Av denna anledning har Sverige sedan början av 1900-talet haft olika typer av kommunala utjämningssystem, alla med tanken att rika kommuner ska ge till fattiga, eller rättare sagt – att de med små behov ska hjälpa dem med stora behov.

– Egentligen består utjämningssystemet av flera olika system. Dels har vi inkomst­utjämningen. Det är det enkla. Vi vet ju vad alla har för förvärvsinkomst och det är därför enkelt att räkna ut vilka skillnader i skattekraft som finns mellan kommunerna och hur dessa ska utjämnas, säger Anders Folkesson, ekonom vid Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Skattekraft ska vara lika

Genom denna inkomstutjämning – som till största delen finansieras av staten – garanteras alla kommuner i stort sett lika stor skattekraft.

– Den svåra delen är kostnadsutjämningen. Om man bara gick efter kostnader skulle systemet vara enkelt att administrera, men det skulle också vara extremt kostnadsdrivande. Då kan ju alla bara öka sina kostnader och på så sätt få fler bidrag, säger Anders Folkesson.

Kostnadsutjämningen – som finansieras helt av kommunerna – handlar närmare bestämt om att utjämna skillnader som uppstår på grund av demografi, socioekonomi och geografi. Exempel på detta är andelen äldre i kommunen, andel med ekonomiskt bistånd respektive eventuella stora avstånd som försvårar för kommuninvånarna att ta del av samhällsservice.

– Dessa sista dimensioner, socioekonomin och geografin, som ju är en produktionsförutsättning, är de svåraste att göra något åt. Men det vill regeringen nu göra något åt genom den ändring i systemet som genomförs vid årsskiftet, säger Anders Folkesson.

Systemet tycks ju justeras nästan årligen. Är det ett tecken på att staten hela tiden anpassar sig efter verkligheten eller på att det är svårt att hitta rätt balans i systemet?

– Det är ju verkligheten som hela tiden förändras, så systemet kommer att behöva utredas och justeras hela tiden, säger Anders Folkesson.