– Vi var intresserade av samma saker, och vi ställde många liknande frågor, berättar Claire Provost för ETC nyhetsmagasin.

Hon jobbade då på The Guardian där hon hade undersökt internationellt bistånd och mäktiga internationella organisationer. Granskningarna ledde till vad hon tyckte var grundläggande journalistiska frågor som, inte minst:   

– Hur mycket makt har de nationella parlamenten? Och hur mycket av den makten har de här internationella institutionerna och systemen tagit över?

Där det tog stopp. I fikarummen och på redaktionsmötena diskuterades inte vilken roll journalistiken bör ha i en demokrati. Jakt på vinster, annonsintäkter och klick tog över.  

– Journalistik är så avgörande i en demokrati att man hade hoppats att på varje nyhetsredaktion diskuteras varje dag sådana här frågor kring vad man producerar och hur man producerar det på ett sätt som stödjer demokratin. Men alltför ofta är det andra frågor som dominerar.

Därför hade hon sökt ett luddigt beskrivet jobb på Centre for Investigative Journalism, CIJ, i London. Två års anställning, med en omfattande resebudget, för att göra journalistik i allmänhetens intresse om – vad de ville?

Jo, så var det, förklarade den framgångsrike grävande CIJ-journalisten Gavin MacFadyen, när han kom för sent till den lunch där Claire Provost och Matt Kennard väntade. De anställdes, med uppmaningen: ”Ni kan göra vad ni vill, åka vart ni vill – men se till att göra något av betydelse.”

Claire och Matt kände inte varandra sedan tidigare, men de förstod snart varför de satt här tillsammans med den till synes oorganiserade murveln. Även Matt Kennard var frustrerad över hur etablerade medier, som Financial Times där han jobbade, fungerade och prioriterade.  

”Ni kan till och med jobba tillsammans om ni vill”, flinade Gavin MacFadyen. ”Det skulle kunna bli kul.”

Det blev början på en lång resa för Claire Provost och Matt Kennard. Nio år, och omkring 30 besökta länder, efter den där lunchen med Gavin MacFadyen kom de i maj ut med boken ”Silent Coup: How Corporations Overthrew Democracy”.  

Titeln avslöjar att de nådde ett svar på den grundläggande fråga som de hade gemensamt från början: Storföretagen har tagit makten över demokratierna.

Landet som lyckades förbjuda gruvor

Claire Provost och Matt Kennard började med att under 2014 besöka El Salvador, där en folkrörelse mot gruvor hade växt fram.

– Rörelsen var större än något jag sett någon annanstans, i och med att den förde samman miljöaktivister, andra lokala aktivister, religiösa organisationer och mängder av fackliga aktivister i en vidsträckt kampanj för att göra El Salvador till det första land i världen att förbjuda gruvor, berättar Claire Provost.

– Ett ovanligt ambitiöst mål, men rörelsen såg ut att vara på väg att lyckas.

Miljöministern och presidenten hade till och med börjat stödja rörelsen och sagt att gruvor är farliga för landets utveckling och att de ville hitta andra sätt att utveckla landet.

– Men trots ett brett stöd i befolkningen, och från presidenten, så räcker inte det för att förbjuda gruvor eftersom det finns denna storföretagens Högsta domstol, som nästan ingen känner till och som påverkar möjligheten för länder att ta sådana beslut, vilket gör det väldigt dyrt eller mycket farligare att gå en sådan väg.

I det här fallet utgjordes den domstol som Claire Provost talar om av Internationella centret för medling i investeringskonflikter, ICSID, en del av Världsbanken. Dit hade det kanadabaserade företaget Pacific Rim vänt sig för att stämma El Salvador på 300 miljoner dollar i ”kompensation” för att ett förbud skulle förhindra dem att gräva upp guldet de hade hoppats på. Den summan är enorm för ett land som El Salvador – det överstiger vad de får i utländskt bistånd under ett år. Men när Claire Provost undersökte företaget tycktes de inte vara intresserade av att få in pengarna – målet verkade vara att använda stämningen som ett hot för att i en medling få landet att inte förbjuda gruvor.

ICSID tar inte hänsyn till de ödesdigra och dokumenterade konsekvenser som guldgruvorna orsakar miljön och lokalsamhällen i El Salvador, och inte heller till att lokala aktivister som protesterat mot gruvorna dödshotats, torterats och dödats, berättar Claire Provost. Domstolens mandat är begränsat till att avgöra huruvida El Salvador har brutit mot företagets ”rättigheter” som en utländsk investerare. 

I slutändan lyckades El Salvador vinna målet mot gruvbolaget. 2017 förbjöd landet som det första i världen all gruvutvinning av guld och andra metaller. Men Claire Provost och Matt Kennard hade fått upp ögonen för dessa typer av domstolar och vilken makt de kunde ha över nationella demokratier. Och under deras resa framstod framgången i El Salvador alltmer som ett undantag.

Anti-apartheid-lag stoppades

De fortsatte sin undersökning i Sydafrika. Efter apartheidsystemets avskaffande hade landet antagit en ny progressiv grundlag. I början av 00-talet stiftades en lag som skulle återställa en del av de historiska orättvisorna genom att kräva att företag inom gruvsektorn såg till att minst 26 procent av ägandet utgjordes av svarta sydafrikaner. För detta stämdes Sydafrika 2006 av internationella gruvinvesterare. Sydafrikas regering, som uppges ha varit rädda för fler stämningar, ingick till sist en överenskommelse med de internationella investerarna: istället för 26 procent ägande fick de svarta sydafrikanerna nöja sig med fem procent.

”Om ett land inte kan bestämma att de vill åtgärda rasistiska orättvisor, kan det kalla sig oberoende?” frågar sig Claire Provost och Matt Kennard i ”Silent Coup”.  

”Kan det kalla sig demokratiskt?”

Varför struntar då inte länder i dessa stämningar, undrar kanske läsaren. Regeringar kan väl låta bli att betala, eller ens delta, om de tycker att det är orättfärdigt system?

Problemet är att om de inte lyder domstolen finns rättssystem på plats som gör det möjligt att ta ett lands internationella tillgångar: statens pengar i andra länder kan bli frysta, fartyg på internationella vatten konfiskeras. Dessutom kan Världsbanken och Internationella valutafonden strypa landets kredittillgångar och i princip göra det omöjligt att agera i världen. Det är detta som gör att till och med ledare som Bolivias Evo Morales tvingas dansa efter spelets regler, berättar Claire Provost i ”Silent Coup”.

Så hur gick det till när dessa regler skapades? Den frågan ledde Claire Provost och Matt Kennard till Världsbankens arkiv i Washington DC.

Hur behåller vi makten efter kolonialismen?

1957 samlades en grupp av västvärldens rika och mäktiga i San Francisco för att diskutera ”Den kapitalistiska utmaningen”, som Time Magazine sammanfattade det. De växande rörelserna för självständighet gentemot kolonialmakterna krävde nya metoder för att behålla makten. Den tyska kändisen och chefen för Deutsche Bank, Josef Abs, tog upp flera oroväckande händelser på mötet i San Francisco. Iran hade åternationaliserat oljefälten 1951. Guatemalas landreformer hade samtidigt hotat United Fruit Company (dagens Chiquita) från att agera fritt. Just dessa två problem hade lösts med USA-stödda militärkupper. Men det fanns en bestående fara att det skulle bli för mycket ”inblandning i det utländska kapitalets rättigheter”, sa Josef Abs. Denna insikt resulterade bland annat i att Världsbanken inledde förhandlingar för att inrätta ICSID. I arkiven fann Claire Provost mötesanteckningar som visade att utvecklingsländer, inte minst i Latinamerika, kritiserade idén. ”Att slå ner på den nationella suveräniteten är inte en acceptabel metod för att förbättra investeringsklimatet”, menade en delegat från Argentina. Det skulle ”försätta invånarna i ett land i en underlägsen position till den utländska investeraren”, sa Chiles representant. 21 länder röstade emot Världsbankens förslag 1964, men två år senare inrättades ICSID. Det var först på 1990-talet som denna domstol började få hantera många fall bakom stängda dörrar. Och det var först 2009 som Josef Abs Tyskland fick se sig stämda i ett system de trodde bara kunde användas mot fattigare länder. Det var svenska Vattenfall som chockade Tyskland.

Vattenfall vs klimatet

I Tyskland pågick vid denna tid en intensiv diskussion om att göra något åt klimatkrisen, inte minst genom att minska användningen av brunkol. 2008 kom De gröna till makten i Hamburg med löftet att med alla tillgängliga juridiska medel stoppa Vattenfalls kolkraftverk i Moorburg. Men Vattenfall tyckte att en lokal myndighet gick för långt när den satte gränser för hur mycket kolkraftverket genom sitt utsläppsvatten fick värma upp den intilliggande floden. Det var visserligen i linje med EU-regler men det var ändå en orättvis åtgärd gentemot Vattenfalls vinster, menade bolaget, och krävde 1,6 miljarder dollar i kompensation. Detta noterades i en del nyhetsartiklar i Sverige 2009. För hela 2010 innehåller Retrievers mediearkiv, som samlar det mesta som publiceras i svensk press, två artiklar som nämner att Vattenfall och Tyskland närmar sig en förlikning. Sedan är det tyst. Noll artiklar. I ”Silent Coup” visar Claire Provost och Matt Kennard vad kompromissen, som nåddes 2011, innebar. Vattenfall fick ett nytt tillstånd, som tillät det svenska statligt ägda bolaget att värma upp vattnet i floden mer – till skada för flodens fiskar, kampen mot kolet och försöken att stävja klimatkollapsen.

Denna typ av stämningar fortsätter, berättar Claire Provost. Vattenfall stämde Tyskland igen 2012, eftersom regeringen hade beslutat att fasa ut kärnkraften. Hur det slutade är oklart; förlikningarna nås oftast i hemliga rum, trots att ”överenskommelserna” påverkar människor och natur. Ett pågående fall gäller Italien, som förbjudit olje- och gasutvinning i ett område som ligger mindre än 20 kilometer från kusten – också detta med hänvisning till klimatskäl. Ett brittiskt företag stämde Italien, och förra året beslutade ICSID att Italien måste betala motsvarande omkring tre miljarder svenska kronor till företaget. Domen har överklagats. Denna stämning, liksom Vattenfalls, tar stöd i Energistadgefördraget (Energy Charter Treaty), som skapades i början av 1990-talet för att skydda europeiska energiföretags vinster, och där både Sverige och Tyskland är undertecknare.

 Sverige är också med i Ceta, frihandelsavtalet mellan EU och Kanada.

– Det innebär problem för er, säger Claire Provost.

– Majoriteten av världens gruvföretag är registrerade i Kanada.

Sverige är, främst via EU, med i en mängd andra bilaterala avtal och frihandelsavtal, och många av dem ger möjligheter att stämma Sverige. Och det vi ser på ytan är en bråkdel, tror Claire Provost. I förhandlingar bakom stängda dörrar kan hot om att bli dragna inför storföretagens ”Högsta domstol” påverka regeringars beslut – utan att landets medborgare har någon aning om vad som sker.

Välfärdssystem – för de rikaste

– Den klassiska bilden av kapitalismen är att man tar risker, och att de som lyckas belönas med vinster. Men det vi beskriver i boken är hur de storföretagen har byggt ett globalt välfärdssystem för sig själva, säger Claire Provost.

De internationella domstolarna som ska skydda storföretagens vinster är bara en del av detta ”välfärdssystem”. ”Silent Coup” beskriver biståndet som en annan del. Även utvecklingsbiståndet växte fram i takt med avkolonialiseringen och är till största delen riggat för att bibehålla internationella företags makt i fattigare länder, menar Claire Provost. Ett av flera exempel de gräver fram i boken är att den tyska matvarujätten Lidl expanderade i Östeuropa med hjälp av biståndspengar.

På samma vis gynnar skatteparadis det internationella kapitalet, dels genom att de kan gömma sina pengar där, men också genom att det kan pressa länder som Sverige att gynna storföretag och investerare. ”Silent Coup” beskriver också hur frihandelszoner växt fram i världen, från Irland till Kina och Mexiko. Dessa zoner sätter nationella lagar på undantag och gagnar storföretagen. Men de lyfts samtidigt fram av andra som en effektiv fattigdomsbekämpningsmetod, som en del av det kapitalistiska system som har lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom.

– Det kan vara sant att jobb skapas och löner kan betalas ut tack vare frihandelszoner. Men i boken fokuserar vi på var den beslutsfattande makten ligger. Vi ser att de här zonerna är undantagsplatser där den beslutsfattande makten har förvrängts eller på något sätt lämnats över till storföretag och investerare, säger Claire Provost.

Hon medger att de inte har undersökt de påstådda bevisen för att frihandelszonerna skulle ha reducerat fattigdom.

– Jag vägrar att vara del av en debatt kring vad som är viktigast mellan demokrati och att minska fattigdomen. Båda borde vara icke-förhandlingsbara. Vi har alla samma strävan efter mänsklig frihet, eller hur?