Många trodde att finanskrisen skulle sätta punkt för den nyliberala eran. Att de idéer som styrt världen sedan slutet av 1970-talet skulle förpassas till historiens skräphög. Att den ”keynesianska yran”, som Björn Elmbrant beskriver tidsandan efter finanskraschen, rentav skulle öppna för socialism eller i alla fall socialdemokrati.

Så blev det inte.

Ryktet om nyliberalismens död visade sig vara starkt överdrivet. Det som Elmbrant i sin senaste bok (Leopard förlag, 2019) kallar ”marknadens tyranni” överlevde krisen. Inte minst i USA, där det inte blev mycket bevänt med Barack Obamas löften om förändring. Där många reformförsök strandade. Där banker räddades medan miljoner amerikaner blev av med sina jobb och hem. Där de rika blev ännu rikare och klyftorna fortsatte växa, och med dem missnöjet och splittringen.

I Europa förvandlades unionen till en nyliberal kravmaskin som tillsammans med IMF pressade djupt skuldsatta medlemsländer till ”strukturreformer”, alltså nedskärningar, privatiseringar och avregleringar av traditionellt nyliberalt snitt.

Och i Sverige körde alliansregeringen vidare på ”arbetslinjen”, som avsåg göra det ”mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att leva på bidrag” – en tankefigur som odlats i nyliberala ekonomkretsar i ett par decennier. Utförsäljningen av statliga företag och verksamheter fortsatte, tågen avreglerades, myndigheter lades ner, avlövades eller slogs ihop. Samtidigt skyndade man på konkurrensutsättningen och privatiseringen av välfärden. Vinststoppet inom sjukvården hade redan ersatts med en ”startlag”, med motivet att ”vinsten som drivkraft ger långsiktig hållbarhet”. 2009 klubbades en ramlag för kundval i välfärden och 2009 blev det obligatoriskt i primärvården. Privata vårdföretag fick fri tillgång till skattemedlen och riskkapitalbolagen grävde guld.

Under socialminister Göran Hägglunds (KD) fögderi expanderade också marknadsexperimentet till helt nya områden. Inte minst apoteket, som avreglerades. 2009 reades apotek ut till riskkapitalbolag, och nya öppnades där kapitalet ansåg det lönsamt.

Snabbt gick det. Utredningar och propositioner var i praktiken redan skissade av näringslivsorganisationer, lobbygrupper och tankesmedjor. Ministrarna applåderade. För allt var ju i linje med den djupt rotade nyliberala ideologin, som föreskrev att marknadskrafterna var bättre skickade att ta hand om allt som varit offentligt.

Klockartron var så stark att man ignorerade en så central detalj som läkemedelsförsörjningen och beredskapen, som statliga Apoteket dittills ansvarat för. ”Bland marknadsaktörerna på en omreglerad apoteksmarknad kommer det att finnas ett intresse för att på affärsmässiga grunder fullgöra uppgifter inom totalförsvarets läkemedelsförsörjning”, stod det att läsa i utredningen som föregick avregleringen (SOU 2008:4). Något få tog notis om, och färre brydde sig om. Tills det visade sig att marknadsaktörerna inte brydde sig om helheten. Lager och buffertar kostar nämligen mer än det smakar för kedjor och ägare som vill se snabba vinster. Detta stod klart redan för några år sedan, en hel drös med utredningar påpekade att ingen tog ansvar för läkemedelsförsörjningen och beredskapen, men åtgärderna lyste med sin frånvaro.

Coronakrisen innebar ett smärtsamt uppvaknande.

– Sett i backspegeln så är det självklart att det borde ha byggts upp en mekanik och ett ansvar för att den här funktionen skulle upprätthållas, sa en ångerfull Hägglund nyligen till Dagens Nyheter.

Men vem i alliansregeringen brydde sig om det 2009, när valfriheten var på allas läppar och näringslivslobbyn hade fri tillgång till Rosenbad?

Det började i och för sig inte med Alliansen. Avregleringar, privatiseringar och konkurrensutsättning hade varit på modet sedan sent 1980-tal, främst under borgerligt styre, men även under socialdemokratiskt. Vinstintresset släpptes in, näringslivet gavs nya affärsmöjligheter och i princip hela den offentliga sektorn stöptes om i linje med köp- och säljfilosofin New public management. Verksamheter hackades upp, vårdinsatserna prisgavs, kostnader pressades, äldreomsorg och hemtjänst blev löpande band med usla arbetsvillkor och allt högre personalomsättning.

Det har kallats ”den nya svenska modellen”, något Fredrik Reinfeldt (M) gärna skröt om i internationella sammanhang. Ett skattefinansierat marknadssamhälle.

Allt har inte dikterats av regeringar. Marknadiseringen av Sverige har också varit en lokal och regional affär, med landsting och kommuner som gått i bräschen. Särskilt i den sedan länge borgerligt styrda Region Stockholm, där turerna kring Nya Karolinska bara är toppen på ett isberg av vidlyftiga marknadsexperiment.

Experimenterandet fortsatte in i kaklet – på alla nivåer. Senast var det arbetsförmedlingen som skulle privatiseras och ”marknadens aktörer” axla ansvaret.

Hur har marknadskrafterna klarat provet, alltså de senaste veckornas pandemi? Inte särskilt väl – ett faktum som rönt allt större uppmärksamhet. Krisen har inte bara ställt apoteksavregleringen och den usla beredskapen mot väggen, utan också andra delar av ”den nya svenska modellen”. Som den NPM-formade och konkurrensutsatta äldreomsorgen, vilken på sina håll förvandlats till dödsfällor. Och frågan är hur den nedbantade Arbetsförmedlingen kommer klara anstormningen?

Men frågan är större än så. Och den är internationell.

Coronakrisen har drivit en järnstång genom alla ekonomiska hjul, tiotusentals företag blöder, medan stater, federationer och unioner rullar ut gigantiska räddningspaket. Och mer är på gång, i form av keynesianska stimulanser, men också socialiseringar.

Precis som 2008–2009 är det staten som räddar marknaden och det privata. Som dämpar paniken. Vilket har utlöst tvivel även bland tidigare troende. Sköts allt verkligen bäst av vinstdrivande företag? Kan allt förvandlas till marknader? Behövs det inte en aktiv stat, ett starkt samhälle, en gemensam välfärd som skyddar oss mot risker?

Innan Storbritanniens premiärminister Boris Johnson hamnade på intensiven gjorde han upp med Margaret Thatchers gamla devis att ”det finns inget sådant som samhället, bara individuella män och kvinnor”. Jodå, ”det finns verkligen något sådant som samhället”, sa Johnson från karantänen, något pandemin hade fått honom att inse.

Enligt flera progressiva ekonomer och debattörer står vi nu inför ett paradigmskifte. Stjärnekonomen Thomas Piketty tror att de drastiska statliga ingreppen kan lära regeringar världen runt hur mycket de faktiskt kan reglera och styra ekonomin. Och den tyska kapitalismkritikern Ulrike Herrmann skrev nyligen en artikel med rubriken ”Coronaskymning för nyliberalismen”. Redan efter finanskrisen 2008 borde vi ha dragit lärdom av marknadsmisslyckandet, ”men den gången lyckades nyliberalerna rädda sin simpla ideologi”, menar hon. Pandemin visar dock att man ”med säkerhet kan begrava nyliberalismen” eftersom det är uppenbart för alla att ”marknaden” inte kan stå på egna ben.

Om nyliberalismen begravs, eller om ryktet om dess död åter igen visar sig vara starkt överdrivet, återstår att se. Det kan nog gå åt båda hållen. Att regeringen nu sjösätter utredningen om marknadshyror indikerar väl att nyliberalismen alltjämt lever i Sverige. Och att storföretag med mångmiljardärer bland ägarna kräver villkorslöst statsstöd kan nog ses som ett exempel på den ”katastrofkapitalism” journalisten Naomi Klein beskrev i sin bok ”Chockdoktrinen” (Ordfront, 2007). Men andra tecken tyder ändå på att coronakrisen faktiskt markerar slutet för nyliberalismen och början på något nytt.