De argentinska facken förde på sin tid Peron till makten. De arbetslösas rörelser (piqueteros) blev kända för världen under tidiga 00-talets kris. Men vad är ”den folkliga ekonomin”?
– Det är allt vad människor hittar på för att klara sig, när det ekonomiska systemet stöter ut dem, säger Analia Cabaña, en av organisationens samordnare i Buenos Aires-förorten Moreno.
Uteslutnas fack
CTEP:s hemsida räknar bland dess medlemmar upp kartongsamlare, småbönder, hantverkare, hemmasömmerskor, fönsterputsare, svarttaxiförare, kooperativister, arbetare på återtagna företag och en rad andra verksamheter som drivs ”utan chefer och utan kapital” men också ”utan erkännande och utan rättigheter”. De kallar det för ”de uteslutnas CGT” (en fackfederation som i Sverige motsvaras av LO).
– Jag är 32 år och har stått i kassa, som sömmerska, i festlokal – alltid utan vit anställning, säger Analia Cabaña, som numera arbetar heltid för organisationen.
Vi befinner oss i CTEP:s återvinningscenter i Morenos utkanter. Längs en vägg står en trave tunnor av vaxad papp, längs en annan en hög med osorterade trasiga plastsäckar från djurfoderfabriker. Det finns tre maskiner i lokalen: ett löpande band, en cirkelsåg för att separera oåtervinningsbara detaljer, och en press som buntar ihop påsar, kartong och plastflaskor till kompakta balar. Övrig sortering och bearbetning görs för hand. En svagt däven, obestämd doftblandning hänger i luften.
Krisen påverkar
Argentina är i en ekonomisk kris sedan förra året, vilket påverkar de allra mest utsatta.
– Det är tufft att få det här att gå ihop. Vi har själva fått leta upp fabriker som tar emot alla olika material, någon som återvinner kartong, någon som återvinner flaskor och så vidare, och ställen som lämnar ifrån sig sina sopor. Men nu när tiderna blir svårare vill många ha betalt för att inte bara bränna allt i stället, säger Pedro Falfan, som leder återvinningscentralen.
Han är tidigare metallarbetare, med fast anställning och avtalsenlig lön – långt vanligare i hans generation än i Analia Cabañas. Han blev av med jobbet när ett större bolag köpte upp den karosstillverkare där han var anställd.
– Jag sökte jobb hos den nya ägaren och såg deras fabrik... med de modernare maskinerna gjorde fyra personer samma jobb som tjugo gjort tidigare.
Efter det överlevde han på tillfälliga arbeten tills han gick med i återvinningskooperativet.
– Det är så det ekonomiska systemet fungerar, det lämnar hela tiden fler människor utanför, kommenterar Analia Cabaña.
I en tidigare analys noterar CTEP:s nationella ledare, Juan Grabois att ”efter tio års tillväxt i regionen ser vi... att det fortfarande inte inneburit fasta arbeten med fulla rättigheter för alla våra kamrater”. Sedan dess har en period av högkonjunktur vänt till djup kris.
CTEP har också bland annat organiserat textilverkstäder där sömmerskor kan finansiera och organisera en större del av produktionskedjan själva och marknader för små grönsaksodlare att sälja till konsumenterna utan mellanhänder.
Mindre än fem minuter bort ligger ett av deras sociala center, där de har daghem, aktiviteter för ungdomar, radio, och planerar att inhysa en lärarutbildning de redan driver i en annan lokal i närheten.
En av deras större verksamheter i Moreno är att sätta ihop arbetslag för att bygga bostadshus som fattiga fam-iljer – en minoritet som har tur nog att komma med i programmet – kan köpa med en subventionerad avbetalningsplan.
Hur kommer det sig att samma stat som ni kritiserar, också ger er uppdrag?
– Det är tack vare vår mobilisering, genom att vi demonstrerat på gatorna, slagit upp läger på torgen, och krävt det, säger Analia Cabaña.
Betyder det att de köper sig lugn?
– Från deras perspektiv är det kanske så... det finns de som tycker att vi konstant borde vara ute på gatan och ställa till kaos mer. Men det kommer bara att vara våra egna kamrater som betalar med sina liv. Först måste vi bli fler och starkare, svarar hon.
Kritik från vänster
Exempelvis det lilla vänsterpartiet MAS kritiserar i en analys ”bedrägeriet med den folkliga ekonomin”. Små kooperativa verksamheter med låg produktivitet kommer aldrig att kunna lyfta människor ur fattigdom, menar de, och kritiserar att sådana exempel i praktiken bara utgör en illusion för att få dem att lättare acceptera sin situation som fattiga.
Men Analia Cabaña har en annan, mer jordnära, bild:
– Den folkliga ekonomin finns redan, det är ett faktum. Det vi gör är att organisera den, för att kunna ställa krav mot staten och mot kapitalistiska aktörer, för att en större andel av vad vi producerar ska bli kvar i våra egna händer, säger hon.
Ett annat problem liknande grupper ofta ställs inför är att medlemmarna främst går med för att åtnjuta materiella fördelar och lämnar organisationen så fort de får ett riktigt arbete.
– Vi har ideologiska klasser för att medlemmarna ska förstå vad de kämpar för. Att medlemmar försvinner för att de får ett fast jobb... jag vet inte ens om det har hänt oss här, för ingen hittar ett bra, fast jobb idag. Jo, jag tror att två stycken har gjort det, men de har behållit kontakt med organisationen. Men nästan alltid är det motsatsen vi ser, de som kastas ut och landar i den informella ekonomin blir hela tiden fler och fler, konstaterar hon.
