bolagen slipper betala.

Vi får även träffa en skadereglerare som, lika ångerfullt, berättar hur hon sagt nej till livräddande operationer för att hålla nere kostnaderna, och för att själv stiga i graderna på sitt försäkringsbolag. Sedan får vi se alltihop ur försäkringstagarnas perspektiv. Det vill säga förkrossade människor som nekats vård för alla möjliga sjukdomar, på alla möjliga grunder.

Nu växer denna yrkesgrupp även i Sverige. Försäkringsbolag som Länsförsäkringar och Skandia annonserar efter folk som kan ”genomföra skadereglering utifrån gällande försäkringsvillkor och rutiner i kombination med din kompetens inom sjukvården”. I annonserna framgår att skaderegleraren kommer att ha ett ”nära samarbete med kundens sjukvårdsförmedling samt privata vårdgivare”. De lämpligaste kandidaterna är de som har skaderegleringskompetens, sjukvårdsutbildning samt är väl bevandrade inom sjukvårdsterminologin.

Med ett ökat antal skadereglerare kommer det även i Sverige finnas somliga som finner arbetet så motbjudande att de väljer att sluta. Jag har intervjuat två av dessa avhoppade skadereglerare. De berättar målande hur de har sett den svenska marknaden för privata sjukvårdsförsäkringar växa under senare år, och vilken roll de själva har spelat i detta skeende.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

Båda de före detta skadereglerarna pekar på att skaderegleringen har blivit, och kommer att bli, hårdare med tiden. Till en början handlade det om att ta så stora marknadsandelar som möjligt till vilket pris som helst, ofta underpris. Dessutom ville man inte ha dåliga tidningsrubriker. Samtidigt var det många storföretag som tecknade gruppförsäkringar utan att fullt ut informera sina anställda om syftet med dessa försäkringar, något som sparade mycket pengar åt försäkrings­bolagen.

”Mitt bolag försökte prisa sig in på marknaden med låg premie”, säger en av de före detta skadereglerarna. ”Sedan höjde vi den gradvis och gjorde samtidigt undantag för allt fler sjukdomar.”

I takt med den växande försäkringsmarknaden kommer bolagen att bli mindre generösa mot sina kunder. Det visar sig genom höjda premier och tuffare skadereglering, bland annat genom att försäkringsbolagen skärper granskningen av försäkringstagarnas sjukdomshistorik.

”Försäkringstagaren ger fullmakt för att skaderegleraren ska få granska alla tidigare journaler”, säger en av de före detta skade reglerarna. ”Vi blir extra misstänksamma om något skulle hända kort efter att försäkringen tecknas, kanske ett år efter. Då kan vi kräva att gå in i journaler. Då kan vi kolla upp de vårdcentraler där försäkringstagaren har vistats tidigare.”

Båda de före detta skadereglerarna vittnar om att försäkringsbolagen har allt högre utbildnings- och erfarenhetskrav på den som vill bli skadereglerare för privat sjukvårdsförsäkring. Oftast handlar det om sjuksköterskor som får gå diverse medicinska påbyggnadskurser.

”I början var det si och så med kvalifikationskraven”, säger en av de före detta skadereglerarna, ”men sedan, när lönsamheten skulle öka, började vi skickas på utbildningar hela tiden.”

Ska vi verkligen röra oss i den här USA-inspirerade riktningen? Ska vi låta allt mer sjukvårdspersonal, främst högkvalificerade sjuksköterskor, agera spioner och detektiver i medborgarnas sjukdomshistorik? Ska vi ens ha yrkesgruppen skadereglerare i svensk sjukvård?

Ja, tydligen ska vi det. Marknaden växer så det knakar och drar till sig allt fler aktörer, bland andra tjänstemannafacken TCO och Saco som erbjuder privata sjukvårdsförsäkringar åt sina medlemmar.

Nu, i coronatider, får vi dessutom en så kallad vårdskuld som spär på oron och skapar ökad efterfrågan på privata sjukvårdsförsäkringar. Något som flyttar ännu mer av samhällets resurser till det parallella sjukvårdssystem som, trots att samtliga politiker säger sig värna Hälso- och sjukvårdslagens paragrafer om vård på lika villkor och vård efter behov, beviljas bygglov.

Det är ett hyckleri av stora mått. Det återfinns inte minst hos Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna, som håller högtidstal över vård på lika villkor men motsätter sig varje begränsning (till exempel stopplag och förmånsbeskattning) av det parallella systemets utbyggnad.

Samtidigt kan vi notera hur socialdemokratiskt tillsatta utredningar undviker ämnet eller, som i fallet Vårdanalys, skriver så lama rapporter att den privata välfärdsindustrin hoppar av glädje.