Initierat/Linn Spross.

2019-08-14 16:45
Bild: Dagens ETC / Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Så har synen på vår semester förändrats

Världen är den borgeliga turistens ostron och för att kunna njuta ordentligt kommer kravet på autencitet. Linn Spross skriver om hur semestern och turistandet har gått från folkrörelse och kollektivism till massindustri som säljer det unika.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

År 1844 skrev en herre en slags reseberättelse från de franska alperna i Stockholms Dagblad. Han mindes hur han såg hur människor valde den allmänna landsvägen för att nå en dal mellan bergstopparna, medan han själv ”föraktade” detta sätt att ta sig fram på. Han var nämligen en ”tourist”, någon som var ditrest enbart för nöjes skull. Som turist ingick det att sträva efter ”faror, äventyr och underverk.” Han ville åt det farliga och besvärliga, eftersom det låg i turistens natur och det var själva syftet med resan.

När denna reseberättelse plitades ner hade ordet turist precis etablerats i svenskan. Den hade dock, med smärre uppdateringar, funkat även idag under en instagrambild av någon som älskar att resa och gärna skriver om olika strapatser jorden runt. Att resa och att ha semester innebär ett slags ideal där man accepterar en lägre levnadsstandard än vad man annars är van vid. Den obekväma turisten lämnar våningen eller villan, slår upp sitt tält på en fjälltopp eller vandrar i berg på någon annan kontinent. Hen ger sig ut och åker flotte på vilda forsar eller dyker i djupa hav.  Hen tar ansvar och kanske till och med lägger upp en bild som visar på hur hen har plockat hinkvis med plast på Costa Ricas stränder.

Klass och moralism

Det finns en tydlig klassprägel på hur man väljer att turista, en klassprägel som är förbunden med moralism. Att välja det bekväma alternativet och såsa omkring på all inclusive är fel, att utsätta sig för äventyr är rätt. Stora resorter där man får äta och dricka hur mycket man vill, med människor utklädda till stora tygdjur som får barnen att skrika av förtjusning ses som det yttersta exemplet på västerländsk vulgaritet och kommersialism. Det är arbetsklassens massproducerade nöjen, till skillnad från borgarklassens noga utvalda, i förväg uttänkta resmål.

Världen är den borgeliga turistens ostron och för att kunna njuta ordentligt kommer kravet på autencitet. Den som ska ha det obekväma ställer mycket högre krav på sitt resmål. En sådan person vill ha stammisställen, att servicepersonalen ska bete sig mer som en god vän och mindre som en som får betalt för att servera. Den borgerliga turisten är ute efter det personliga, det där lilla extra. Den fina turismen är ett envägsutbyte men med formen av ömsesidighet. Turisten skyr andra turister, vill vara ifred från dem och identifierar sig inte med dem.  Men turisten kommer ofrånkomligen att konsumera autenciteten som vilken annan vara som helst. Om hen ställs till svars kommer hen garanterat att svara ”men turismen är ju så himla viktig för land X:s ekonomi!”

Den orörda naturen som ideal

Kanske ligger det i sakens natur. Det tog mycket längre tid för arbetarklassen att börja semestera och turista. Från och med 1500-talet åkte välbeställda unga män ut i världen på en så kallad Grand Tour, en resa runt om i Europa för att bilda sig. När kapitalismen etablerades som system skapades en mängd uppdelningar. Industriarbetet gjorde att arbetet kunde förläggas utan att ta hänsyn till säsongsväxlingar, dagsljus och årstider, sådant som jordbruket var bundet till. Arbetstiden kunde ta form som en mätbar storhet, något med en bestämd startpunkt och slutpunkt. Arbetstiden blev en sak, fritiden en annan. De var på samma gång sidor av samma mynt, lönearbetet och dess reproduktion, och två motsatser, avgjort annorlunda från varandra. Ytterligare en uppdelning som skapades var en bestämd skillnad mellan stad och land, mellan de nya landskapen som industrialiseringen och människan skapade och den orörda naturen, vildmarken. Mot slutet av 1800-talet blev fjällturism på modet i Sverige. Man skulle resa för att ta sig ut i naturen, den vilda och obekväma och framförallt annorlunda fjällvärlden. Såsmåningom började den organiserade turismen att ta form. Men det dröjde deccennier innan arbetarna fick semester.

1938 kom den första semesterlagen, som gav de svenska arbetarna rätt till två veckors semester. Denna lag motiverades med att de som arbetade hade ett stort behov av ledighet som inte kunde tillgodoses av den dagliga fritiden. Man menade att folk måste få tid att “ägna sig åt friluftsliv eller genom resor skaffa sig nya intryck eller eljest tillgodose sådana intressen, som under det dagliga förvärvsarbetet måste eftersättas.” Semestern blev en rättighet, just eftersom den skulle vara något annat än vardagen, något väsenskilt från det dagliga arbetet. Tidigt insåg statsmakten att det behövdes någon form av styrning av det hela och kom att engagera sig för att folk skulle beredas möjlighet att utnyttja sin nyvunna semester.

Semestern som allemansrätt

Man ville gärna att folk skulle ägna sig åt uppbyggeliga saker på semestern, de fick till exempel gärna ägna sig åt friluftsliv, vilket inte endast var gott ur rekreationssynpunkt, utan även kunde bidra till ökad sammanhållning i nationen genom uppskattning av den svenska naturen. Begreppet allemansrätt etablerades och stora friluftsreservat inrättades. Friluftslivet blev en folkrörelse, ideella och politiska krafter verkade tillsammans för att omvandla naturliv från ett överklassnöje till ja, en allemansrätt.

I samband med att den första semesterlagen antogs bildades också semesterbyrån Reso. Den var bildad och ägd av flera olika organisationer ur arbetarrörelsen. Genom att bygga hotell och semesteranläggningar ville man främja folksemestern. Idén om att alla ska ha rätt till semester växte sig stark, och den grundade sig på att alla behövde komma bort och få ett avbrott från vardagen. Ett exempel styrkan i denna idé är de statligt subventionerade semestrarna för husmödrarna. Under tidigt 1940-tal började man diskutera om inte de hårt arbetande husmödrarna i arbetarklassen också borde ha rätt till ledighet. I en statlig utredning undersökte man vilka former detta skulle ha och bestämde att det var av allra högsta vikt att husmodern fick vila upp sig ett slag, på samma villkor som andra arbetare. För att denna vila skulle bli möjlig behövde hon resa bort från sin familj och tillbringa tid på semesterhem med andra husmödrar. Om familjen följde med på semestern var risken nämligen överhängande att hennes arbete skulle fortsätta.

Alla ska med, var ledordet då semestern blev en rättighet. Det var också en slags standardisering, ett tydligt mål med ledigheten som kunde delas av många. Det präglades av kollektivism. Alla semesterfirare ansågs vilja ungefär samma sak med sin semester. Vila upp sig. Se något nytt. Gärna vara i naturen. Idag finns tydliga spår av folkrörelsernas insatser för semestern. Vandringsleder och vandrarhem finns kvar. Mycket är också borta. Stora anläggningar och stugbyar som gick att hyra för en billig peng har sålts. Den sista husmodern firade semester på 1970-talet.

Säjler på autencitet

När arbetarklassen blev semesterfirare präglades semestern av kollektivism. Idag är turismen en massindustri och det ideal som säljer bäst, som ger upphov till oändligt med resereportage och hyllningstexter är tanken om att man måste se välden för att leva livet. Att inte åka runt till en massa länder är en form av olevt liv. (För fattig för att bränna iväg till fjärran kontinenter? Too bad, ty dessa platser måste upplevas!) Dessa resor ska vara individualiserade, anpassade efter var och ens unika själ. De ska vara autentiska. Det är hela konceptetet som säljer varan, en effektiv marknadsföring som skymmer det faktum att denna ideala semester är genomkommersialiserad.

Den borgeliga turisten är en individ som skyr kollektivet och vill smälta samman med sitt resmål, men kan endast relatera till de som bor där genom att konsumera. När mörkret sänker sig och den fantastiska solnedgången dokumenterats, när det är dags att dra sig tillbaka är den borgeliga turisten ensam.

Linn Spross

Linn Spross är återkommande skribent i Dagens ETC. Hon forskar om politiska idéer och föreställningar. Hennes avhandling ”Ett välfärdsstatligt dilemma: Statens formuleringar av en arbetstidsfråga 1919-2002” undersökte hur arbetstidsförkortning har tagit form som social politik och ett problem för den svenska välfärdsstaten.

I dag forskar hon om hur idéer om en modern arbetsmarknad kom att etableras i Sverige under 1800-talet och vilken lagstiftning som tog form utifrån att dessa idéer förändrades.