Idag har 650 000 personer i Sverige köpt dessa privata sjukvårdsförsäkringar, vilket motsvarar tio procent av den vuxna befolkningen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det kan tyckas orättvist, att vi får vänta olika länge. Men John Lapidus menar att problemen är fler än så, bland annat för att den privata sjukvården ”åker snålskjuts” på den offentliga.

Han tar det privata Capio Lundby sjukhus i Göteborg som exempel, ett sjukhus som har kontrakt med landstinget, som därmed betalar för lokaler, utrustning och en viss standard. Samtidigt använder Capio Lundby samma lokaler och utrustning för att ta emot privata vårdpatienter, via försäkringsbolagen.

Finns det någon forskning på hur stora summor den här ”snålskjutsen” handlar om?

– Jag har ingen exakt siffra för svensk del, men det handlar om mycket pengar i förhållande till det onormalt låga priset på försäkringarna. Det problematiska är att detta är affärshemligheter om affärsavtal, så det är svårt att granska. Jag har stångat mig blodig för att få ut vissa saker. Jag vill till exempel veta om Capio Lundby sjukhus tar mer betalt per patient som kommer från försäkringsbolagen. Det borde ju vara så, eftersom försäkringsbolagen ställer högre krav på vården, bland annat snabbare tillgång till vård. Men det är svårt att få fram den informationen. Landstinget lämnar inte ut den och inte heller försäkringsbolagen eller Capios koncernledning. Ingen ger mig siffrorna, men jag har fått bekräftat av flera trovärdiga källor att det privata sjukhuset tar mer betalt per försäkringspatient än per landstingspatient.

Varför är det ett problem?

– Förutom att landstingen sponsrar detta, vilket jag var inne på nyss, kan det bli ett stort problem på sikt om försäkringspatienterna blir fler. Då kan det bli så att sjukhuset inte är så intresserade av patienter från landstinget. Där är vi absolut inte idag, men se på USA, där vägrar ju sjukhus att ta emot landstingspatienter, just för att staten betalar mycket mindre än försäkringsbolagen.

Kan det ändå inte vara positivt för samhället med privatfinansierade patienter, eftersom det väl samtidigt avlastar den offentliga vården?

– Det finns en intuitiv logik i det resonemanget, att försäkringspatienterna betalar för egen vård och samtidigt betalar via skatten. Men frågorna är extremt komplexa att kvantitativt fastslå, det krävs kvalitativ forskning för att svara på om det är så. Jag visar i min forskning att självklart ligger det något i argumentet, men det väger över – flera gånger om – åt andra hållet. Snarare än att avlasta så urholkar detta välfärden, framför allt genom att det får stora opinionsmässiga konsekvenser. Om de mest röststarka patienterna är nöjda med sin privata sjukvårdsförsäkring – och det är de, folk är väldigt nöjda, eftersom de får snabb tillgång till vård – märker de inte av de eventuella problemen i den offentliga vården och är inte heller intresserade av att de problemen blir lösta. Även politikerna blir nöjda, för de kan underlåta att uppdatera sjukvårdsbudgeten. De får inte den kritiken de skulle ha fått om de här grupperna var kvar som landstingspatienter. I nästa led börjar de röststarka fråga sig: Varför ska vi betala två gånger? För det gör de ju idag. Det kan i sin tur leda till en minskad skattevilja, en situation som dränerar vården på resurser.

Det låter som en spiral – rör vi oss i en riktning mot en sjukvård lik den i USA?

– Ja, det gör vi definitivt, vi är inte ens halvvägs skulle jag säga, men definitivt rör vi oss i den riktningen och det finns starka krafter som förespråkar det. Svenskt Näringsliv vill se utvidgade Rut-avdrag, de är emot förmånsbeskattning av privata sjukförsäkringar och dessutom kräver de att försäkringarna är avdragsgilla för företagen. Försäkringsbranschen har ett krasst affärsintresse av utvecklingen. Samtidigt finns fler aktörer som vacklar, jag tänker till exempel på fackföreningsrörelsen. Där finns en kluvenhet, facken vill ha en gemensam välfärd och att lagen om hälso- och sjukvård ska gälla. De vill hålla fast vid den ideologin, men de vill samtidigt erbjuda medlemmarna det bästa på välfärdsmarknaden.

Luras på skattepengar

Ett annat exempel på orättvisa i systemet menar John Lapidus är att staten luras på ­skattepengar från de privata sjukförsäkringarna, eftersom de inte förmånsbeskattas.

Han förklarar hur:

– Anta att du tjänar 30 000 i månaden och betalar 50 procent i skatt. Du får ut 15 000 netto och köper en privat sjukvårdsförsäkring för 5 000 kronor. Kvar i plånboken är 10 000 kronor. Anta nu att du fortfarande tjänar 30 000 kronor i månaden men att din arbetsgivare betalar försäkringsbolaget 5 000 kronor. Arbetsgivaren drar sedan av 5 000 kronor från din bruttolön och du får alltså en månadslön på 25 000 kronor. När du har betalat skatt på 50 procent har du kvar 12 500 i plånboken. I ena fallet 10 000 i plånboken, i andra fallet 12 500 i plånboken. Du har tjänat 2 500 på bruttolöneavdraget, men vem har förlorat 2 500? Det har staten gjort i form av förlorade skatteintäkter.

Helt nyligen beslutade dock riksdagen att införa just förmånsbeskattning på privata sjukförsäkringar. Men John Lapidus tror inte att lagen blir långvarig, eftersom det troligtvis inte finns någon riksdagsmajoritet för det efter valet, något han beklagar:

– Lagen är ett sätt att bromsa den direkta sponsringen av en välfärd för de rika. Men lagen har en baksida i det att de privata sjukförsäkringarna i stället blir avdragsgilla för företagen. Normalt sett får ett företag bara minska sin beskattningsbara vinst med sådant som är nödvändigt för företaget, så att göra privata sjukförsäkringar avdragsgilla är att underkänna den offentliga vården.

Ingen vänsterseger

På torsdag röstar riksdagen om en vinstbegränsning i välfärden. Vissa ser det nog som en vänsterseger att omröstningen blir av, men John Lapidus jublar inte.

– Jag ser snarare förslaget som ligger på bordet som en seger för de lobbygrupper som försöker desarmera frågan om ett stopp för vinster i välfärden. Ett tak innebär att vinst är okej. Men det är viktigt med sektorer som är bortanför marknadens logik och kontroll. Jag tror faktiskt att den stora opinionen håller med om det.

Regeringen hävdar i det förslag den lägger fram, att genom att begränsa vinstuttaget stärks förtroendet för privata aktörer och tilltron till välfärdssystemet i stort. Har ser du på den formuleringen?

– Socialdemokraterna försöker stå på alla ben samtidigt. Å ena sidan vänder man sig till gräsrötter för att säga: titta vi stoppar vinsterna, och å andra sidan åt de privata aktörerna med budskapet: vi gör ingenting. Man vet att förslaget kommer att falla, så man agerar i ett ingenmansland. Bestäm er, säger jag! Det är inte bra för demokratin när partier dribblar så mycket, är så mångtydiga.

Allianspartierna vill i stället för vinstbegränsning se nationella kvalitetskrav för de verksamheter som bedrivs inom välfärdens områden. Vad skulle det innebära, enligt dig?

– Det är så vinstförespråkarna vill formulera svaret. De vill bort från en debatt som handlar om girighet och vinst. Men det finns en tydlig koppling mellan finansiering och vinst, om man är emot en tudelad välfärd är man emot vinster i välfärden. I vinstintresset ligger en vilja att minska kostnader och risken finns att det drabbar kvalitén. Med starka kontrollmekanismer regleras detta. Varje avreglering kräver därför regleringar som är kostsamma. Vårdpersonalen ska då redogöra för allt de gör. Det är problematiskt, inte bara kostnadsmässigt, vårdpersonalens prestige och självkänsla riskeras i kontrollapparaten.

Det är en sak att vara emot olika sjukvård för fattiga och rika i teorin, en annan sak att själv säga nej när arbetsgivaren erbjuder en privat sjukvårdsförsäkring som löneförmån. Är det möjligt att backa bandet?

– Jag försöker att inte moralisera. När alla pratar om krisen i vården är det inte konstigt på individuell nivå att man lockas. Men vi ska inte angripa den här frågan på individplanet. Det är ett strukturellt problem. Fortsätter utvecklingen betraktas man snart som mindre vetande om man inte har en privat sjukförsäkring – och dit vill jag inte att vi ska.

I boken kallar du motståndet mot vinster i välfärden för den svaga, splittrade arbetarrörelsens defensiva försök att återvinna något av det som var självklart. Så hur borde en stark, enad arbetarrörelse agera?

– Om man vill ha en gemensam välfärd för alla i framtiden måste man resa frågorna som tar oss dit. Vi måste bort från tänkandet att vi ska vända tillbaka, det måste finnas valfrihet i offentlig regi, men däremot ska vi tillbaka till offentlig drift och finansiering. Vi måste säga nej till vinster i välfärden, privata sjukvårdsförsäkringar måste förmånsbeskattas/inte vara avdragsgilla och vi behöver en stopplag där vi inte blandar ihop privat och offentlig vård. Varje sjukhus måste välja landstingspatienter eller försäkringspatienter, så att det blir olagligt att blanda patientgrupperna.

Ser du framför dig att detta kommer att ske, att politikerna slår in på en väg som innebär en välfärd lika för alla?

– Allt är möjligt, historien har visat att allt kan svänga. Ska det ske på kort sikt krävs en folkrörelse, det går inte annars. Politiker har fjärmat sig från gräsrötter, vilket måste förändras. Ja, det måste komma en enorm press underifrån.

John Lapidus om…

… basinikomst.

”Nej, jag är skeptisk, för jag tror på ett samhälle med utjämnade inkomster för alla jobb. Jag är emot begreppet ’enkla’ jobb. En städerska har tuffare jobb än jag på många sätt, varför ska hon ha så mycket lägre lön? Enda sättet att bygga en svensk välfärdsmodell är att skapa ett samhälle med små inkomstskillnader.”

… sex timmars ­arbetsdag.

”Ja, det är en bra idé. I takt med att vi ökar produktiviteten i samhället har vi gradvis kortat arbetstiden. Nu har det inte skett sedan 1970-talet, så det är hög tid.”

… att robotiseringen kan leda till att alla får det bättre.

”Ja, det finns en enorm potential. Det framställs ofta som att en robotisering leder till ökade klyftor, men det skulle kunna innebära det omvända, att vi ’erövrar rätten till lättja’. Med robotiseringen kommer en potential för socialism som inte har funnits tidigare.”