Kriget kom i vägen och skapade absurt nog förutsättningar för en samhällsvetenskaplig klassiker. Den ungerske ekonomhistorikern och demokratiske socialisten Karl Polanyi var 1940 på föreläsningsturné i USA när Andra världskriget omöjliggjorde en återresa.
Under exilen skrev han boken ”Den stora omdaningen”, som gavs ut 1944. I boken ges en originell, radikal, historisk tolkning av hur den moderna världen, som dittills gjort så stora framsteg, kunnat gå ner sig i världskrig, revolution, djup ekonomisk kris, fascism och ännu ett världskrig.
Polanyi menade att felet var den ekonomiska liberalismens, vars ekonomiska orättvisor närapå orsakat kapitalismens fall.
KOM TILL BOKMASSAN!
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister.
Här hittar du all information om evenemanget.
Den dominerande rörelsen under 1800-talet var, enligt Polanyi, ett politiskt genomförande av ”det utopiska experimentet” med en självreglerande marknad – alltså den då nya idén att marknaden, lämnad åt sig själv, det vill säga med minimalt inflytande från den politiska eller sociala sfären, och utsträckt över i stort sett hela samhället – skapar de bästa förutsättningarna för en stabil utveckling.
Att varor köps och säljs på en marknad var inget nytt, men att även mänsklig arbetskraft, jord och pengar skulle omvandlas till varor var helt revolutionerande.
Men dessa kan aldrig bli annat än ”fiktiva varor” eftersom deras tillblivelse, sociala betydelse och livscykel styrs av andra lagar än marknadens tillgång och efterfrågan.
Människor agerar och gör motstånd mot att behandlas som en ren vara. Naturen producerar inte mer bara för att efterfrågan stiger. Penningsystemet måste ta andra hänsyn än marknadens.
Skapade social misär
Som Polanyi visade i flera historiska kapitel skapade marknadssamhället, i dess rena form, enorma klyftor och social misär.
Därför uppstod snart en motrörelse, ett slags samhälleligt självförsvar, i form av till exempel tullar, regleringar av arbetslivet, välfärdssystem. För att kunna fungera långsiktigt måste marknaden ”bäddas in” i sociala institutioner.
Men denna dubbelrörelse – från ren marknad till social inbäddning – ledde slutligen till ett dödläge, där arbetarklassen tilltvingat sig rösträtt och förskansade sig i parlamenten, medan kapitalisterna behöll makten över industrierna.
”Tiden var mogen för den fascistiska lösningen … en reform av marknadsekonomin till priset av utrotning av alla demokratiska institutioner.”
Den stora omdaningen har inspirerat samhällsvetenskap, ekonomi och historia i årtionden, och trots sin nu höga ålder är den fortfarande märkligt aktuell.
Efter världskrigens massdöd och massförstörelse fick motkrafterna till slut övertaget. Välfärdsstater växte fram och vanliga människor fick det stadigt bättre över nästan hela världen.
Det var förstås ingen idyll, med kallt krig, monotona fabriksjobb och växande miljöskuld, bland annat. Men pendeln hade svängt och på många sätt levererade den ”inbäddade” marknaden.
Sociala institutioner attackerades
Jag vet inte vad Karl Polanyi tänkte om världen när han dog i Kanada 1964, men kanske inte att pendeln skulle slå tillbaka igen så snabbt.
På 1970-talet återlanserades det ”utopiska experimentet” och på 1980-talet slog den nygamla liberalismen igenom på bred front. En global pool av inbördes konkurrerande arbetskraft mobiliserades.
Kapitalmarknader som i några decennier stängts inne av nationalstaterna släpptes återigen lösa. Sociala institutioner attackerades över hela världen.
Inkomst- och förmögenhetsklyftorna, som under flera decennier minskat i de flesta länder, började snart åter öka (undantaget Kina, som gynnades av globaliseringen genom en explosionsartad tillväxt).
Återigen visade sig marknadssamhället vara ytterst instabilt. Ett antal kriser rullade runt jordklotet under 1990-talet, innan den djupa globala krisen slog till 2008–2009, som världsekonomin först nyligen har hämtat sig ifrån.
I en kuslig upprepning av det förra århundradet kan vi även bocka av imperialistiska krig, revolutioner och politiska framgångar för högerextrema partier med inslag av fascistiskt idégods.
Sedan i söndags har till och med Tyskland, som kanske sista EU-land, ett högerpopulistiskt och invandringsfientligt parti i parlamentet.
Historien måste inte upprepas
Men min poäng är inte att historien med nödvändighet kommer att upprepa sig. Finanskraschen 1929 var slutet på den förra globaliseringsvågens utdragna död och fick revolutionerande konsekvenser – New deal-politiken i USA och folkhemmet i Skandinavien, nazisternas maktövertagande i Tyskland och de sovjetiska tvångskollektiviseringarna bröt alla med den ekonomiska liberalismen, även om de inte bar på många andra likheter.
Trots att finanskraschen 2008 ofta liknats vid den 1929 är det politiska och ekonomiska systemet ännu i stort sett intakt.
Det är inte osannolikt att pendeln återigen kommer att svänga mot en mer social ekonomi, men vi vet inte när och hur och kan ju åtminstone hoppas att det inte måste föregås av fascistregimer och världskrig (även om det efter USA:s senaste presidentval plötsligt kändes mindre orealistiskt).
Liberalismen kan slå över
Mitt ärende är snarare att diskutera den alltjämt hegemoniska liberalismen. Läser man historien som Polanyi, ser man samband mellan fria marknader, ojämlikhet och högerextremism, är det svårt att få ihop hur någon samtidigt kan hylla ekonomisk liberalism och fördöma rasism eller annan inskränkthet.
Jag betvivlar inte att liberalers antirasistiska och feministiska engagemang oftast är äkta. Och det vore givetvis orimligt att påstå att liberaler är fascister – det gör inte heller Polanyi.
Men vi behöver se att det finns motsättningar inom liberalismen som, dragna till sin spets, kan slå över i antiliberalt envälde. Ta till exempel synen på fackföreningar.
Enligt politisk liberalism bör organisationsfrihet råda, och därför ska även arbetare ha rätt att gå samman och hävda sina intressen.
Men enligt ekonomisk liberalism är fackföreningar en kartellbildning som syftar till att manipulera priset på varan arbetskraft, vilket utgör en störning av den fria marknaden och därmed borde förbjudas. Åtminstone i teorin.
Socialisternas svar
Motsättningen mellan liberala politiska rättigheter och marknadens krav upprepar sig ständigt. Under normala omständigheter balanserar liberalen mellan dessa motstridiga positioner.
Liberaler hävdar då gärna att ekonomisk frihet och politisk frihet hänger samman, och att den som vill inskränka marknadsekonomin även banar väg för politisk ofrihet.
På det kan socialister ge två svar.
Det första påståendet är helt enkelt felaktigt, det finns otaliga exempel på ”fria” marknadsekonomier med starkt inskränkta politiska rättigheter, varav nutida Kina är det mest kända exemplet (andra: i stort sett samtliga av USA:s allierade regimer i tredje världen under kalla kriget).
I en betydligt nyare bok, Den globala ojämlikheten, ser Branko Milanovic hur globaliseringen och nyliberalismen drar USA mot plutokrati (ett land som domineras av de rika) och Europa mot populism. Kapitalism är dessvärre ingen garanti för politisk frihet.
Det andra påståendet bemöts i Karl Polanyis slutkapitel i Den stora omdaningen. Han argumenterar där för att liberalismens krav på att utesluta alla former av reglering och planering av ekonomin är omöjligt i ett komplext industrisamhälle.
Ställd inför detta faktum ”återstår bara möjligheten att antingen förbli trogen mot en illusorisk föreställning om frihet och förneka samhällets realitet eller att acceptera denna realitet och förkasta föreställningen om frihet.
Det förra är liberalens slutsats, det senare är fascistens”. Liberalernas vägran att reglera och kontrollera ekonomin gjorde ”fascismens seger … praktiskt taget oundviklig”.
Frihet för alla
Men, menar Polanyi, friheten kan hävdas även i det komplexa samhället. Det är det liberala frihetsbegreppet, frihet som frånvaro av makt och tvång, som är vilseledande.
Makt och tvång är nödvändiga inslag i varje samhälle, men socialister måste – ”med alla till buds stående medel” – kämpa för att personliga fri- och rättigheter institutionaliseras och generaliseras.
I själva verket är det först när arbetet, jorden och penningen befriats från sin status som (fiktiva) varor som även den personliga friheten kan blomma ut: ”Marknadsekonomins död kan bli början till en era av exempellös frihet.
Den juridiska och faktiska friheten kan göras mer omfattande och mer generell än någonsin förr. Regleringar och kontroll kan skapa frihet inte bara för de få utan för alla.”
