Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Argumenten för detta bygger på en långvarig kinesisk ekonomisk expansion i kombination med alltmer höga utrikespolitiska ambitioner. Medan USA:s BNP halverats från cirka 50 procent av världens totala BNP i slutet av andra världskriget till mellan 20–25 procent i dag, har Kinas BNP ökat från knappt 1 procent till runt 15 procent under samma period.
Sedan 1978 har Kinas BNP-tillväxt i genomsnitt motsvarat 10 procent, vilket Världsbanken kallat ”den snabbaste långvariga expansionen av någon större ekonomi i historien”. En växande kinesisk medelklass konsumerar i dag ungefär lika mycket som den amerikanska, och mätt i köpkraftsparitet, vilket kan definieras som växelkursjusterad BNP, har Kina faktiskt redan passerat USA. Om länderna växer i nuvarande takt de närmaste åren kommer Kinas BNP att vara större än USA:s under 2030-talet.
Potentiell rival till IMF
Utrikespolitiskt har landet även blivit en nyckelspelare. 2016 startade Kina en investeringsbank, the Asian Infrastructure Investment Bank, med en kapitalstock på 100 miljarder dollar. Med sina 87 medlemsländer, inklusive Sverige och större delen av Europa (men inte USA), är banken en potentiell rival till IMF och Världsbanken. Det storartade infrastrukturprogrammet ”the One Belt, One Road Intitiative”, där kinesiskt kapital på över tusen miljarder dollar finansierar infrastrukturprojekt i över 60 länder i Asien, Afrika och Europa, övertrumfar enligt vissa Marshallplanen, som cementerade amerikanskt inflytande i Västeuropa efter andra världskriget.
Därtill har den kinesiska staten lanserat programmet ”Made in China 2025”, med mål att göra Kina till en högteknologisk tungviktare.
Mindre avancerad ekonomi
Icke desto mindre tyder mycket på att amerikansk hegemoni kommer att bestå. Trots positiva ekonomiska och utrikespolitiska framsteg är Kinas ekonomi mindre avancerad än västvärldens. Noam Chomsky kallar till exempel Kina en ”monteringsanläggning” som genom billig arbetskraft inte sällan står för den lågproduktiva produktionen i multinationella företags globaliserade näringskedjor. Mer avancerade ekonomier som USA, Singapore, Taiwan och Sydkorea levererar högteknologiska komponenter till Kina som monteras och sedan exporteras till andra marknader runt om i världen.
Vidare har Kinas ekonomiska utveckling kommit med ett högt pris i form av hänsynslös exploatering av arbete och miljö. Trots att facklig organisering möts av politisk repression så har arbetskonflikter ökat dramatiskt på senare år. Avskogning, ökenspridning, brytning av jordartsmetaller och överanvändning av kol och andra fossila bränslen har lett till luftföroreningar i storstäder och förorenat grundvatten i stora delar av landet. Demografiska problem och ett ohållbart statsskick är faktorer som underminerar landets framtida potential.
En fjärdedel av befolkningen lever fortfarande på tre dollar om dagen, och risken för social oro, i synnerhet under en lågkonjunktur, är relativt hög.
Mer framträdande företag
Andra variabler pekar på att USA kommer att bestå som överlägsen supermakt de närmaste årtiondena. Enligt ekonomen Tony Norfields ”Index of Power”, som mäter staters maktposition utifrån de fem kriterierna BNP, utländska direktinvesteringar (FDI), internationell bankverksamhet, valutastatus och militära resurser, är USA i dag världens obestridda supermakt, medan Kina faktiskt hamnar på en tredjeplats efter Storbritannien (se graf). USA besegrar Kina på samtliga fem ovanstående punkter.
Som nämnts tidigare är USA:s ekonomi större än Kinas enligt det klassiska BNP-måttet. Landets militära budget är i dag tre gånger så stor som Kinas. Dollarn förblir världens ”reservvaluta” och kinesiska utländska direktinvesteringar sinar jämfört med amerikanska.
En annan studie av forskaren Sean Starrs bekräftar Norfields slutsatser. I artikeln ”The Chimera of Global Divergence” tar Starrs multinationella företags kapacitet och hemvist i beaktande och tittar man på totala vinster som mått på framgångsfaktor är amerikanska företag betydligt mer framträdande än rivaler i andra länder.
Amerikanska företag var år 2013 ledande i 18 av 25 sektorer (bland annat inom IT-, energi-, läkemedel-, medie-, finans- och försvarsindustrin, osv). Amerikanska företag är även huvudkonkurrenter i flera av de övriga sju sektorerna, till skillnad från kinesiska bolag som har en betydligt mindre närvaro i studiens 25 sektorer.
Hemvist för miljonärer
Starrs tar dessutom upp ett annat mått på ekonomisk makt: hemvist för världens miljonärer. Här är USA åter ledande då 42,5 procent av världens dollarmiljonärer har amerikanskt medborgarskap, följt av Japan (10,6 procent) och Kina (9,4 procent), år 2012. Amerikanska bolag är även världsledande inom forskning och spenderade 34,9 procent av världens privatfinansierade forskning, mot EU:s 28,3 procent och Kinas knappa 2,7 procent (här är dock den kinesiska staten framträdande). Diskussionen om USA:s ekonomiska nedgång är således överdriven.
Utmanar inte hegemonin
BNP mäter var en vara eller tjänst produceras, men inte nödvändigtvis vilken aktör som i första hand skördar frukterna av produktionen. I dagens globaliserade kapitalistiska system är BNP-begreppet i vissa fall ett ihåligt mått när det kommer till ekonomisk makt och inflytande. I stället bör multinationella företags kapacitet och hemvist tas i beaktande och här är amerikanska företag betydligt mer dominanta än sina rivaler i andra länder. När det således kommer till militärmakt, teknologiskt ledarskap och inte minst privatekonomisk makt så finns det i nuläget ingen nation som på allvar utmanar den amerikanska hegemonin i det 21:a århundradet.
Kina har vuxit exempellöst de senaste 40 åren, även om tillväxten har kommit med ett högt pris. Kommer enpartistaten att vara förmögen att växa i samma takt de närmaste 10 åren? De närmaste 5 åren? I takt med en ökad global makroekonomisk och politisk oro och systemfinansiell osäkerhet? Troligen inte.
