Två nya rapporter gav den norska regeringen en dålig start inför att den skulle lägga fram sin statsbudget för 2021.

Statistisk sentralbyrå (SSB) presenterade en analys som visar att ojämlikheten i Norge vad gäller inkomst är mycket större än vad som tidigare antagits. Den rikaste procenten håvar in runt 20 procent av alla inkomster och ju mer de tjänar, desto lägre blir deras skatteprocent.

Den andra rapporten kommer från oberoende forskningsprogrammet Frisch-centret som tittar närmare på regeringens påstående om att förmögenhetsskatt skulle vara skadlig, när förmögenhetsskatt i själva verket skapar fler arbetstillfällen, eftersom det blir mer lönsamt för företagsägare att placera direkt i verksamheten.

Brott mot det föregående

Som sagt, det var en dålig start på budgetveckan. Regeringen väljer bland annat att sänka förmögenhetsskatten. Därmed kommer skattenivån ha sänkts med runt 27 miljarder norska kronor under Solberg-regeringen.

Omfördelande skatter var en viktig orsak till att ojämlikheten minskade efter krigen. Det här är alltså negativt för alla som vill att klyftorna inte ska öka.

Skattesänkningar för de rikaste och välfärdsförsämringar för de sjukaste och fattiga förändrar samhället. Vi är nu på väg mot en ojämlikhet som vi trodde vi lämnat för alltid.

En ny svensk bok berör detta problem. I ”Världens jämlikaste land?” utmanar historikern Erik Bengtsson det han kallar den svenska nationalmyten: att jämlikhet är något som definierar Skandinavien. Han visar genom exempel och statistik att ekonomisk, social och politik jämlikhet är en relativt ny konstruktion.

Fram till runt 1920 var Sverige präglat av djup ekonomisk ojämlikhet och utpräglat odemokratiskt. Han hävdar att 1900-talets utjämning kom som ett brott mot det föregående, inte som en fortsättning på en demokratisk och jämlikhetsorienterad tradition.

Små skillnader ligger inte i vår kultur och inte i vårt DNA.

I en intervju med ekonomen Thomas Piketty i Dagens Nyheter får Erik Bengtsson stöd. Sverige var, enligt Thomas Piketty, ”ett så ohyggligt ojämlikt samhälle så sent som i början av 1900-talet”. Erik Bengtsson har en rad exempel. 1903 stod den procent som tjänade mest för 27 procent av de totala inkomsterna i Sverige, som då var på samma nivå vad gäller ojämlikhet som dagens Brasilien, och var ojämlikt än dagens Kina, Ryssland, Colombia och USA.

Unikt odemokratisk

Sverige var inte inte bara präglat av ekonomisk ojämlikhet. Det svenska politiska systemet var fram till socialdemokratins genombrott unikt odemokratiskt i Västeuropa. För att vara valbar till riksdagens dåvarande förstakammare ställdes krav på kandidatens inkomst och förmögenhet, något som fortsatte till 1933. 1896 kunde bara 6,3 procent av svenska folket rösta, att jämföra med 18,7 procent i Norge. Både makt och pengar låg hos adeln och den växande industriägarklassen. Men sedan vände det.

Vanligt folk började få representation i styrande församlingar. Konkret omfördelningspolitik gjorde att Sverige 1980 hade blivit ett av världens mest jämlika länder. Organisering och utbildning av arbetare var det som låg bakom omvälvningen, skriver Erik Bengtsson, inte något särskilt skandinaviskt sinneslag.

Här finns en möjlighet

Även i Norge har vi kommit att tro att alla egentligen står bakom målet om ekonomisk utjämning. Regeringen skriver till exempel i budgeten att ”social bärkraft är avhängig små skillnader”. Men samtidigt föreslår den politik som ökar dessa skillnader. Det är som om regeringen säger att Norge kommer att vara oförändrat oavsett vilken som politik som förs. Så är det självklart inte.

Erik Bengtsson visar att 1900-talets utjämning av skillnader i makt och ekonomi var ett resultat av politiska beslut. I det ligger också en möjlighet.

Översättning: Andreas Gustavsson