”De prisökningar som dagligen tillkännages gör att folk får allt svårare att klara sig i denna dyrtid. Avdelningen kräver därför att en sådan utveckling hejdas och att ett prisstopp genomföres som gör det möjligt för oss att klara vår ekonomi”, skrev fackklubben i ett uttalande.

En knapp månad senare ägnade Sveriges meste finans­minister, socialdemokraten Gunnar Sträng, som vid tillfället var jordbruksminister, stora delar av sitt 1 maj-tal åt just de stigande matpriserna. Från talarstolen i Örebro påpekade han att höjningar av livsmedelspriserna skapar en starkare reaktion än alla andra prisökningar.

Inflation på 17 procent

1951 upptog de skenande priserna en stor del av mediernas rapportering och priserna på mat steg under året med över 20 procent. ”Det enda glädjeämne vi har just nu är äggpriset – det enda som har vett att sjunka”, konstaterade en journalist i Dagens Nyheter.

Faktum är att man måste spola fram tiden drygt 70 år, till just precis nu, för att hitta jämförbara prisökningar.

Och det finns fler gemensamma nämnare med idag.

Då, precis som nu, pågick ett krig som delade in världen i två läger. På Koreahalvön stod Nordkorea, med stöd från Sovjetunionen och Kina, mot Sydkorea, med stöd från USA och flera blivande Nato-länder. Krig och inflation går ofta hand i hand och som följd av Koreakriget sköljde en global inflationsvåg över världen – och med det ökande världsmarknadspriser. I Sverige låg inflationen på 17 procent.

Slut på ransoneringen

Men de rekordstora matpris­ökningarna 1951 grundade sig också i något annat. Maten hade släppts fri efter andra världskrigets livsmedelsransonering.

Den 18 augusti 1951 fylldes de svenska dagstidningarna av annonser med nästintill identiska budskap: ”Extra: Kaffet fritt!”, ”Hurra, Kalas-kaffet fritt!”, ”Äntligen är kaffet fritt”.

Från och med andra världs­kriget och flera år efter krigsslutet hade en mängd olika livsmedel ransonerats i Sverige. Varor som socker, grädde, kött, ägg, kryddor, mjöl och matfett ransonerades i olika perioder mellan 1940 och 1951. Sist att släppas fritt var just kaffet.

När 1940- och 50-talens ranson­er slopades, och privatpersoner återigen tilläts köpa obegränsade mängder kaffe, ägg, bröd och grädde, sköt således priserna i höjden.

– Man kan se det som att det blev många års prisökningar på en gång, sammanfattar Staffan Granér, lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, 1951 års rekordstora prisökningar.

Livsmedelsbrist i Europa

Ransoneringen under andra världskriget hade bland annat sett till att hålla priserna någotsånär i schack under krigsåren. En period då det rådde global mat- och livsmedelsbrist och då Sverige var avskärmat från en stor del av världshandeln.

– Man behöll ransoneringen ganska länge. Det är ju ganska anmärkningsvärt, kriget hade ju varit slut i sex år. Det var ­fortfarande livsmedelsbrist i Europa och det berodde främst på att det tog lång tid för den ­europeiska livsmedelsproduktionen att komma igång efter kriget. Det kan nog förklara varför man valde att behålla ransoneringarna så pass länge, säger Staffan Granér.

– Men så beslutade man sig för att släppa på det helt och hållet 1951. Det var på sätt och vis lite olyckligt att man släppte ransoneringen under ett år då det pågick en global inflationsvåg.

Kombinationen inflation och slopad ransonering blev ödesdiger. Priset för kakao steg på kort tid med drygt 30 procent. Smörpriserna ökade med 15 procent på en månad. ”Marginalförbättring inom handeln” medförde höjda priser på mjölk, och därmed också på grädde smör och ost. Under en tvåårsperiod med start 1951 steg priset på kött med 46 procent.

Värst blev ökningen för blodpudding. På två år steg priset med mer än 70 procent.

Prisstegringarna upphörde 1953. Då hade livsmedelskostnaderna mellan åren 1947 och 1953 stigit med nästan 50 procent, avsevärt mer än under andra världskriget.

Ingen upprorisk stämning

Matpriserna var visserligen det allmänna samtalsämnet, och missnöjet grodde bland metallarbetarna i Trollhättan. Men något brett folkligt motstånd blev det aldrig tal om. Åtminstone inte likt andra svenska matuppror. Ett av skälen kan vara att glädjen och lättnaden över de slopade ­ransoneringarna trots allt trumfade missnöjet över de stigande matpriserna, säger Staffan Granér.

– Priserna sköt visserligen i höjden. Samtidigt hade man ju blivit av med ransoneringen som folk nog var väldigt trötta på, säger han.

– Det fanns säkert de som reagerade 1951, men det var inte som till exempel 1917 då vi hade brödkravaller i Stockholm, Göteborg, Västervik. Då var det nästan en revolutionär stämning i Sverige med plundringar och liknande. Och på 1970-talet hade vi ju Skärholmsfruarnas uppror, lägger han till.