Initierat / Torun Carrfors.

2019-03-14 13:15
Puffetikett
Dagens ETC

Klarar systrar av att stå sida vid sida?

Efter förstelärarreformen med öronmärkta tusenlappar till vissa lärare följer nu Vårdförbundet i samma spår. Sjuksköterskan Torun Carrfors analyserar den pågående avtalsrörelsen där kravet på 10 000 kronor till särskilt yrkesskickliga är ett bud från facket.

Det är avtalsrörelse nu. Vårdförbundet rustar för strid. Jag ser youtube-klipp och flyers i mina flöden. Huvudbudskapet som hamras ut är ett lönepåslag för de allra mest yrkesskickliga på 10 000 kronor.

Jag var sjuksköterskestudent när sjuksköterskor senast varslades om strejk. Arbetsgivaren vägrade möta kraven om höjda ingångslöner. Det har gått mer än tio år nu. Sakta men säkert har ingångslönerna krupit uppåt. Blivit mer rimliga i relation till ansvar och utbildning. Säkert gjorde strejken sitt. Vi nyutbildade hade följt debatten och visste att vi var för lågt värderade. Studenterna gick samman och vägrade acceptera de låga ingångslönerna. Sjuksköterskebristen började märkas och arbetsgivare blev tvingade att möta upp kraven på en rimlig ingångslön.   


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Visst fylldes vi av viss tillförsikt. Kanske hoppades vi på att golvet också skulle höja taket.

Så blev det inte. Den nyutexaminerade kollegan fick femhundra kronor mindre per månad, jämfört med den sjuksköterska som arbetat i fem år. Hon som var kvar på samma arbetsplats och läste distanskurser på fritiden för att vidareutvecklas, tjänade snart mindre än den som bara jobbat ett år men som bytt arbetsgivare tre gånger under tiden. Ibland vände vi frustrationen mot varandra.

På lönesamtal fick sjuksköterskor veta att det fanns tre nivåer av lönepåslag: Den individuella löneförhandlingen som i praktiken handlade om 300 kronor, 500 kronor eller 700 kronor. Vår flexibilitet (det vill säga hur många extra pass vi kunde ta på en månad), vår lojalitet och prestation skulle viktas mot kollegornas insatser. I en annan pott fanns pengarna för den som kom från ett annat sjukhus, en annan vårdavdelning, eller direkt från skolbänken. Därför uteblev lönespridningen bland de som stannade kvar, fick vi förklarat oss.

Samma personal behandlas olika

Jag förstår att vi ibland vänder oss mot varandra. Viskar om hur trötta vi är på att lära upp ännu en oerfaren och nyss utbildad kollega som har samma lön som de mest erfarna på avdelningen. Men i samma andetag som den där viskningen kommer över våra läppar, blir vi dubbla förlorare. När vi ställer oss mot varandra blir inte rummet större. Det gör bara att blicken riktas bort från den som håller dörren stängd.

Att öppna dörren är att höja taket för sjuksköterskors löner.

Jag sneglar uppåt, mot läkarkollegorna. De startar ofta bara några tusenlappar över oss. Men i takt med att vi arbetar bredvid varandra i landstingskorridoren, försvinner deras lön upp genom våningarna. Den erfarna kollega som lär upp de nya, yngre har tiotusentals mer för sin kompetens och ansvar jämfört med den som just fått på sig rocken. Medan vi arbetar sida vid sida, utbildar sig läkarna till specialister på betald arbetstid och efter examen blir lönekuvertet ordentligt mycket tjockare. Mina sjuksköterskekollegor tar fortfarande i de flesta fall studielån för att vidareutbilda sig och för dem blir lönepåslaget av mer marginell karaktär.

Jag vill inte heller ställa oss mot varandra, omvårdnadspersonal och läkare. Men kan inte låta bli att fascineras över att samma arbetsgivare kan behandla oss så olika. Värdera oss så olika. I takt med ökat antal år i yrket får läkarna nya titlar, ökat ansvar och mycket högre lön. För sjuksköterskor finns ingen naturliga trappa, ingen given regel eller knappt en tanke om att en erfaren sjuksköterska bör beskrivas som en just sådan och värderas därefter.

Vi delar golvet

Men jag ser också åt sidan. För vårdgolvet delar vi också med undersköterskorna. De som tillsammans med oss står allra närmast patienten. Lyfter lika tunga lyft. Springer lika snabbt när det larmar. Har utvecklat lika god förmåga att hoppa över lunchraster och toalettbesök om patienternas behov är större än vad våra händer räcker till. Deras löner, några tusenlappar under våra. Och precis lika stilla. Kanske ibland ännu mer stilla. Som om erfarenhet inte spelar någon roll.

När LO för femte året i rad kartlägger löneskillnader är det tydligt att klass och kön är det som fortsatt avgör hur vi kan (över)leva på vår lön. Det är män i tjänstemannayrken som har de högsta inkomsterna. Och kvinnorna i arbetaryrkena de allra lägsta, mindre än hälften av vad tjänstemännen får i sitt kuvert. Inget nytt under solen, direkt. Men i årets rapport minskar skillnaderna något mellan könen inom gruppen. Och ökar mellan kvinnorna i arbetaryrken och tjänstemannayrken. Förlorarna är oavsett kvinnor i arbetaryrken. De som bär stora delar av det här samhället.

Sida vid sida

I den avtalsrörelse som pågår ligger ett förslag på bordet om 10 000 kronor i lönetillägg för de allra mest yrkesskickliga. När jag läser intervjuer med fackliga företrädare, är de allra flesta positiva. Bland mina kollegor finns delade meningar. Någon uttrycker oro för att den där bedömningen om vilka som är de allra mest yrkesskickliga kommer att ske godtyckligt. Någon frågar om en sådan åtgärd kommer att göra det svårt att vara den som protesterar vid orimliga arbetsbelastning eller upprepade sms om att jobba dubbla skift. Någon varnar för risken att det kommer att drabba den som en period varit sjuk eller föräldraledig. Någon funderar över risken att sådant skapar splittring inom gruppen. Och så diskuteras resultatet tillfällig lösning, vad är den värd när den inte i grunden förändrar löneläget för alla de som inte omfattas?

Jag vill att mina erfarna kollegor ska ha en lön som motsvarar deras kompetens. Det vill vi alla. Då behöver lönerna höjas – och det rejält. Men jag känner också den oro som vissa kollegor beskriver. Att risken är att vi nu återigen riktar blicken mot varandra. På dem som får. Och de som blir utan. På vems skicklighet som räknas, och vems som inte genererar några kronor alls. Vi får inte ställa oss i cirkel och bedöma varandra. Vi behöver ställa oss sida vid sida, och lyfta varandra.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter