Tänk er följande scenario: En kvinna blir misshandlad av sin manliga sambo. Hon blir inte utsatt för våld i en nära relation, för det finns ingenting som är nära i den relationen.
Tretton kvinnor dör årligen till följd av mäns våld mot kvinnor, och ingenting är nära i en relation där livet kan stå på spel.
Lägenheten äger de tillsammans. Som i de flesta heterosexuella relationer har han det ekonomiska övertaget, hon har inte råd att köpa ut honom ur bostaden. På skyddade boenden får hon inte plats, och att få stöd från familjen är inte något alternativ. De har valt att mer eller mindre säga upp kontakten med henne, eftersom de inte accepterar hennes val av pojkvän. Enligt dem förstör hon familjens heder då pojkvännen är av svensk härkomst. Han, sambon, å andra sidan hotar med att ta kontakt med hennes familj om hon lämnar honom.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den här kvinnan kom jag i kontakt med när jag arbetade på en kvinnojour. Historien komplicerar säkert bilden av vad genusbaserat våld respektive hedersförtryck kan vara. Men den talar också om att det behövs skjutas in pengar på flera områden för att komma till bukt med problemen.
På Unizons kvinnojourer arbetar 350 anställda och så mycket som 1 900 volontärer. Ideella och kollektiva krafter i diverse organisationer, bestående av främst kvinnor, transpersoner och ickebinära, är de som ser till att såväl våldsutsatta kvinnor som ensamkommande flyktingbarn får det stöd de har rätt till. Utan alla volontärer hade verksamheten inte kunnat existera. Eller så hade staten helt enkelt varit tvungen att prioritera att stödja jourerna ekonomiskt.
Kvinnojourer behöver pengar för att kvinnor ska kunna ta sig ur våldsamma relationer, skyddade boenden behöver pengar för att hjälpa de kvinnor som är i behov av akut hjälp.
Men också: vi behöver en feministisk bostadspolitik. I dag stannar kvinnor på boenden längre än nödvändigt för att de inte får tag i en bostad att flytta till. Och tar en kvinna upp ”onödig” plats eftersom hon inte kan flytta, är det en annan kvinna, i mer akut behov av hjälp, som inte får plats.
Allt är inte ekonomi
För att minimera hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor är det alltså främst ekonomiskt vi bör tänka. Även om det givetvis även finns annat att göra politiskt. Problematiska konsekvenser av mäns våld mot kvinnor visar ju också att lagen är gjord av män, för män. Få fällande domar för sexuellt våld har inte minst visat detta.
I samband med att metoo-uppropen lämnade över kravlistan till Åsa Regnér skrev jag om problemet att kvinnor kan ha svårt att återfå sina tillhörigheter när de lever på skyddade boenden, eftersom den våldsutövande mannen bor kvar i den gamla lägenheten där polis inte får ta sig in. Juristen Lovisa Kvist föreslår i sin examensuppsats att det kan införas en regel om handräckning. På så sätt kan polisen hjälpa kvinnan att återfå sina tillhörigheter, i de fall socialtjänsten inte vågar gå in i lägenheten av rädsla för mannen. Rådande lagstiftning är inte status quo. Ett efterlängtat förslag om samtyckeslagstiftning, som många feminister kämpat för i flera år, visar inte minst det.
Samband med välfärden
Men som sagt: också pengar måste skjutas in på flera områden om vi vill ha ett jämställt samhälle. De senaste åren har det kommit många berättelser om hur vårdpersonal, främst de ofta kvinnligt kodade yrkena sjuksköterskor och undersköterskor, går på knäna. Men att vården inte prioriteras drabbar inte enbart personalen, utan också patienterna. De som far illa, eller i värsta fall dör, av våld har ofta tidigare tagit kontakt med vården.
Det senaste året har ungas ökade psykiska ohälsa, och de långa väntetiderna för att få hjälp, debatterats mycket. Psykisk ohälsa drabbar inte minst personer som utsätts för hot och våld av sin familj, och vården behöver resurser till att tillgodose just detta. Det kommer att ha mycket större betydelse än att jobba med signalpolitik som detta
När det kommer till hedersförtryck och hedersrelaterat våld, som också drabbar pojkar, måste också skolan få mer resurser. Skolkuratorerna måste få tid till sitt jobb, och sexualundervisningen måste lära eleverna att de äger sin egen kropp och informera om vart de kan vända sig om de blir utsatta för hot och våld hemma.
Jämställhet är en budgetfråga
Som feminist är jag positiv till alla typer av satsningar på jämlikhet, som Jämställhetsmyndighetens bidrag till stiftelser och ideella föreningar. Men året har visat att jämställdhet måste prioriteras på alla politiska områden, det måste synas i budgetförslag.
Det är inte lite vi har att göra för att minimera genusbaserat och hedersrelaterat våld. Vi behöver ändra lagar och tro på kvinnors berättelser. Det är ett stort jobb, och därför ska resurserna läggas där de har förmåga att förändra. I en feministisk politik bör jämställhet prioriteras – och få genomslag på en rad budetposter:
• Mer kommunala och statliga medel till kvinnojourer och skyddade boenden. Föreställ er hur mycket pengar som hade behövts putsas in om alla volontärer inte arbetade i den grad att de gör.
• Satsa på välfärden. Vård och skola behöver både ha resurser och kunskap för att i ett tidigt stadie fånga upp de kvinnor och flickor som utsätts för hot och våld. Det här innefattar även ökad sexualundervisning
• Bygg fler bostäder. Få saker retade folk så mycket som feministisk snöröjning, men här vill jag slå ett slag för en feministisk bostadsmarknad. Att vara rädd att inte ha någonstans att bo ska inte stå i vägen från att lämna en våldsam relation.
Slutligen vill jag inge hopp genom att berätta att det har gått bra för kvinnan jag skrev om i början av texten. Men jag vill också understryka att detta främst berodde på hårt slit från kvinnor i hennes närhet. Som borde uppvärderas – inte minst ekonomiskt.
