– När jag satt som ordförande för arbetsmarknadspolitiska rådet, som finansieras av Svenskt näringsliv, identifierade jag problem med att lönerna är för låga. Tyvärr var Svenskt näringsliv inte öppna för en sådan diskussion. Därför tackade jag ja till 6F:s och Katalys förfrågan, för att slutföra en sådan analys.

Idag regleras lönerna, sedan drygt 20 år tillbaka, utifrån vad som kallas en industrinormering som bygger på att kostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta industrin ”sätter märke” för löneutvecklingen på hela arbetsmarknaden. Det är en modell som har haft flera positiva aspekter för löneutvecklingen och hela samhällsekonomin – men som också leder till problem.

Avtalet skrevs i spåren av en period med höga och inflationsdrivande löneökningar. Syftet var att få till stånd en kontrollerad lönebildning som tog hänsyn till internationell konkurrenskraft.

Menar att tiderna förändras

Lars Calmfors konstaterar i den rapport han skrivit för det fackliga idéinstitutet Katalys, att tiderna förändrats. Arbetsmarknaden ser annorlunda ut nu jämfört med 1997 när avtalet tillkom.

Strukturomvandling i ekonomin har bland annat gjort att industrisektorn minskat. Det är inte längre självklart att det är industrin som ensamma ska styra den svenska lönebildningen och sätta normen för vad samhället tål för löneökningstakt, särskilt i relation till att inflationen är så låg idag.

En positiv konsekvens av en ny lönebildningsmodell menar han därför skulle kunna vara att flytta delar av arbetsmarknadens personal från industrin till välfärdssektorn.

– Hela befolkningen är äldre – då ska man spara mindre. Det är naturligt att nettoexporten ska falla. Från fyra procent till två eller noll eller ett underskott. När man säger det, frågar människor: Vill du lägga ner industrin? Nej, jag vill se en marginell förändring, att sysselsättningsandelen ökar med ett par procent i välfärdssektorn – och vi har inte obegränsat med folk.

Kvinnors löner oacceptabla

I sin rapport pekar Calmfors på flera problem med dagens lönebildning. Några av dem är låga löneökningar, att tjänstemännens löner ökar mer – och att systemet misslyckas med att åstadkomma jämställda löner mellan kvinnor och män.

– Tidigare har löneökningarna samverkat med ett arbetsmarknadsgap, men inte nu längre. En anledning kan vara att industrimärket har influerats mer av låga löneökningar i omvärlden än av arbetslösheten i Sverige. Det finns anledning att fråga sig om löneökningarna har varit för låga och bidragit till brist på arbetskraft, särskilt i offentlig sektor, säger han.

Löneskillnaden, i kronor räknat, har mer än fördubblats mellan arbetare och tjänstemän sedan Industriavtalet tecknades. Detta är en oacceptabel utveckling, enligt Lars Calmfors.

Likaså att löneskillnaden mellan kvinnor och män, när hänsyn tas till yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid, ligger på 4,5 procent. Calmfors menar att en viktig förklaring till detta är att arbetsgivarna har avfärdat krav på låglönesatsningar som skulle gynna kvinnodominerade grupper på arbetsmarknaden.

Rapporten mynnar inte ut i något konkret förslag på en ny lönenormeringsmodell, men diskuterar flera möjliga förändringar. En sådan handlar om att parterna skulle kunna tillsätta en oberoende obalansnämnd som analyserar obalanssituationer som innebär att det är rimligt att frångå industrins ”märke”. Ett annat förslag är att vidga underlaget för det nuvarande ”märket” så att delar av hemmamarknaden ingår.

– Det finns starka skäl att försöka tänka lite nytt om normeringen. Jag tror att man skulle kunna tjäna på att anpassa den till ändrade förhållanden, säger Lars Calmfors.

”Intressanta förslag”

När Lars Calmfors presenterade sin rapport under måndagen kommenterades den bland annat av en expertpanel bestående av ekonomer.

– Obalansnämnden låter intressant, om den skulle fungera, sade Åsa Olli Segendorf, enhetschef på Riksbanken.

Men Juhana Vartiainen, ledamot i Industrins ekonomiska råd, var kritisk:

– Jag är något mer skeptisk till de lösningar som Lars föreslår. När man tittar på de nordiska lönesamordningssystemen så vet jag inga exempel på andra fungerande sätt att styra relativlönerna, det slutar alltid i bråk, sade han, och fortsatte:

– Varför inte bara öka resurserna i offentlig sektor? Varför inte bara öka resurserna i till exempel sjukhusen? Därutöver skulle man kunna göra utbildningsinsatser.

Annika Winsth, chefsekonom på Nordea var mer positiv till den väckta debatten.

– Det är svårt att tro att facken kan få till de relativa löneförändringarna. Någon förändring av strukturen behövs. Men som ekonom vill man förstås ha en fri marknad. Och det lägger ett stort ansvar på parterna.

Lars Calmfors replikerade:

– Det är risker med allt man gör. Vi har sett stora statliga ingrepp i from av lärarlönesatsningar. Det är vad man kommer att få, om inte parterna kan hantera detta.