Ekonomi.

2019-06-25 18:00
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Så tvättas miljarderna åt de rika

Bakom varje pengatvättskandal finns ett system som möjliggör att miljarder rullat in i en tvättmaskin. Kent Werne förklarar den globala finansmarknadens mörka sida: ett avigt under­land som suger åt sig vinster och förmögenheter ungefär som svarta hål slukar materia.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj flydde till Ryssland 2014 övertog revolutionärerna hans palats. Där fann de ett gränslöst överdåd. Bland annat en golfbana, en yachthamn, en strutsfarm, ett grekiskt tempel, ett antal fontäner, otaliga lyxbilar och inte minst en fem våningar hög ”klubbstuga” inredd i ädelträ, guld och marmor. I uthusen påträffades högar av dyra antikviteter och målningar. Sammantaget en skattgömma som stod i bjärt kontrast mot befolkningens levnadsvillkor. Och allt hade varit Janukovytj privata egendom.

Men lyxlivet hade på ett eller annat sätt finansierats av medborgarna. Presidenten och hans närmaste krets hade använt staten som kassako för att berika sig själva, samtidigt som infrastrukturen förfallit och fattigdomen grasserat ute i landet.

Korruptionen var systematisk. Rånet storskaligt. Och fynden på det övergivna palatsområdet – som nu har omvandlats till ett museum – motsvarade bara en bråkdel av allt som stals. 

Ett maskineri möjliggör

Omkring 300 miljarder kronor sägs vara försvunna. Men hur gick det till? Och var är stöldgodset nu?

En del har kommit till utredarnas kännedom, mycket på grund av att Janukovytj och hans anhang slarvade med flyttstädningen. I villervallan kastade de bokföringen och ägarbevisen i hamnen, i hopp om att pärmarna skulle sjunka. Men de flöt, och papperen kunde senare fiskas upp, torkas och fotograferas av de tillskyndande demonstranterna.

Dokumenten erbjöd en titt in i maskineriet som möjliggjorde den organiserade stölden, som gömde de smutsiga pengarna och tvättade dem skinande rena.

Det hela finns skildrat i boken ”Moneyland: why thieves and crooks now rule the world and how to take it back” (Profile Books, 2018) av den brittiske undersökande journalisten Oliver Bullough. 

Fallet Janukovytj är bara ett i högen: ”Världen runt har insiders stulit offentliga pengar, gömt dem utomlands och använt dem till att finansiera ett häpnadsväckande lyxliv medan deras hemländer har kollapsat bakom dem”, skriver Bullough. Och det handlar förstås inte bara om korrupta politiker, utan även om ryska oligarker, sydamerikanska drogkarteller och rika skatteflyktingar i USA och EU. Alla utnyttjar de samma mörka nätverk av finansiella tjänster, som erbjuds av skatteparadis, advokatfirmor och banker. 

Det handlar om intrikata kedjor av brevlådeföretag, stiftelser och konton, upplägg som liknar avancerade anonymiseringstjänster på nätet, som gör det hart när omöjligt för polismyndigheter och skattmasar att spåra den slutlige förmånstagaren.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Inte enstaka exempel

Men ibland fångas bovarna mitt i steget. Eller så avslöjas de av olika läckor, varpå nitiska grävande journalister kommer dem på spåren. Dem och deras medhjälpare.

Det var så penningtvättshärvan i Danske Bank uppdagades – den som kallats historiens största – där 200 miljarder svarta euro tros ha slussats genom bankens filial i Estland. Och det var så Swedbanks smutsiga byk blottades av reportrar på SVT:s Uppdrag granskning. Man avslöjade hur 50 kunder slussat motsvarande 40 miljarder kronor mellan misstänkta konton i Swedbank och Danske Bank i Baltikum. 

En av dem var den kriminelle ryske oligarken Iskander Makhmudov, en annan Ukrainas förre president Viktor Janukovytj. Man kunde visa hur Janukovytj – dold bakom skalbolaget Vega Holdings Limited – använt Swedbanks filial i Litauen för att tvätta motsvarande 34 miljoner som han roffat åt sig i olika mutaffärer.

Efter avslöjandena har huvuden rullat – bankanställda har gripits, medan toppchefer har avgått och anklagats för att ha känt till, ignorerat och rentav mörkat penningtvätten.

Men detta är inte enstaka exempel i en annars samvetsgrann bankindustri. 

En rad andra europeiska banker har kopplingar bara till den senaste penningtvättshärvan, däribland Nordea. För några år sedan avslöjades också att mexikanska och colombianska drogkarteller tvättat hundratals miljoner dollar genom den brittiska banken HSBC, och förra veckan öppnade FBI en ny utredning mot Deutsche Bank. Bland annat granskas misstänkta transaktioner mellan Donald Trumps svärson Jared Kushner och personer i Ryssland.

Ett avigt underland

Bakom varje penningtvättsskandal och avgående bank-vd finns ett system – det som Oliver Bullough kallar Pengalandet. Den globala finansmarknadens mörka sida: ett avigt underland som suger åt sig vinster och förmögenheter ungefär som svarta hål slukar materia. Men pengarna försvinner inte. De tas om hand, göms, tvättas och hamnar i fickan på en svällande samling förmögna som lever utanför de lagar som gäller för vanligt folk. Och de används sedan till alla upptänkliga former av lyxkonsumtion, eller till obskyr maktutövning.

Det hela har pågått i decennier. Men med digitaliseringen blev allt så mycket enklare. Man behöver inte längre frakta resväskor med sedlar eller gömma guld i underredet på bilar, man skriver bara in siffror på en skärm. Man använder sig av konton i storbanker som tycks prioritera vinsten framför laglydigheten. Man köper färdiga upplägg av advokater och konsulter som vet exakt vilken kombination av kryphål som kan utnyttjas, eftersom de i många fall har skrivit lagarna i världens skatteparadis och sekretesstater. 

Det handlar om en omfattande industri, och om mycket pengar. Internationella valutafonden uppskattar summan av den globala penningtvätten till mellan 2 och 5 procent av världens BNP årligen. Så mycket som 20 biljoner kronor. Och det som göms kan uppgå till mellan 80 och 350 biljoner kronor. Men inget vet säkert.

Politiker sätter ner foten

Så det finns tveklöst mycket att vinna på att bli en del av tvättmaskinen. Men också att förlora. Om det avslöjas faller förstås aktiekurserna brant. Det hela kan rentav gå så illa att man tvingas rekrytera en gammal statsminister till ordförandestolen för att i görligaste mån renovera det sargade förtroendet. Som Göran Persson nu senast till Swedbank.

Och vill det sig riktigt illa så sätter också de alltjämt aktiva politikerna ner foten och försöker stoppa ruljangsen. Som inom EU på senare år, där reglerna mot penningtvätt skärpts. Och som i Sverige. Regeringen beslutade nyligen om en rad åtgärder, som bland annat innebär att fler typer av företag ska omfattas av penningtvättslagstiftningen och att visselblåsare får stärkt skydd. Finansinspektionen ska också samarbeta mer och bättre med Europeiska centralbanken och utländska tillsynsmyndigheter, är tanken. Som är god. Men räcker den?

Troligen inte. 

Ligger steget före

Systemet har skapats av en finansindustri som i decennier har legat flera steg före alla tillsynsmyndigheter. Den har kunnat locka med skyhöga löner och arvoden, och lyckats rekrytera de smartaste hjärnorna. Och den utövar en enorm lobbymakt även i länder som USA och Storbritannien, där de tvättade pengarna ofta hamnar.

Men det är klart. Någon gång kanske alla skandaler ger tillräckligt med kraft bakom kraven på att alla ska följa samma lagar, på att demokratin ska ta tillbaka kontrollen. Och då kanske fler av världens korrupta makthavare tvingas fly sina palats. 

 

Kent Werne är grävreporter på Dagens ETC och har skrivit en rad böcker om samhälle och ekonomi.

Hans senast utgivna bok är ”Allt är en konspiration – En resa genom underlandet”, Ordfront (2018).