Initierat / Eigil Söderin.

2020-06-10 18:00
Eigil Söderin / USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher under ett möte i Washington D.C. 1987. Bild: Dagens ETC / Scott Applewhite/AP/TT
Eigil Söderin / USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher under ett möte i Washington D.C. 1987.
Puffetikett
Dagens ETC

Om nyliberalismen dör – vad kommer då i dess ställe?

Vänstern hoppas att nyliberalismen dör i corona. Men vad har vi att vänta oss om drömmen blir sann?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Det fanns trösklar i tiden. När man stigit över en tids­tröskel var det som att komma in i ett rum där man aldrig varit.” De inledande raderna i Ivar Lo-Johanssons bok ”Tröskeln” gavs ut 1982 men tar avstamp i 30-talets Stockholm då han inledde sitt författarliv i en vägglusinfekterad enrummare på Södermalm. Idén om tidströsklar inspirerade Ingvar Carlsson att i ett tal 1992 utropa nyliberalismens död. Han upplevde att den svenska demokratin då, som på 30-talet, stod inför ett historiskt vägval.

Den dåvarande S-ledaren var en av de första på vänstersidan att dödförklara det nyliberala politiska projektet men han blev långt ifrån den sista. Carlsson inledde en tradition som fördes vidare av antiglobaliseringsvänstern runt millenieskiftet. Men paradigmet, som började etablera sig på 70-talet, förblev intakt även när huvudideologerna gick ur tiden: Robert Nozick (2002) och Milton Friedman (2006).

Efter kraschen 2008–2009 stämde även en del liberaler in i kören och utropade finanskollapsen som en nådastöt för den oreglerade kapitalismen. Men som så många gånger förut reste sig liket och när Thatcher dog 2013 var hennes politiska skapelse fortfarande i god form.

Nu mitt i rasande pandemi återkommer dödsprofetian men en ännu större bredd av röster. Såväl Financial times som Proletären bankar bestämt ner spiken i kistan för statliga utförsäljningar och påtvingad statsanorexi.

Om nyliberalismens dör denna gång och vi stiger över tröskeln, vad väntar i detta nya rum?

Döden är en ”nödvändig horisont” som ger våra liv mening. Det är den bärande tesen filosofen Martin Hägglunds uppmärksammade bok ”This life” som kommer ut på svenska i höst. Detsamma verkar gälla för vänsterns relation till nyliberalismen. Men den morbida fascinationen för vår egen dödlighet är en sak, 40 år av avreglerad kapitalism en annan. Hägglund skriver att dödshorisonten ger förmågan att skilja förr från senare men ger inte ”i sig själv en riktning i livet”. Dödsångesten leder till den fundamentala frågan: Vad vi bör göra med livet. Den frågan är oskiljbar från vad vi bör göra med samhället.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

En vänster, i bred mening, som får sin raison d’etre från att invänta den oreglerade kapitalismens dödsbesked, riskerar att bli reaktiv eller för evigt stå och trampa i väntrummet. Nyliberalismen måste dö, eller vittra bort, men dess ändlighet ger inte automatiskt en riktning.

”Det är alltid enklare att kritisera ett rådande tillstånd än att visa på trovärdiga alternativ. Det är därför som namnet på sociala rörelser har prefixet ’anti’”, skriver sociologen Erik Olin Wright i en bok som argumenterar för demokratisk socialism men talande nog bär titeln ”Antikapitalism”.

Sverige och andra västliga regeringar genomför nu delvis progressiva statliga stimulanser och det höjs till och med röster för återförstatligande av apoteket. Det framstår nästan som att vänstern inte har så mycket kvar på sin kravlista. I ”This Life” kritiseras Naomi Klein och Thomas Piketty, två av vår tids mest omtalade vänsterintellektuella. De står båda för en slags reformism men blundar för denna politiks självmotsägelse, menar Martin Hägglund. Att enbart kräva omfördelning av rikedomar är inte tillräckligt när dessa rikedomar skapas genom exploaterande lönearbete, varufiering av allt mänskligt liv och fortsatt kolonisering av värdens fattigaste länder. Progressiv reformism är nödvändig men kan inte vara slutmålet eftersom åtgärderna inte angriper kärnan i kapitalismens värdeskapande process, menar Hägglund.

Med värde menas det som skapas när levande människor säljer sin tid till en kapitalist som i sin tur säljer den skapade produkten/tjänsten till ett högre pris. Mervärdet som arbetarna skapar under sin arbetstid är det som vi sedan kan beskatta och omfördela. Men kapitalägaren, löntagaren och den arbetslöse är alla beroende av att tillväxten ökar för att ägarna få en del av överskottet och för att staten ska kunna beskatta vinsten och finansiera välfärden. Minskar vi tillväxten minskar de rikedomar som kan beskattas och omfördelas. Där finns reformismens paradox, menar Hägglund som vill se en omvärdering av den värdeskapande process. Samhället bör sträva efter att minimera det nödvändiga livsupphållande arbetet och maximera människors fria tid.

Han är glasklar i sina beskrivningar av vilka principer som måste utgöra grunden för ett framtida demokratiskt och socialistiskt samhälle. Han är desto grumligare om vägen dit.

Där Hägglund menar att reformism inte löser det fundamentala problemen i kapitalismen – exploateringen genom lönearbetet – ser Erik Olin Wright en mellanväg. Han skissar på strategier som kan ”erodera kapitalismen” genom reformer med dubbel karaktär. Införandet av basinkomst kan ”både stärka kapitalismen genom att lösa problem” som att stötta prekära arbetare i gigekonomin. Samtidigt minskar kapitalismens kontroll över hur folk får sin försörjning och utrymmet ”öppnar möjligheter för en fortgående kamp för att vidga den sociala makten i ekonomin”, skriver Olin Wright.

Det finns en parallell till det svenska statarsystemet och dess främsta dödgrävare Ivar Lo-Johansson. Som son till två statare kämpande han för att upphäva det inhumana system där många av de egendomslösa lantarbetarna i princip var livegna. När statarsystemet slutligen avskaffades (1945) trädde statarna ut i friheten bara för att kliva in i fabrikerna och exploateras genom lönearbetet. Men som filosofen Martin Hägglund poängterar så ansåg Marx att framväxten av lönearbetet också var ett progressivt framsteg i jämförelse med feodalismen. För första gången tillerkändes arbetarnas tid ett värde. Statarna befriades i någon mening även om deras nya arbetsgivare (köpare) nu kunde göra profit på deras arbete. Men de tidigare mer eller mindre förslavade lantarbetarna hade en starkare position som lönearbetare och kunde delta i arbetarrörelsens politiska kamp för att fortsatt frigörelse. Inte minst var Ivar Lo-Johansson själv ett exempel på utvecklingen från de böjda ryggarnas slit på åkrarna till skrivandet bland lössen i enrummaren på Söder där han blev en av arbetarlitteraturens pionjärer. Erik Olin Wright skriver att reformer som inte erbjuder några fördelar för kapitalismen skulle löpa risken att ”att sopas bort så snart det blev politiskt möjligt”.

Statsvetaren Francis Fukuyamas 90-talsidé om liberalismens slutliga seger och historiens slut var lika hyllad i sin samtid som den är pinsam idag. Med historiens facit framför oss är det också lätt att göra sig lustig över vänstermänniskor som likt papegojor upprepat nyliberalismens dödsruna, år efter år. Men för alla progressiva måste den tid vi lever i här och nu framstå som en överstigbar tidströskel. Verkligt död är bara den som ger upp all strävan mot att träda in framtidens okända rum.

Källor: ”This life – why mortality makes us free” av Martin Hägglund (Pantheon books, 2019)

”Antikapitalism” av Erik Olin Wright. Översättning: Nils Sjödén. (Daidalos 2020)