I den mest berömda kategoriseringen av olika välfärdsmodeller benämndes den skandinaviska varianten Den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Så vad gör egentligen Socialdemokraterna när deras egen modell rasar samman? Och vad gör egentligen socialdemokratiskt tillsatta utredningar åt saken?
Jämlik vård?
Låt oss titta lite närmare på två fleråriga utredningar – Tillitsdelegationen och Styrning för en mer jämlik vård – som nu, under högtidliga former, har överlämnat sina betänkanden till ansvariga ministrar Lena Hallengren (S) och Lena Micko (S).
Styrning för en mer jämlik vård, under ledning av Göran Stiernstedt, syftar enligt direktiven till att ”få bort vinstjakten ur vården”. Utredningens namn och syfte gör två frågor omöjliga att bortse från, men det är just dessa frågor som utredningen gör allt för att bortse från! Två frågor som Socialdemokraterna, trots att partiet har kongressbeslut på att lyfta dem, låter utredningen bortse från.
Den ena frågan kan härledas ur namnet på utredningen – jämlik vård – och kretsar kring den ojämlikhet som uppstår då hundratals vårdgivare välkomnar olika samhällsklasser och patientgrupper på olika villkor. Försäkringskunderna har förtur och detsamma gäller den som betalar ur egen ficka. En tredje grupp, än så länge det stora flertalet, kommer via de andra klassens avtal som politikerna förhandlar sig till med de privata vårdgivarna. Somliga sjukhus låser rent av ute offentligt finansierade patienter från vissa avdelningar men välkomnar dem till andra, givetvis på sämre villkor än för den som tecknat privat försäkring.
Vinstmaximering pågår
Försäkringsbranschens inträde på vårdmarknaden sätter Hälso- och sjukvårdslagens jämlikhetsparagraf om vård på lika villkor ur spel. Det är en utveckling som för oss i riktning mot en tudelad välfärd, något som jag belyser i mina böcker ”Vårdstölden” och ”The Quest for a Divided Welfare State”.
Den andra frågan kan härledas ur syftet med utredningen, att få bort vinstjakten ur vården. Det är en vinstjakt som blir följden av privat drift i stor skala, det vill säga hundratals vårdinrättningar som drivs i enlighet med Aktiebolagslagens credo om vinstmaximering. Mycket är dessutom sålt till utlandet. Capio ägs av franska Ramsay som i sin tur ägs av australiensiska Ramsay, ett multinationellt bolag med stor makt över svensk sjukvård. Ett aktuellt exempel är Lundby sjukhus i Göteborg, där det politiska styret under hösten gjorde avkall på regel efter regel för att förmå Capio att lämna anbud om att driva sjukhuset vidare.
Noll om viktigaste frågan
Göran Stiernstedts utredning, som las fram i oktober, består av två betänkanden på sammanlagt 859 sidor. Hur många sidor ägnas åt den ojämlikhet och den vinstjakt som här beskrivits?
Svaret är noll.
Svaret är att utredningen friskriver sig från de viktigaste och mest brännande frågorna, vilka likväl svävar över varje mening på de 859 sidorna. Dels den om privat finansiering via försäkringar (”en del av ett mycket större sammanhang”, vad nu det betyder) och dels den om vinster i välfärden (”varken lämpligt eller möjligt att hantera denna fråga separerad från övriga frågor”, vad nu det betyder).
Samma sak med Tillitsdelegationen. Tillit är ett ord man kan vända och vrida på, en palindrom, och det är just vad delegationen gör. I huvudbetänkandet nämns ordet tillit 1 218 gånger medan vinster i välfärden lyser med sin frånvaro. Eller nej, ibland skymtar de fram, men då med förskönande eller förnekande omskrivningar. Exempelvis är privata utförare utbytt mot ”externa utförare”, och dessa finns inte alls med i den antologi där ett 20-tal forskare granskar en rad olika verksamheter ur ett tillitsperspektiv.
Rena mörkläggningar
Varför finns inga vinstdrivande verksamheter med i antologin? Det beror på att Tillitsdelegationen, i likhet med New Public Management-filosofin, gör gällande att det inte är någon skillnad på vinstdrivande och icke vinstdrivande verksamheter. Det är anmärkningsvärt. Men också praktiskt, för då behövs ingen analys av den naturliga brist på tillit som följer av vinstmaximerande aktörer i välfärdssektorn.
Jag frågade forskningsledaren Louise Bringselius och dåvarande ordföranden Laura Hartman varför de målar ett fridfullt stilleben av en fragmentiserad och allt mer privatiserad välfärdssektor, men jag har inte fått svar.
Kanske Göran Stiernstedt vill svara? Ser han något som helst problem med vinstmaximering i sjukvården? I sin presentation av slutbetänkandet säger han sig vara en ”varm anhängare av att det finns privata aktörer”, en notabel utgångspunkt hos en ordförande för en utredning som syftar till att stoppa vinstjakten.
Mitt eget svar är att dessa utredningar, även om de tar upp viktiga frågor och gör en del bra analyser, främst är att betrakta som mörkläggningar. Utredarna kunde ha kastat ljus över det hela om de haft viljan och modet, men de verkliga mörkläggarna sitter högre upp: i den socialdemokratiska regeringen.
Först tillsatte Socialdemokraterna en utredning om vinster i välfärden, Reepalus, som tilläts bryta mot sina egna direktiv genom att förslå ett obegripligt vinsttak i stället för ett tydligt vinststopp. Sedan lyftes sjukvården ut och fick en egen utredning med lösare profil, Stiernstedts, som också har brutit mot direktiven genom att inte säga ett enda ord om den vinstjakt som den förmodades sätta stopp för.
Hög tid att sätta hårt mot hårt
Alltihop ligger i linje med Socialdemokraternas olyckliga men patenterade diskrepans mellan retorik och praktik i vissa frågor, inte minst vinster i välfärden. Inför gräsrötterna talar man gärna om vinsttak och vinstjakt och vinststopp, och på kongresserna stoltseras med det ena beslutet efter det andra i frågan.
I praktiken, däremot, har partiet inte gjort ett skapande grand för att bromsa utvecklingen. Och nu, med Januariavtalet, har man till och med förhandlat bort rätten att ens diskutera denna avgörande välfärdsfråga.
Socialdemokraterna har förhandlat bort frågan om vinster i välfärden. Därmed har man förhandlat bort sin egen välfärdsmodell. Detta då privat sjukvårdsdrift, tillsammans med snabbt växande privat finansiering via sjukvårdsförsäkringar, omöjliggör den modell som Socialdemokraterna var så stolta över.
De borgerliga partierna tycks njuta av att den gemensamma välfärden krackelerar. Nyfascistiska Sverigedemokraterna kör sitt vanliga brunsnack om att ena landet, men är samtidigt det parti som har fjäskat mest för välfärdskapitalet och bejakat att svensk sjukvård säljs ut till multinationella bolag.
Här finns enorm potential för en radikal, socialdemokratisk politik. Partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna så det är, om inte annat av överlevnadsskäl, hög tid att sätta hårt mot hårt i välfärdsfrågan.
Än så länge ser vi inte mycket av denna välfärdskamp, utan i stället ett parti som förhandlar bort de viktigaste frågorna och tillsätter utredningar som är mörkläggningar. Ska Socialdemokraterna någonsin kliva ut ur skuggorna?
