Tobinskatten är ursprungligen ett förslag från 1972 av ekonomen och Nobelpristagaren James Tobin om en transaktionsskatt på valutahandel. Skatten skulle ligga på ungefär 0,5 procent av mängden valuta som handlades och skulle försvåra spekulation i valuta vilket skulle ge de enskilda länderna ett skydd.
Valutaspekulanternas resurser är nämligen ofta större än de enskilda länderna.
Vad ska ett land göra som blir utsatt för valutaspekulation? Det enda vapnet som finns är räntevapnet.
Att höja räntan ska göra det attraktivt att inneha valutan i teorin. Det är bara att ha valutan och sätta in den på banken och räkna hem räntan. En hög ränta gör därför den egna valutan stark. Men hög ränta slår samtidigt ut den egna ekonomin, alla företag som måste låna för att investera måste betala dyrt för lånen. Och varför investera om det kanske är enklare att bara låta pengarna sitta på sparkontot? En hög ränta stryper ekonomin. Investeringarna går ner. Konsumtionen går ner. När investeringarna och konsumtionen går ner så går arbetslösheten upp. En högre arbetslöshet betyder att befolkningen får mindre pengar att handla för, hur mycket mindre beror på hur bra eller dåligt a-kassesystemet är. När det finns mindre pengar att handla för går konsumtionen ner ytterligare. Då går arbetslösheten upp ännu mer. Det blir en nedåtgående ekonomisk spiral och allt bara för att hålla valutaspekulanterna stången.
Räntevapnet är ett dåligt vapen.
Misshandlad av huliganer
I början på 1990-talet befinner sig Sverige i ett svårt läge. Till stora delar är det en egentillverkad kris. Den svenska ekonomiska debatten har nått sitt absoluta nyliberala lågvattenmärke och har ingenting med verkligheten att göra längre. Allt är fantasier, framdrömda i näringslivets tankesmedjor. En av de idéer som rasar runt i politiken och i media är att Sverige måste ingjuta ”förtroende” hos ”marknaderna” genom att göra ”tuffa” saker. ”Slakta heliga kor”, vilket betyder nedskärningar i de offentliga utgifterna.
Nu kommer sparpaketen som förhandlas fram mellan alla de politiska partierna. Finansministern Kjell-Olof Feldt (S) får feeling och föreslår strejkförbud. Det kommer ingjuta förtroende i marknaderna. Där går Feldt ändå till sist för långt och ersätts av Allan Larsson. Samme Larsson som senare i valrörelsen inte kan komma på något bättre att säga än att Sverige behöver en stark ledare i denna svåra tid och det är Ingvar Carlsson.
På ett sätt måste det sägas att det här är en sammanbrottens tid. På ledande positioner i samhället befinner sig ett antal personer som inte borde varit där. En av dem heter Bengt Dennis och är chef för Riksbanken. När den svenska valutan utsätts för spekulation hösten 1992 höjer Dennis räntan till 75 procent och sedan till astronomiska 500 procent. Men spekulationen mot den svenska kronan är också ett hemmabygge. Svenska storföretag slutar växla in exportinkomsterna till svenska kronor som de brukar. De väntar med det. Efterfrågan på kronor minskar drastiskt. De svenska storföretagen och bankerna säljer istället de kronor de har. De vet att 500 procent-räntan inte är ett tecken på styrka och handlingskraft utan på desperation och en sorts dumhet. I november 1992 faller den svenska kronan med ungefär 20 procent i värde. Nu kan de svenska storföretagen och bankerna växla in sina ihopsamlade högar av dollar och annat till svenska kronor och få 20 procent ren vinst. En lyckad spekulation.
Kombinerat med Dennis vansinnesränta kommer det ena sparpaketet efter det andra och ovanpå det skattesänkningar. För den svenska ekonomin var det ungefär som att bli misshandlad av ett gäng huliganer, vilket på ett sätt också var vad som hände. Här uppstod den svenska massarbetslösheten på två år. 700 000 arbetstillfällen försvann. Hälften i den privata och hälften i den offentliga sektorn. Arbetstillfällen som aldrig kommit tillbaka.
”Förtroende” inget bromsmedel
Men det var inte bara Sverige som utsattes för spekulation. Det skedde över hela världen, 1994 i Mexiko, 1997 i Asien och 1998 i Ryssland. Det går alltså inte att stoppa finansspekulation genom att ingjuta ”förtroende” eller skicka någon sorts ”signal” till ”marknaderna”, för ”marknaderna” verkar strunta i sådant. Det vet vi nu. Det behövs något riktigt, ett riktigt hinder för spekulationen och därför började Tobinskatten komma i ropet igen.
Tobinskatten är från början ett verktyg för att hantera problemet med valutaspekulation, men åren går och problemen blir fler. Det är inte bara valutaspekulationen som börjar få systemhotande proportioner, det är spekulation i bostäder, mat, alla sorters aktier, råvaror och helt enkelt finansiell handel av alla slag. En handel som har allt mindre med den faktiska ekonomin att göra. En egen finansiell ekonomi där man handlar, eller kanske snarare spelar med pengar och försöker lura varandra på en vinst. Penningfloder som rusar runt jorden i jakt på möjligheter att föröka sig självt.
Den här finansiella sektorn växer konstant och innehåller idag mer pengar än den verkliga ekonomin. Mycket mer pengar. Dessutom, när någon riktigt stor spekulationsbubbla brister – som IT år 2000 – så påverkas den riktiga ekonomin. Det blir kris och ekonomisk nedgång och arbetslöshet och förstörelse av samhälle och elände för vanliga människor. Ändå håller sig de här återkommande krascherna inom gränser, i en rent ekonomisk mening. Ekonomiska värden förstörs i kraschen. Sedan byggs de upp igen. C’est la vie.
På gränsen till avgrunden
Men sedan kommer en krasch som är på en annan nivå. Det är inte längre ett egentligen hanterbart sammanbrott när den amerikanska bostadsbubblan brister och drar med sig bolåneinstitut och banker. Det är systemhotande. Det betyder att det kapitalistiska systemet nästan går under på riktigt.
Den finansiella ekonomin i världen fryser till is. Ingen gör affärer med någon. Bankerna, som alla i princip över hela världen lånat ut alldeles för mycket pengar utan täckning sitter nu och håller krampaktigt i de pengar som de faktiskt har hemma i valvet. Ingen lånar ut pengar till något. Det betyder till exempel att den svenska transportfirman som vill låna några miljoner för att köpa en ny lastbil inte får det. Hos Volvo och Scania blir det tyst i ordertelefonen. Ingen beställer nya lastbilar. Under några månader har Volvo till och med negativt beställningssaldo, det är fler kunder som säger upp gamla beställningar än nya som kommer in. 2009 har Volvo 15 000 lastbilar i lager och är nära att gå i konkurs. Volvo slutar tillverka lastbilar och försöker istället sälja från lagret. Volvo tar stora lån för att överleva. Långsamt släpper djupfrysningen av världsekonomin och Volvo överlever. Andra stora företag går under.
2007 års finanskrasch skapar alltså tvärstopp i ekonomin på global nivå. De länder som har störst offentlig sektor klarar sig bäst för den rullar på som vanligt tills vidare. Därför märks det inte så mycket till en början. I Sverige fortsätter de flesta åka till jobbet varje morgon. Men om inte bottenfrysningen av bankerna hävs så går världsekonomin under.
USA och Kina började nu pumpa in pengar i finanssektorn och i den övriga ekonomin i en skala som aldrig skådats förut. Stater över hela världen går dessutom in och räddar nyckelindustrier från konkurs. Bolåneinstitut, banker och bilfabriker. Kostnaderna för räddningspaketen är så stora att det blir meningslöst att försöka förstå dem, men det går vägen. Bankerna börjar försiktigt låna ut pengar igen och hela världens ekonomi svänger bort från avgrunden.
Ideologi långt från verkligheten
Slutet gott allting gott? Det är viktigt att ha en förståelse för storleken på notan för 2007 års krasch. Det var egentligen bara USA som kunde låna ihop den mängden pengar och troligen kan de inte göra det en gång till. Nästa prislapp kommer nämligen att vara ännu större, och då om några år – eller imorgon – kommer den förra räkningen fortfarande att vara obetald. Nästa stora krasch blir alltså också systemhotande, den blir större än den förra och möjligheterna att klara den blir därför mindre.
Så här långt kan det vara bra att börja hålla isär idéerna från verkligheten. I medier och annars kan ideologer och reklamfirmor framställa verkligheten, och den ekonomiska verkligheten, hur de vill. I Sverige betyder det att den ekonomiska verkligheten och den politiska utvecklingen fortfarande är i stora delar nyliberal.
Den riktiga verkligheten är ändå opåverkad av det. Det kapitalistiska ekonomiska systemet är hotat av undergång och det ganska snart om allting fortsätter som nu. Den kapitalistiska ekonomins drifttekniker – till skillnad från dess ideologer och reklamfolk – arbetar därför sedan länge på en lösning.
Friedman krymper staten
Milton Friedman var ekonom och nobelpristagare och kanske nyliberalismens främste företrädare. Egentligen var han ideolog. Friedman ville förminska staten för att frigöra kapitalismen från statens band, skatter, demokratiskt inflytande, regleringar och allt annat som störde. En bit in på 70-talet fick Friedmans teorier fäste i debatten och började användas praktiskt. Först i Pinochets Chile och sedan i England, och sedan i USA och Sverige.
På ett sätt är sambanden enkla. I trygga tider får kapitalismens ideologer inflytande för allting rullar och det ekonomiska systemet verkar inte behöva hjälp av någon stat.
Nästa fas är också enkel att förstå för det kapitalistiska systemet skulle inte existera utan en stark understödjande stat. Den ideologiska framgången för kapitalismens ideologer som Friedmans tar bort stödfunktioner, säkerhetssystem och efterfrågan, och utsätter därmed sys temet för en växande fara. En kapitalism utan regler blir vild och sjösjuk. Systemen börjar överhettas, jättevinster i storföretagen, spekulation och jättevinster i finanssektorn, sjunkande reallöner, massarbetslöshet, krympande offentliga sektorer, borttagna regler för valutahandel och all annan spekulation. I extrema fall till och med system för att släppa in vinstdrivande företag i produktionen av utbildning och byggandet av broar. Spekulationsbubblor som blir allt större och som i grund och botten består av alla de övervinster som samlas in över hela världen.
Vinster som egentligen borde tagits in som skatt och blivit civilisation för vanliga människor.
Återkommande krascher.
Krugman tror på säkerhet
Paul Krugman är också ekonom och Nobelpristagare och klassades länge som en efterföljare till Milton Friedman. Egentligen är Krugman en drifttekniker. Det betyder att han försöker förstå systemet och att han vill sköta det på bästa sätt. Därför spelar metoden ingen större roll. Om metoden är massarbetslöshet så får det bli så. Om metoden är full sysselsättning genom expansion av den offentliga sektorn så får det bli så. Krugman är en tekniker och hans flört med den Friedmanska ideologin skakas i grunden 2007.
Alldeles i början är det akut. Världen är dagar från fullständig ekonomisk härdsmälta. Den enda lösningen på den akuta krisen är att staten börjar ösa ut pengar, kommer Krugman fram till. Ja, det är tillbaka till Keynes som var Friedmans främsta hatobjekt, men det kan inte hjälpas. Räddningen är att staten öser ut pengar, ös mer! ropar Krugman. Alla invändningar föser han undan. Problemet med skuldberget får lösas en annan gång för idag måste världen räddas. Kanske går det att säga att det är nära panik i kontrollcentralen där de främsta teknikerna springer mellan skärmarna och stirrar på siffrorna men det lyckas.
Som en av världens främsta ekonomiska tekniker vet Krugman hur nära det var härdsmälta och han börjar ompröva allt. Krugman dyker ner i statistiken och försöker få ordning på siffrorna. När Krugman föreläser efter 2007 får man bilden av en plågad man. Han går igenom fakta och accepterar dem som den goda tekniker han är. Stater med stora offentliga sektorer har klarat krisen bäst kommer Krugman fram till. Friedman hade fel, men det sägs inte rent ut. 2009 går Krugman ut och säger att Tobinskatten skulle ha förhindrat 2007 års finansiella sammanbrott. Säkerhetssystemen måste byggas ut. Det finns ingen annan lösning.
350 ekonomer: Inför finansskatt
När antiglobaliseringsrörelsen började propagera Tobinskatten på 90-talet tog Tobin själv avstånd från rörelsen. Han tyckte det var pinsamt att kopplas samman med de långhåriga. Tobin är nämligen också en tekniker och inget annat. Tobinskatten är ingen skatt för rättvisa utan en skatt för att skydda systemet mot sig självt.
Det behövs inte, säger ideologerna.
Jo, det behövs, säger teknikerna.
I mars 2010 undertecknar 350 ekonomer från sammanlagt 35 länder ett öppet brev där de uppmanar de 20 största länderna att införa en finansskatt. Bland undertecknarna finns de ledande inom branschen och bland andra en annan Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz.
Angela Merkel i Tyskland, Nicolas Sarkozy i Frankrike och Gordon Brown i England går nu ut med att de stödjer en finansskatt som ett sätt att få in medel för fattigdomsbekämpning, global hälsa och miljöarbete. Egentligen handlar det inte om det.
Hur ska kapitalismen skötas? Vad är statens roll?
På Grekland prövar man ekonomisk misshandel. En sista utflykt i det ideologiska och ett sorts experiment kanske. Med ett litet och ekonomiskt obetydligt land som Grekland kan de göra lite som de vill. Grekland ska spara sig ur den kapitalistiska spekulationskraschen utifrån något sorts moraliskt teoribygge.
Ute i den stora världen är det givetvis en omöjlighet och det vet alla. Om USA eller bara Tyskland skulle spara som Grekland skulle världen gå under. Det är ingen som ens föreslår det. Världen kastar efter det av och till en förströdd blick på Grekland men framtiden avgörs någon annanstans.
Tobin eller kollaps
Angela Merkel är så nära en politisk tekniker som det går att komma. Hon gör det som krävs och det finns inte så mycket ideologiska gränser för något. När protesterna mot Tysklands försämringar av välfärden blev för starka så bytte hon politik. Tyskland bygger numera ut sin välfärd igen och satsar på offentliga dagis för att nämna något. När protesterna mot kärnkraften blev för kraftfulla så övergav Merkel kärnkraften som nu är under avveckling. Nu stödjer Merkel finansskatten eftersom den behövs. Tyskland och Frankrike driver skatten framåt i EU.
2012 går elva länder inom EU ut med att de vill införa en finansskatt. Skatten ska genomföras inom ramen för det ”förstärkta samarbetet”. Anledningen till det är att skatten ska kunna genomföras trots motståndet från England och Sverige. 2013 skriver EU-kommissionen ner ett första utkast på skatten. Samma år lämnar England in en protest. England och Sverige utgör de två överblivna nyliberala fästningarna av någon betydelse i Europa som försöker hindra den nya vågen av teknisk rationalitet. Det kan de inte i längden.
2014 meddelar Kina att man börjat fundera på att införa en valutaskatt. Tobinskatten kommer. Alternativet är att kapitalismen går under. Det är inte svårare än så.
