Hur fri är egentligen gigjobbaren?

En nyckelfråga är: om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där? Så skrev nationalekonomen Andreas Bergh på Dagens Nyheters ledarsida i höstas. Bergh hade reagerat på ett reportage i Sydsvenskan av Elina Pahnke, där hon hade provat på att arbeta med att ladda elsparkcyklar. Bergh tyckte visserligen att det var bra att nya samhällsfenomen granskades, men han tyckte att Pahnke granskade det hela på fel sätt. När hon själv provade att arbeta i gigekonomin och, enligt honom, bara ”konstaterar att lönen är dålig och att det känns kymigt att utföra tjänster åt någon annan” finner han det ”både förutsägbart och ensidigt.”

Pahnke gav nämligen inte svar på frågan varför människor vill arbeta som elsparkcykel-laddare, vilket hon borde ha gjort genom att istället ”ha gett röst åt de människor som arbetar inom gig-ekonomin”. Då hade hon nämligen ”bemött människors val” med ”större ödmjukhet och nyfikenhet”.

Okej, säg att Pahnke verkligen hade gjort det som Bergh efterlyser och frågat en elsparkcykelladdare varför hen jobbar med det hen gör, vad hade hon fått för svar? Antagligen det självklara: För att jag vill kunna försörja mig. Eller som Bergh själv uttrycker det, för att ”laddning av elcyklar framstår som ett rimligt sätt att dryga ut hushållskassan”. Och därmed hade frågan varit avklarad för Berghs del: människor gör detta av fri vilja, ”vuxna människor klarar av att avgöra om laddning av elsparkcyklar är något för dem eller inte”, som han skriver. Och när individer gör saker av fri vilja är det inte läge för någon annan att komma och kritisera det som möjliggör för dem att göra det de gör – alltså inte läge för någon att komma och kritisera gigekonomin. En sådan kritik skulle vara uttryck för en besserwisserattityd där någon lägger sig i människors fria val som är uttryck för deras egen fria vilja. Inte alls den ödmjukhet och nyfikenhet som Bergh själv förespråkar.