Initierat/Nina Björk.

2020-04-12 11:00
Foto: ETC, TT
Puffetikett
Dagens ETC

Hur fri är egentligen gigjobbaren?

Ingen är tvingad att söka sig till gigsektorn, menar borgerligheten, som tycker att vi ska vara tacksamma att det finns enkla jobb med låga löner. Men så kan borgerligheten heller inte skilja på begär och behov.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En nyckelfråga är: om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där? Så skrev nationalekonomen Andreas Bergh på Dagens Nyheters ledarsida i höstas. Bergh hade reagerat på ett reportage i Sydsvenskan av Elina Pahnke, där hon hade provat på att arbeta med att ladda elsparkcyklar. Bergh tyckte visserligen att det var bra att nya samhällsfenomen granskades, men han tyckte att Pahnke granskade det hela på fel sätt. När hon själv provade att arbeta i gigekonomin och, enligt honom, bara ”konstaterar att lönen är dålig och att det känns kymigt att utföra tjänster åt någon annan” finner han det ”både förutsägbart och ensidigt.”

Pahnke gav nämligen inte svar på frågan varför människor vill arbeta som elsparkcykel-laddare, vilket hon borde ha gjort genom att istället ”ha gett röst åt de människor som arbetar inom gig-ekonomin”. Då hade hon nämligen ”bemött människors val” med ”större ödmjukhet och nyfikenhet”.

Okej, säg att Pahnke verkligen hade gjort det som Bergh efterlyser och frågat en elsparkcykelladdare varför hen jobbar med det hen gör, vad hade hon fått för svar? Antagligen det självklara: För att jag vill kunna försörja mig. Eller som Bergh själv uttrycker det, för att ”laddning av elcyklar framstår som ett rimligt sätt att dryga ut hushållskassan”. Och därmed hade frågan varit avklarad för Berghs del: människor gör detta av fri vilja, ”vuxna människor klarar av att avgöra om laddning av elsparkcyklar är något för dem eller inte”, som han skriver. Och när individer gör saker av fri vilja är det inte läge för någon annan att komma och kritisera det som möjliggör för dem att göra det de gör – alltså inte läge för någon att komma och kritisera gigekonomin. En sådan kritik skulle vara uttryck för en besserwisserattityd där någon lägger sig i människors fria val som är uttryck för deras egen fria vilja. Inte alls den ödmjukhet och nyfikenhet som Bergh själv förespråkar.

Det här är ett vanligt sätt att resonera från borgerlighetens sida. Om det en individ gör är uttryck för hens fria vilja bör ingen lägga sig i hens göranden (så länge hen inte skadar någon annan). So long so fine. Men det märkliga är att det för högerfolk inte tycks spela någon roll om individens fria vilja är att spela tennis eller om individens fria vilja är att försörja sig. Ett annat sätt att uttrycka det här är att säga att borgare inte gärna skiljer på begär och behov. Det är för dem samma sak. Lika lite som någon kan säga vad någon annan begär kan hen säga vad någon annan behöver. Det är upp till var och en att avgöra.

Resonemanget förutsätter att vi människor inte har vissa ovillkorliga behov – alldeles oavsett om vi vill ha dem eller inte. Eftersom vi är levande varelser behöver vi till exempel mat. Oftast vill vi också äta, men även om vi inte hade velat det hade vi ändå behövt det (om vi inte vill dö). Mat är ett icke-frivilligt behov. Och det vi gör för att tillfredsställa sådana behov är handlingar som står i ett speciellt förhållande till den fria viljan.

I vårt samhälle får vi mat genom att köpa mat. För att köpa mat måste vi ha pengar; för att få pengar måste vi arbeta. Arbetar vi av fri vilja? Ja, i den meningen att ingen rent fysiskt tvingar oss. Ändå är det en mycket förenklad bild att säga, som Bergh, att eftersom någon utför ett arbete så måste det betyda att denna person vill utföra detta arbete och att detta arbete därför inte bör kritiseras av någon som inte utför arbetet i fråga. Det den arbetande personen verkligen ”vill” är ju att kunna försörja sig och det vill hon för att hon måste det, för att hennes icke-frivilliga behov ”tvingar” henne. Om man är oförmögen att se det, blir egentligen allt en människa gör uttryck för hennes fria vilja. Även om det hon gör är orsakat av ofrivilliga och icke-valda behov.

Filosofen Harry Frankfurt skriver i en essä att ”Man skulle kanske tro att frågan om en persons fria vilja borde handla om huruvida det är upp till personen ifråga vad han vill. Men det brukar faktiskt ses som en fråga om huruvida det är upp till den personen vad han gör”. Frankfurt menar att ett uttryck som ”R vill X” egentligen innehåller anmärkningsvärt lite information. Vissa saker som vi vill vill vi för att vi måste vilja det, inte för att vi har valt att vilja det.

Om vi inte erkänner våra ovillkorliga, ofrivilliga och gemensamma behov kan vi inte heller erkänna ofriheten i det man i ett samhälle som vårt gör för pengar. Det vill säga inte se ofriheten i det man gör för att kunna försörja sig och få sina behov tillfredsställda. Och då kan all kritik mot alla slags arbeten uppfattas som ett angrepp på individens fria vilja och fria val, och därmed också uppfattas som auktoritär. Men det är ju inte auktoritärt att kritisera till exempel gigekonomins osäkra arbetsförhållanden. Det är tvärtom uttryck för en vilja till rättvisa, en vilja att alla ska kunna leva i trygghet.